Debatt

Därför strejkar vi i tunnelbanan

Sverige har under det senaste decenniet gått från att vara ett land med en stor offentlig sektor, till att vara ett land där flera offentliga funktioner lagts ut på entreprenad. Arbetare som tidigare var offentliganställda är i dag privatanställda, men det arbete de utför för att samhället ska fungera är detsamma. De tar hand om […]

Sverige har under det senaste decenniet
gått från att vara ett land med en stor offentlig
sektor, till att vara ett land där flera offentliga funktioner
lagts ut på entreprenad. Arbetare som tidigare var offentliganställda
är i dag privatanställda, men det arbete de utför
för att samhället ska fungera är detsamma.

De tar hand om gamla och sjuka. De
kör ambulansen som svischar förbi när du sitter
på bussen på väg till jobbet. Bussen körs
av en tidigare offentliganställd. Likaså tunnelbanan,
som kanske körs av någon av oss i DSTS.

Men en viktig sak som förändrats
är att vi inte längre kan berätta om brister
i verksamheten utan att vi riskerar avsked eller andra påföljder.
Det så kallade meddelarskyddet – inskrivet i grundlagen
– gäller inte i privata företag.

Då är det nämligen
arbetsköparen som bestämmer hur långtgående
din yttrandefrihet ska vara. De kan mycket väl hävda
att en viss säkerhetsbrist är en företagshemlighet,
och en sådan har du ingen rätt att avslöja.
Arbetsköparen har ju heller inget intresse av att dessa
brister blir offentliga. Skulle företaget sparka dig
på grund av detta har det heller ingen skyldighet att
följa Arbetsdomstolens eventuella dom om återanställning
– tack vare §39 i lagen om anställningsskydd kan
företaget ”köpa ut dig” för några
årslöner.

På den avreglerade marknaden
är ett dåligt rykte knappast någon konkurrensfördel
i jakten på nya kontrakt och marknadsandelar. Det är
därför de entreprenörer som tagit över
driften av till exempel kollektivtrafiken inte är speciellt
förtjusta i fackföreningar. Speciellt inte fackföreningar
som ”ställer till med bråk” och kritiserar
bolaget.

Det som är uppseendeväckande
är med vilken desperation arbetsköpare som Connex
reagerar på vår kritik och på vårt
fackliga arbete. De drar sig inte ens för att bryta mot
lagar och säkerhetsregler i sina försök att
kväsa facken och deras arbete. De river ner flygblad
från våra anslagstavlor och sprider illasinnade
rykten om oss som anstiftare av ”illegala strejker”.

Som exempel kan också nämnas
det som hände den 14 september i år: LO-förbundet
Sekos huvudskyddsombud lade efter en olycka ett så kallat
skyddsstopp för de nyare tunnelbanevagnarna. Ett skyddsstopp
är ett förbud mot brukande av något som anses
vara för farligt för att användas på
ett säkert sätt.

Tror ni Connex respekterade detta
förbud? Nej. Under flera timmar tvingade Connex sina
förare att transportera runt tiotusentals människor,
trots att detta grovt åsidosatte det skydd både
förare och trafikanter har rätt till. De förare
som motsatte sig detta blev bryskt beordrade av arbetsledningen
att fortsätta köra. Connex tiger fortfarande om
denna händelse, trots att vi vänt oss till dem och
krävt en förklaring till hur detta kunde ske.

Som det fungerar i dag förväntas
vi först vända oss till arbetsköparen, så
att de kan ges en chans att rätta till fel och brister
vi påpekar. Det kan ses som självklart, och i den
bästa av världar skulle det fungera, men vad händer
om arbetsköparen vägrar ta till sig av kritiken?
Om brister, som anställda och skyddsombud påtalat
gång på gång, ändå lämnas
oåtgärdade? Eller om våra synpunkter förminskas,
motarbetas eller till och med ignoreras? Ska vi nöja
oss med det? Svaret måste bli ett rungande NEJ!

Den begränsade möjligheten
vi har i dag att offentligt påtala allvarliga säkerhetsbrister
borde snarare vara en självklar och grundlagsstadgad
skyldighet, anser vi. Vi som arbetar i tunnelbanan är
nämligen de som har ansvaret för att trafiken bedrivs
på ett säkert sätt.

Vår lojalitet finns hos våra
arbetskamrater och de hundratusentals människor vi varje
dag transporterar till arbetsplatser, skolor och dagis. Vi
vill arbeta på ett säkert sätt. Att vi inte
fritt kan berätta om allvarliga säkerhetsbrister
för alla dessa människor utan att riskera repressalier
från vår arbetsköpare är inte bara befängt
– det är en säkerhetsrisk. Frågan är
alltså: ska vi kräva att få tala om dessa
brister nu eller ska vi tystas och bara titta på tills
det är för sent?

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984