I studien bin Ladin i våra hjärtan tecknar jag den politiska idéutvecklingen inom sunniislam och försöker visa hur den sammanhänger med globaliseringens skilda faser, från kolonialtiden fram till i dag. Läsaren bjuds ta del av den teori och praktik som kännetecknar miljöns revolutionärer och reformister, demokrater och antidemokrater, radikaler och moderater. I Shora Esmailians recension […]
I studien bin Ladin i våra hjärtan
tecknar jag den politiska idéutvecklingen inom sunniislam
och försöker visa hur den sammanhänger med
globaliseringens skilda faser, från kolonialtiden fram
till i dag. Läsaren bjuds ta del av den teori och praktik
som kännetecknar miljöns revolutionärer och
reformister, demokrater och antidemokrater, radikaler och
moderater.
I Shora Esmailians recension (Arbetaren
42/2005) påstås att jag därmed ser ”politisk
islam som det enda alternativet för massorna i arabvärlden”
och skulle ”vara nöjd med det”. Hon ondgör
sig över att jag inte behandlar den shiitiska islamiska
republiken i Iran, vilket är som att anklaga en studie
av katolicism för bristen på protestantiskt material.
När frånvaron av Iran sätts jämte påståendet
att jag skulle se ”okritiskt på islamismen”
kan den som inte läst boken förledas till slutsatsen
att jag blundar för skillnaden mellan politisk islam
i opposition och vid makten. Så är ingalunda fallet.
Förutom ett kapitel om Saudiarabien behandlas Pakistan
under Zia ul-Haq, talibanernas Afghanistan och den islamistinspirerade
militärdiktaturen i Sudan.
När Esmailian därefter berättar
att man ”inte någonstans får möta islamister
som uttalat jämställer kvinnor och män”
börjar man undra om hon alls läst boken.
Medan studien inte undviker att tala
om vissa islamistiska tänkare som patriarkatets apologeter
lyfter jag också fram andra politiskt tänkande
muslimer som i tal och skrift just understrukit alla människors
av gud givna lika rättigheter, oberoende av kön.
Enligt Esmailian fokuserar boken på
Det muslimska brödraskapet i Egypten. Ett av sju kapitel
handlar enkom om Egypten. I det diskuteras bland annat wassatteyya
– den ”islamiska mittfåra” som växt fram
ur Brödraskapet men inte är identisk med det. Dess
aktivister tar avstånd från våld liksom
från tanken att det islamiska samhället kan införas
ovanifrån. I stället har man utvecklat en reformistisk
strategi som genom folkrörelser, fackföreningar
och tiotusentals ickestatliga välfärdsorganisationer
avser bygga det islamiska samhället underifrån.
Drömmen om ett islamiskt samhälle formuleras här
i termer av parlamentarisk flerpartidemokrati, mänskliga
fri- och rättigheter (oberoende av etnicitet, kön
och religion) och en blandekonomi där fri företagsamhet
kombineras med keyneseansk omfördelningspolitik. Politiskt
kan denna ”folkhemsislamistiska” strömning
liknas vid en socialdemokrati med kristdemokratiska inslag,
vilket Esmailian finner ”glorifierande”.
Här föreligger ett grundläggande
missförstånd. En forskare måste inte sympatisera
med de ideologier som undersöks. Som historiker använder
jag termerna i beskrivande syfte för att positionera
en av flera möjliga politiska islamtolkningar. Själv
är jag varken socialdemokrat eller kristdemokrat och
finner folkhemsideologin långt ifrån oproblematisk.
Politisk islam har återkommande
beskrivits som en enhetligt antidemokratisk, våldsbenägen
och kvinnofientlig ideologi, vilket gjort det möjligt
att arrestera, tortera och mörda muslimska demokratiförespråkare,
fackförenings- och människorättsaktivister
som om de alla vore ”terrorister”. Den som automatiskt
uppfattar beskrivningar av politisk islam som avviker från
stereotypen om turbanklädda mullor som talar om ”piskstraff
och kvinnans halva värde” som ”okritiska”
eller ”glorifierande” har därmed gått
rakt in i fällan.