Radar

Efter globalismen, då?

I Turkmenistans huvudstad Ashgabat finns en gigantisk, mekaniserad skulptur av en bok. Skulpturen föreställer boken Ruhnama, presidenten och envåldshärskaren Nijazovs egenkomponerande visdomsbok, ett slags hopkok av nationella myter, sedelärande fabler, lite filosofi och rekommendationer om allt från personlig hygien till andlighet. Varje kväll öppnas högtidligen den gigantiska boken av sten och cement så att en […]

I Turkmenistans huvudstad Ashgabat finns en gigantisk, mekaniserad skulptur av en bok. Skulpturen föreställer boken Ruhnama, presidenten och envåldshärskaren Nijazovs egenkomponerande visdomsbok, ett slags hopkok av nationella myter, sedelärande fabler, lite filosofi och rekommendationer om allt från personlig hygien till andlighet. Varje kväll öppnas högtidligen den gigantiska boken av sten och cement så att en sida blir synlig och förbipasserande får läsa.

Nijazovs Turkmenistan, en diktatur med närmast bisarra inslag av personkult, drivs av en glödande statstyrd nationalism, som kan ta sig sådana uttryck som att TV-kvinnor inte får sminka sig då presidenten bestämt att den särskilda turkmenska skönheten bäst kommer till sin rätt i osminkat tillstånd. Kulturpolitiken är inriktad på att sudda bort varje spår av såväl rysk som västerländsk kultur.

Den kanadensiske författaren John Ralston Saul hävdar i sin bok The Collapse of Globalism and the Reinvention of the World att globalismen snart är finito. Trots att dess företrädare inom regeringar och näringsliv i sin retorik upprätthåller dess existens, blir politiken i praktiken allt oftare en politik som syftar till att återta kontrollen över nationella resurser och styra det egna ekonomiska och sociala ödet. Globalismens faktiska ekonomiska misslyckanden är orsaken till dess egen försvagning och troliga undergång. Enligt John Ralston Saul står vi inför en staternas återuppståndelse och regleringarnas återinförande. De nationella regeringarna och parlamenten har, yrvaket, börjat inse att de visst inte var så maktlösa som de har trott de senaste tjugo åren.

Sauls kritik av globalismen och ekonomismen är i många fall skarp och baserad på övertygande empiriska resonemang. Han har en viktig poäng när han pekar på att de tre riktigt tunga tillväxtelefanterna i dag, Kina, Brasilien och Indien, i större utsträckning kännetecknas av statlig reglering och ekonomistyrning än av marknadsliberalism. EU-konstitutionens sammanbrott, den dolda stimu-
lanspolitiken i västvärldens militärutgifter samt de personkontroller och regleringar som kom efter den 11 september 2001 är andra viktiga signaler om globalismens borttynande, enligt Saul. Han är sympatiskt ursinnig på ekonomismens osynliga pelare, nämligen resonemanget om dess ofrånkomlighet – att det inte finns annat val än att gå med i WTO och dumpa löner allt vad man orkar – och han är analytisk när han raserar denna ekonomismens tempelpelare.

I sin genomgång av globalismens skadeverkningar gör Saul en lärorik fördjupning vid frågan om skatteintäkterna. Liksom många andra menar han att välfärdsstaternas kris, deras påstådda och förödande kassabrist, huvudsakligen beror på svårigheten att beskatta rörliga företag. Staternas skatteintäkter har därför kännbart minskat, vilket delvis kompenseras av vad Saul träffande kallar för ”stealth taxes”, det vill säga dold eller förklädd beskattning av låginkomsttagarna. Den vanligaste formen är statligt ägda lotterier och spel, vilka han menar står för en ansenlig och nödvändig del av inkomsterna för många stater. Han anger att Indiens BNP till två procent består av inkomster från spel.

Men det finns något som är rejält problematiskt i denna superengagerade debattbok, och det är Sauls syn på ekonomism och politik som två ömsesidigt uteslutande och åtskilda domänerna. Globalism och stat tycks vara motsatser för honom. Ekonomism och en marknadsliberal politik förutsätter, enligt Saul, en svag stat. Konsekvenserna av denna (medvetna?) förenkling blir en förödande blindhet för den starka utvecklingstendens som är en produkt av det sämsta ur de två domänerna: en stat som kulturellt och politiskt lutar sig på en stark nationell sammanhållande grund och som samtidigt spelar det marknadsliberala spelet.

