Utrikes

Rapport från ett trasigt land

Lilla Libanon, som tidigare gick att resa igenom på mindre än en dag, består nu av separerade distrikt. Vissa delar av landet, särskilt de södra och sydöstra delarna, är alldeles omöjliga att ta sig till. Befolkningarna där är isolerade. De enda som tycks kunna ta sig in och ut är journalister och ett fåtal hjälparbetare. […]

Lilla Libanon, som tidigare gick att resa igenom på mindre än en dag, består nu av separerade distrikt. Vissa delar av landet, särskilt de södra och sydöstra delarna, är alldeles omöjliga att ta sig till. Befolkningarna där är isolerade.

De enda som tycks kunna ta sig in och ut är journalister och ett fåtal hjälparbetare. I övrigt ligger vägarna öde.

Det är inte bara kratrar i vägbanan som skrämmer människor från att resa, det är också det faktum att en oproportionerligt hög andel av dem som har dött eller sårats under tre veckors krig har varit på väg till eller från sina byar. En raket som träffar en ensam bil på landsvägen, en raket i en lastbil fylld med potatis, eller i en av de kollektiva minibussar som åker mellan orterna.

Det säkraste är att inte resa utan att stanna där man är, under förutsättning att det stället är relativt säkert. Måste man resa så reser man i dagsljus och helst i kolonner.
Sådant är livet i Libanon nu för tiden.

Min resa mellan Beirut och Saida i södra Libanon tar dryga tre timmar att tillryggalägga, i stället för de brukliga 45 minuterna. Då reser vi inte raka vägen till stan, utan via Choufbergen, på smala och slingriga bergsvägar. Skälet är naturligtvis att broar och vägar har sprängts i bitar. De libanesiska soldater vi träffar på vägen berättar att de mest står där för syns skull, att de springer ner i diket varje gång ett israeliskt flygplan närmar sig.

Jag får veta att jag bör göra samma sak. Slänga mig ut ur bilen så fort jag hör ljudet av planen, och för mitt inre ser jag synen framför mig. Det känns surrealistiskt.

På väg till Saida ser vi ett tjockt svart rökmoln. Det är brandröken från elkraftverket i Nabatiya, väster om Saida. Elkraftverket har brunnit i över två veckor. Elden visade sig vara svår att släcka, eftersom kraftverket beskjutits varje gång släckningsarbetet fått elden under kontroll.

Jag snyter mig och tittar ner på mitt snor. Det är svart av alla gaser och sotpartiklar i luften.

I Saida har moskén som den mördade president Rafik Hariri byggde till minne av sin far nu fyllts av flyktingar. Stadens befolkning på cirka 80000 har ökat med 45000 personer som bor hemma hos vänner, släktingar, i skolor och moskéer.

Sjukhuset i Saida har tagit emot den större delen av alla skadade och dödade från södra Libanon, och folk med splitterskador ligger i den överfyllda sjukhuskorridoren. Personalen har ännu inte hört något ifrån internationella Röda korset, den hjälp som kommit dem till del kommer framför allt från libanesiska hälsoministeriet och civilförsvaret.

När jag intervjuar en av läkarna på sjukhuset rullas en bår förbi med en liten tolvårig flicka. Hon satt i en bil på vägen när en bomb slog ner precis framför dem. Jag vet inte om hon lever eller om hon är död, men lukten av henne sprider sig genom sjukhuset.

Även Rafik Hariri-sjukhuset i Beirut är överfullt. När jag talade med vice sjukhuschefen Bilal Masri sade han att han inte hade sovit på de tretton dagar som förflutit sedan bombningarna startade.

Jag ägnar mina första dagar i Libanon bland de flyktingar som flytt ifrån södra Libanon och Dahiye, den del av Beirut där väldigt många av bomberna har fallit och där Hizbollahs säkerhetscentral finns.

I en av Beiruts parker, Sannaya, huserar ett tusental människor. De sover på marken, på madrasser eller på parkbänkarna. Familjer sover i små klasar och försöker skapa sig en privat sfär där ingen finns att få.

Det märks att den politiska uppslutningen bakom det libanesiska motståndet har skiftat. När Libanon nu befinner sig i krig och så många libaneser har gjorts till flyktingar när deras hus förstörts, samtidigt som den så viktiga libanesiska turistnäringen har slagits i spillror, så finns det ända någon slags enighet. Den ende som dristat sig till att öppet kritisera Hizbollah är Walid Jumblatt, parlamentsledamot och ledare för druserna.

För bara ett år sedan var det locket på; Syrien hade just dragit sig tillbaka från sin ockupation av landet, och många libaneser pratade fortfarande om vikten av att få klarhet i vem som mördade Rafik Hariri.

