Ledare

Samma skräp

Att högre flexibilitet på arbetsmarknaden, det vill säga sämre anställningsskydd, leder till lägre arbetslöshet håller på att bli en absolut sanning. ”Beviset” är den danska modellen, flexicurity kallad. Där är det lättare att sparka folk – hyr og fyr! – men samtidigt finns inkomsttrygghet i form av en generös a-kassa. Och se: I Danmark är […]

Att högre flexibilitet på arbetsmarknaden, det vill säga sämre anställningsskydd, leder till lägre arbetslöshet håller på att bli en absolut sanning. ”Beviset” är den danska modellen, flexicurity kallad. Där är det lättare att sparka folk – hyr og fyr! – men samtidigt finns inkomsttrygghet i form av en generös a-kassa. Och se: I Danmark är arbetslösheten ett par procent lägre än i Sverige.
Detta argument är på väg att segla upp som ett av borgerlighetens mest bärande i valrörelsen, och därför är det viktigt att punktera det redan nu. Vilket är lätt gjort.

Det som nu kallas flexicurity är nämligen ingenting nytt. I den färska LO-rapporten ”Tryggare på andra sidan sundet?” av Lena Westerlund konstateras att anställningsskyddet har sett i stort sett likadant ut i många år – inklusive de år under 1980-talet då arbetslösheten i Danmark var mycket hög. Samtidigt har Sverige haft ungefär samma anställningsskydd sedan Las infördes på 1970-talet. Ändå hade vi rekordlåg arbetslöshet under 1980-talet. Under 2000-talet har arbetslösheten i våra grannländer varit ungefär lika hög, kring 5–6 procent. Alltså har arbetslösheten varierat kraftigt i båda länderna – trots att reglerna för anställningsskydd varit i stort sett oförändrade.
Att fastslå ett samband mellan hög anställningstrygghet och hög arbetslöshet är alltså ren fejk.
Då finns det bättre förklaringar till att arbetslösheten i länderna nu skiljer sig åt ett par procent. Som att Danmark har bedrivit en mer expansiv finanspolitik på senare år, vilket gynnar sysselsättningen, och att Sverige har genomgått en ”produktivitetschock” – en rekordhög effektivisering av arbetslivet som motverkar ökad sysselsättning.

Samtidigt ska inte skillnaderna i flexibilitet överdrivas. Ibland framställs Sverige som rena planekonomin och Danmark som vilda västern. Men för större delen av den danska arbetsmarknaden krävs sakliga skäl för uppsägning – det vill säga arbetsbrist eller personliga skäl – precis som här. Dock finns inga turordningsregler. Men som vi vet är turordningsreglerna möjliga att förhandla bort i Sverige, och i mindre företag kan två personer automatiskt undantas.
Turordningsreglerna är ändå viktiga att slå fast om, och stärka! Även om LO, sin vana trogen, inte resonerar i termer av styrkeförhållanden mellan klasser är det så här: Om arbetsgivaren ges större möjligheter att välja och vraka vid uppsägningar försvåras fackligt arbete på basnivå genom att det blir lättare att göra sig av med ”obekväma” personer. Dessutom ökar riskerna för diskriminering av till exempel kvinnor i barnafödande ålder.
Ytterligare något som brukar framhävas som positivt i den danska modellen är den rabiata jakten på arbetslösa. Men vid en samlad bedömning är Ams ungefär lika jävliga. I båda våra länder ställs hårda krav på aktivering, som kurser i skrivande av meritförteckningar, för att få ut sin a-kassa. I Danmark är i alla fall a-kassan högre – 90 procent – och kan betalas ut längre – fyra år.
Sammantaget är det mer som förenar än skiljer de danska och svenska modellerna. Men skyll inte arbetslösheten på anställningstryggheten!

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984