Ja, varje kvinna har rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är en rättighet att amma sitt barn – och en rättighet att låta bli.
Naturligtvis skulle Rikard Warlenius flickväns beslut att lägga ner amningen ha respekterats utan ifrågasättande. Av det Rikard Warlenius berättar om hennes amning kan man dock också gissa att hon inte fick den hjälp hon behövde för att från början undvika sår, smärta och en traumatisk upplevelse.
Hon är inte ensam, enligt senaste statistik ammar färre helt efter en vecka nu jämfört med 1986. Det är en utveckling som tydligt visar att det svenska amningsarbetet till stor del är tomma ord:
l Amningsvänliga sjukhus-initiativet lades ner 2003 på grund av bristande intresse från vården.
l Amningshjälpen anmäler mycket riktigt misstänkta överträdelser av WHO-koden, men inte sedan 1998 har en anmälan föranlett någon åtgärd av Konsumentverket. 15 anmälningar har verket dessutom tappat bort.
l Sverige har på papperet en nationell amningssamordnare och amningskommitté, men dessa har varken budget eller verksamhet. När det svenska amningsarbetet i höstas kritiserades gömde sig amningssamordnare och amningskommitté bakom den ideella föreningen Amningshjälpen, som i flera media ställdes till svars för svenska myndigheters brist på agerande.
Det är bara drygt 30 procent som enbart ammar de sex första månaderna. Den siffra Rikard Warlenius nämnde, 70 procent, blir det om man räknar alla som ammar överhuvudtaget. Det är inte mest i världen, utan – möjligen – mest i västvärlden. De flesta som slutar amma innan barnet är sex månader gör det ofrivilligt, inte för att de själva känner sig färdiga med amningen.
Intervjuer med gamla kvinnor visar att de kommer ihåg sin amning mycket tydligt. Många talar om misslyckande, skuld och maktlöshet medan kvinnor som ammat i den utsträckning de själva önskat upplever amningserfarenheten som stärkande. Det är inte naturens nyck som avgör hur amningen blir, det beror till största del på yttre faktorer, som vilken kunskap mamman och hennes omgivning har om amning, och vilket stöd mamman har. Alltför ofta får kvinnor felaktiga eller motstridiga råd vilket kan leda till amningsavbrytande.
Amning står inte i motsättning till jämställdhet vare sig i hemmet eller i förvärvslivet. Ett jämställt förhållande kan vara en förutsättning för att få amningen att funka. Om partnern sköter hushållet och eventuella syskon den första tiden kan mamman helt och hållet ägna sig åt att få igång amningen. I västvärlden ammar yrkesarbetande mammor mer än hemmavarande mammor. Det är fullt möjligt att förvärvsarbeta samtidigt som man ammar.
Rätten att amma är feminism i lika hög grad som aborträtten. Förutom de psykosociala fördelarna med en ”lyckad” amning, minskar risken för bröstcancer och åldersdiabetes för mamman ju längre hon ammar. Men här, som på så många andra håll, finns ett strukturellt patriarkalt förtryck: Kvinnor som vill amma får inte den hjälp och det stöd de behöver. Samtidigt får kvinnor som vill sluta amma inte heller den hjälp och det stöd de behöver.
Svenska myndigheter påstår att de är positiva till amning, men gör rent praktiskt ytterst lite för att värna om amningen. Amning ses som en privat angelägenhet. Många, kanske alla, som avslutar amningen tidigare än de tänkt känner skam- och skuldkänslor. Varje gång amning debatteras hävdar feminister rätten att avbryta amningen i förtid – men inte rätten till adekvat hjälp för att förhindra att problem uppkommer. Detta visar hur effektivt man lyckats lägga ansvaret för amningen på enskilda föräldrapar.