Hariri, brukade det sägas, var den som ägde det nya flotta Libanon. Han ägde tevekanaler och de byggföretag som fått order om att bygga upp hotellkomplex, shoppingcenter och nya bostadsområden. Statsskulden var skyhög, korruptionen gjorde Libanon känt som ett land där maffian satt i regeringen, och ingen ville prata politik på gatorna eller i taxin.

Tre veckors bombningar har förändrat mycket. Nu befinner sig Libanon mitt i stormens öga. Israels aggression riktar sig inte längre bara mot de palestinska grannarna i Gaza och på Västbanken, utan också mot libaneserna. Som Mahdi, en ung taxichaufför i Beirut säger:

– Bombningarna av Libanon har fått många i Libanon att vakna och inse att vi är ett land, och att det är det landet som Israel nu försöker ta ifrån oss. Det ger oss nya prioriteringar, och man vågar prata om andra saker än om Haifa Wehbe (ung och trendsättande libanesisk sångerska).

En morgon vaknar människorna i Libanon till bilderna av dödade barn och kvinnor, begravna i rasmassorna efter en ny israelisk attack på den lilla byn Qana i södra Libanon. Qana attackerades av israeliska missiler redan hösten 1996, och förlorade då 107 personer, varav de flesta kvinnor och barn som hade bett om beskydd av de internationella FN-styrkorna.

Den här gången sov offren stillsamt. Attacken genomfördes klockan ett på natten, mot vad Israel hävdade var Hizbollahs avfyrningsramper som ska ha använts för att skjuta raketer in i Israel. Men den by som den morgonen fann 54 av sina invånare begravda i grus saknade militära offer.

Arabisk teve gör ett imponerande jobb med att få rapporter om varenda bomb, varenda markstrid och varenda dödsfall bekräftade eller dementerade. CNN och BBC:s motto verkar snarare vara att tro på allt som israelisk media säger, och ifrågasätta allt som arabisk media uppger.

Denna dag resulterar det i uppseendeväckande inslag. Den israeliska regeringens taleskvinna förklarar varför det var så viktigt att slå till så hårt mot byn Qana, eftersom det fanns ”kända Hizbollah-installationer där” och att byn därmed var ett centrum for Hizbollahs attacker mot Israel. Detta trots att byggnaden som pulveriserats var ett bostadshus, omgivet av flera andra bostadshus och en moské, och trots att Israel ännu inte kunnat förklara vad det var man trodde sig kunna åstadkomma genom att attackera ett civilt bostadsområde.

Den israeliska taleskvinnan ber senare om ursäkt för ”misstaget” som begåtts i Qana. Men går det att be om ursäkt för det som hände? Som om det handlade om en enkel trafikförseelse, ett misstag som kan ursäktas med ett generat leende och en klapp på axeln?

När vi står utanför FN-kontoret i Beirut, i tusental, och protester mot massakern, hör vi rotorbladen från de israeliska helikoptrarna surra över oss.

Den libanesiska sångerskan Julia Boutros håller ett sorgset tal. Med drypande ironi tackar hon det israeliska folket för de gåvor de sände till människorna i Qana, och hon tackar de arabiska ledarna för deras tystnad inför förbrytelserna.

Sedan säger hon något som alla libaneser skriver under på:
– Er tystnad gör er till medbrottslingar. Varenda en av er är medbrottslingar.

Jag träffar Khaled Subayeh på söndagskvällen efter att massakern i Qana ägt rum. Khaled är en ung kille som sjunger och spelar piano i ett 33-mannaband. Han är också aktiv i Libanesiska demokratiska vänsterpartiet.

Khaled och tre andra bandmedlemmar sjunger och spelar på Karm al Zaytoun-skolan, nära den kristna stadsdelen Achrafiye i Beirut. På skolan bor 265 människor, familjer och barn, utspridda i klassrum och lärarrum. De har ställt fram skolbänkar i täta rader for att alla barn ska kunna få plats, och hängt upp ballonger för att försöka skapa en trevlig stämning. Khaled sjunger:

Jag älskar dig Libanon, jag älskar dig mitt land
Från norra till södra, dina dalar älskar jag
De frågade mig vad som hänt med mitt land
Runt det har planterats eld och gevär
Jag sa att vårt land föds på nytt
Libanons värdighet, och folkets envishet
Hur mycket jag än älskar dig
Med din galenskap älskar jag dig
Om vi skiljs åt, så enar oss vår kärlek till dig

Jag frågar honom om han hade väntat sig att det skulle bli krig. Khaled svarar att han inte tycker att Hizbollah hade rätt att fatta beslut om att dra in Libanon i den här konflikten. Med tanke på att Libanon hade val för ett år sedan, och Hizbollah nu ingår i regeringen, så borde inte en grupp kunna tvinga sig på resten av landet på det sätt som nu gjorts.

– Men nu när vi står inför fullbordat faktum, nu när kriget är här, så måste vi alla libaneser stå enade och stödja den motståndskamp som faktiskt bekämpar Israel. Men i framtiden ska det inte få gå till så här.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar