I hela två timmar hann det vara en nyhet i måndags, Jens Orbacks ”Tiopunktsprogram för förstärkt integrations- och storstadspolitik”. Därefter tog Perssons utnämning av Jan Eliasson som ny utrikesminister helt över nyhetsflödet. Satsningen, som beskrivs som ”den största enskilda satsningen på integrations- och storstadspolitik någonsin” och omfattar närmare två miljarder att fördelas över tre år.
Dock har samma pengar figurerat i andra utspel, exempelvis de som kommer kommuner och i vissa fall skolan tillgodo. Icke desto mindre är det ett erkännande av vikt: sprickan i samhället ökar.
De olika förslagen spretar åt alla håll. Somliga är bekanta, som en efterlängtad uppgradering av SFI, Svenska för Invandrare. Andra andas mer ”hårdare tag” á la folkpartiet. Exempelvis lägger man (justitiedepartementet) förslag som ska göra det lättare att på ett tidigare stadium gripa in mot den typ av ungdomsbrottslighet som förekommer i utsatta förorter(!), vilket kan uppfattas som hårdade tag mot invandrade ungdomar.
Ett har dock alla förslagen gemensamt. De saknar genusanalys och i brist på en sådan verkar insatserna riktas mot unga pojkar, snarare än till både flickor och pojkar. Resultatet blir en nytändning för klassisk fördelningspolitik med exakt samma tillkortakommanden som i arbetarrörelsens begynnelse – man erkänner klassklyftorna och det växande utanförskapet, vilket är bra, men problematiserar inte hur de slår i förhållande till kön.
Detta är flagrant, då förslaget kommer ifrån ” demokrati-, storstads-, integrations- och jämställdhetsminister” Orback vars portfölj borde innebära positiva synergieffekter på områden som rör just klass, kön och etnicitet.
Ingenstans i Tiopunktsprogrammet talar man om genus, kön eller hur problematiken ser olika ut på exempelvis arbetsmarknaden eller i skolan beroende på om du är kvinna eller man, pojke eller flicka.
Däremot slår sig Orback för bröstet på en presskonferens under måndagen genom att säga att ”förvärvsfrekvensen bland utrikesfödda kvinnor är högre i Sverige än vad den är för inrikesfödda kvinnor i andra länder överlag”. Som om det skulle göra att inhemska integrationssatsningar kan presenteras i avsaknad av genusanalys?
Särskilt konstigt blir det dessutom med tanke på att regeringen valt den så kallade mainstreamingmodellen – även kallad jämtegrering – i jämställdhetsfrågor vilket betyder att ett jämställdhetstänk ska genomsyra samtliga politikområden.
Under tisdagen presenterar så Socialstyrelsen en utredning som återigen slår fast att den etniska segregationen ökar. Hela 6–7 procent står helt utanför både arbetsmarknaden och de sociala trygghetssystemen och flertalet är så kallade ”utikesfödda”.
Vi ser ett nytt klassamhälle växa fram i 1990-talskrisens kölvatten och det klassamhället har etniska förtecken. I Socialstyrelsens rapport talar man till och med om ökade risker för för tidig död bland de familjer som hamnar utanför systemen.
Därför är det naturligtvis bra att socialdemokraterna presenterar en satsning på integration inför budgetförhandlingarna. Men nu blir det upp till samarbetspartierna att lägga till alla de perspektiv som saknas. För hårdare tag genererar sällan fler jobb, ökad integration och större rättvisa.
Och att kräva av asylsökande att de ska arbeta från dag ett är inget annat än en försämring av möjligheten att komma till Sverige.