För hur skall man se på det absurda Turkmenistan? Staten är stark, den politiska makten absolut, nationalismen brinnande, men samtidigt byggs gaspipelines till Turkiet med någon form av amerikansk inblandning, en galopperande korruption har placerat stora delar av valutaresurserna i oåtkomliga fonder i tyska banker, pensioner och utbildning skärs ned på ett närmast besinningslöst sätt, den manliga livslängden har kortats till 58 år. Eller Saudiarabien, som hålls samman av en kungafamilj och en monolitisk variant av islam samtidigt som det numera ingår i WTO, är USAs bästa oljekompis och drivs av miljoner av rättslösa migrantarbetare? Eller det nykonservativa, religiöst influerade USA med lika rättslösa migrantabetare, sin brist på socialförsäkringar och arbetsrätt? Dessa tre och många fler förenar på ett tämligen friktionsfritt sätt en nationalistisk statsideologi med ekonomismens härjningspolitik.

Den kanadensiske aktivisten och bloggaren Scott Neigh beskriver problemet på ett bra sätt: ”Jag är till exempel väldigt säker på att vissa skribenter komna ur en marxistisk tradition ganska tidigt kunde peka på att globaliseringen aldrig någonsin innebar statens sönderfall, vad än propagandan sade. Snarare syftade den till en transformation av staten. För att stjäla ett uttryck från den franske sociologen Pierre Bourdieu: globaliseringen såg till att statens vänstra hand medvetet och påtvingat svältes medan dess högra hand bemäktigades”.

I fallen med Turkmenistan, Saudiarabien och USA ovan fungerar staternas starka kulturella nationalism i själva verket som en förutsättning för deras ekonomism. Det behövs en stark stat för att genomdriva den politik som det inte finns opinionsmässigt stöd för. Det behövs ofta en nationell, kulturell och religiös retorik för att beröva folket på demokratiska och sociala rättigheter – här är för övrigt även den kraftiga danska nedskärningspolitiken ett bra exempel.

Sauls i grunden hoppfulla budskap om att globalismens misslyckanden faktiskt också kommer att fälla den, skuggas av att han inte gör något allvarligt försök att tala om de problem som i någon reell mening är globala och som kräver globala lösningar – jag tänker främst på miljöproblemen men också på flyktingar, säkerhetshot och annat. Han nämner kort Kyotoprotokollet och olika NGO:ers arbete för att kräva bindande avtal på olika områden. Men Saul är genom hela boken ganska närsynt när det gäller aktörer utanför stat, näringsliv eller några få frivilligorganisationer. De rörelser som till exempel lyft fram Lula och Evo Morales till makten tycks han inte riktigt räkna som aktörer i denna globaliseringens söndervittring.
I hans världsbild är det de nationella regeringarna som, ställda inför globalismens uppenbara misslyckanden, av sig själva och frivilligt – inte därtill pressade av besvikna väljare eller sociala rörelser – inser att de faktiskt har en politisk makt att använda sig av.

Enligt Saul är globalismens tronföljare med nödvändighet nationalismen: ”Det är så historien rör sig. Den [nationalismen] är varken trevlig eller otrevlig. Den är bara närvarande.” Han avslutar sin bok genom att teckna de två möjliga ansiktena av denna utveckling: den negativa och den positiva nationalismen. För läsaren framstår den goda varianten som ett tomt begrepp. Saul tecknar ett samhälle med tolerans, upplyst förståelse för den som är annorlunda, i den västerländska humanismens klassiska självbild, parad med en demokratisk ekonomisk politik för folkets bästa. Vad i detta paket som kan kallas nationalism är svårt att förstå. För om varje socialförsäkring, företagsbeskattning och arbetsrättslig lag är nationalism, då har man grundläggande accepterat marknadsliberalernas huvudtes.

Sammanfattningsvis: Saul har mycket vettigt att säga om en globalism i kris, men den ”återuppfinning är världen” som annonseras i bokens titel, är tyvärr varken radikal eller ens ny.

The collapse of globalism and the reinvention of the world
John Ralston Saul
Atlantic Books (2006)

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenu[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984