Jag brukar hävda att 2001 var allt som blev av min generations 1968 – kulmen på en global, radikal kampcykel vars motsvarighet kanske inte återkommer förrän jag har gått i pension. Men som samtidigt var en uppgång som kapades av i förtid, som aldrig nådde sin topp.
När jag bläddrar igenom de redan lätt gulnade tidningssidorna från första halvåret 2001 återkommer den känslan. Under första halvåret 2001 kunde vi rapportera om hur ABF-huset var sprängfyllt vid svenska Attacs bildande. Om hur aktivister från hela världen samlades till det första World social forum i Porto Alegre, Brasilien. Om zapatisternas och ursprungsbefolkningens karavan från Chiapas till avslutningsmötet i Mexico city med hundratusentals deltagare. Om hur Världsbankens planerade toppmöte i Barcelona ställdes in – ”En framgång utan motstycke”, ansåg motkampanjen.
Under den våren deltog Arbetaren i ett unikt tidningssamarbete på initiativ av den åldrande franska sociologen Pierre Bourdieu: Moteld. För en europeisk social rörelse. Vi skrev om gubbslemsaktioner, tårtningar och Kommunals kommande avtalsfajt.
I nr 12 frågade vi vår panel: Ser vi en ny vänstervåg? ”Javisst”, svarade alla. Arbetaren ordnade ett seminarium på det temat, och tiden var sådan att till och med Dagens Nyheter refererade till den nya vänstervågen som ett faktum.
Ju längre våren led desto mer rapporterade vi om den mödosamma framväxten av de koalitoner som mobiliserade till protesterna i Göteborg i juni. Det var splittrat, med två huvudaktörer: Nätverket Göteborg 2001, som satte EU-motståndet i fokus, och Göteborgsaktionen 2001, med en tydligare internationalistisk prägel, som SAC var med och bildade. Attac gick med i Göteborgsaktionen. LO beslöt att inte demonstrera alls. Vänster- och miljöpartiet gick med i båda nätverken, men mobiliserade inte mycket. Partierna och dess ungdomsförbund fattade inte förrän för sent vad som var på väg att hända i Göteborg och världen.
Så var det dags för nästan hela redaktionen att fara ner till Göteborg och installera oss på Syndikalistiskt forum. Om de makalösa händelserna under några få junidagar 2001 kommer flera andra att vittna om i kulturens sommarserie.
Själv satt jag mestadels på den tillfälliga redaktionen och gjorde tidning och fyllde på vår hemsida med den ena chockerande nyheten efter den andra. Samtidigt som vi såg det som vår journalistiska plikt att också skriva om de positiva, spännande diskussioner och möten som trots det krigsliknande tillståndet faktiskt ägde rum.
Några få ord om vad som hände, ändå. Den viktigaste slutsatsen är nog att polisen, redan på torsdagen, sade upp kontraktet med proteströrelsen när den spärrade av Hvitfeldska gymnasiet.
De tillresta demonstranterna bestod till största delen av lösa nätverk, politiska grupper och kompisgäng snarare än disciplinerade massorganisationer. Hvitfeldtska var nästan den enda punkten där dessa förväntansfulla personer kunde samordnas. Hur de skulle agera skulle i hög utsträckning formas i stormöten och på seminarier där.
När den centralpunkten stängdes, och dessutom på ett rättsvidrigt och brutalt
sätt, sprängdes samordningen. Av det som skulle ha kunnat bli en rörelse blev det bara små laddade atomer. Resten är historia.
När man såg detta på plats var det självklart att lägga störst fokus på polisen. Visst fanns det fler bad guys, men polisens haveri var onekligen störst: Hvitfeldska, skottlossning med tre skadade, Schillerska, Järntorget – alla exempel på brutala polisövergrepp.
Därför blev vi förvånade när vi kom tillbaka till Stockholm. Stormen fortsatte – men riktad mot oss och vår bevakning. Klyftan mellan vår bild och den som kablats ut av media till alla som inte var på plats var nämligen avgrundsdjup. Utöver polisens haveri kom de stora medierna god tvåa. När det väl hettade till ordentligt avslöjade de annars ”opartiska” medierna sin verkliga samhälleliga funktion. Borta var sansen och balansen.
Arbetaren försökte i alla fall. På vår rekordstora insändaravdelning riktades snart även kritik mot att vi tvärtom var för kritiska mot vissa aktivistgrupperingar.
Själv åkte jag snart ner till Genua, där ett G8-möte skulle hållas. Där var allt ännu mer extremt än i Göteborg: Mobiliseringen många gånger större, avspärrningarna och polisvåldet ännu mer brutalt (minns Carlo Giuliani, som dödades av karabinjärer), svarta blocket ännu mer våldsamt. Men där, förmodligen på grund av rörelsens större styrka och enighet, blev den efterföljande debatten inte lika partisk som i Sverige. Naomi Klein, som återvände till Sverige under hösten (nr 43/01) sade att hon ingen annanstans mött en så stark känsla av nederlag efter en trots allt ganska stor mobilisering. Men även på andra håll i världen började toppmötesprotesterna att omvärderas. Vågen ebbade ut. Det som väl främst kom i dess ställe – sociala forum – har ibland mobiliserat lika mycket folk men inte lika effektivt förmått att påverka den politiska dagordningen.
Då hade 11 september-attentaten redan inträffat, och det stod snart klart att dagordningen reviderats fullständigt. Det fanns en uppgift för globaliseringsrörelsen – att förklara hur terrorism trots allt finner mycket av sin näring i socialt missnöje, delvis en följd av den orättvisa globaliseringen. Men ställda mot Vita husets nya krigsföring kunde man knappast ens antyda ett sådant sammanhang utan att beskyllas för att stödja terrorism. Som en sen svallvåg av millennieradikalismen kom ändå den fantastiska dagen 15 februari 2002, då miljoner människor världen över gick ut i en massprotest mot krigsvansinnet.
Samtidigt avslöjades ännu mer om samförståndets Sverige. Till polisens och medias haveri sållade sig rättsväsendet, som inte stod pall för trycket i Göteborgsfrågan utan utdömde osedvanligt hårda straff på, många gånger, lösa grunder.
Jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om inte rörelsen hade stympats av olika former av våld 2001. Men allt är ändå inte svart. Fortfarande finns framgångsrika kamper och radikala rörelser världen över. Fortfarande är globaliseringens avigsidor olösta, och till dessa fogas nu nyimperialistiska krig och ockupationer.
Vi kommer igen. Jag minns 2001 som en stark flamma i ett långt mörker. En flamma som utgjorde slutet på en fas av nyliberal globalisering, men där reaktionen återigen segrade.
Och jag minns det som den tid då det var som roligast och mest angeläget att göra tidning. Hittills.
