Ledare

Var är facket?

Det ekar tomt i fackföreningssverige, trots att opinionsbildning var det man tänkte spetsa in sig på när vi klev in i det nya årtusendet. Opinionsbildning och vinstmaximering. Med feta kassor verkade aktieportföljer vara det säkraste sättet att skapa trygghet för medlemmarna. Det, och facklig-politisk samverkan. Med undantag för de misslyckade kommunal-kampanjerna har vi sedan inte […]

Det ekar tomt i fackföreningssverige,
trots att opinionsbildning var det man tänkte spetsa
in sig på när vi klev in i det nya årtusendet.
Opinionsbildning och vinstmaximering.

Med feta kassor verkade aktieportföljer
vara det säkraste sättet att skapa trygghet för
medlemmarna. Det, och facklig-politisk samverkan. Med undantag
för de misslyckade kommunal-kampanjerna har vi sedan
inte hört så mycket nytt från facken, några
obehagliga skandaler undantaget. Och i näringslivsborgarna
smider man planer och tvekar inte att slänga fram rapport
efter rapport som slår fast att det är dags att
överge kollektivavtal, lönenivåer och röda
dagar. Utredare, jurister och opinionsbildare arbetar för
högtryck. Mycket talar för att den ”svenska
modellen” så småningom kommer att prövas
på EU-nivå, och det är alltså här
som den facklig-politiska samverkansmodellen ska rädda
det som räddas kan?

Samtidigt växer de enskilda medlemmarnas
behov av ett närvarande, tydligt och drivet fack. För
vem ska trösta den timanställde, när så
många står utan arbete? Vem ska stötta den
långtidssjukskrivne när Hans Karlsson byter fot?
Och vem ska företräda den arbetslöse, när
bortre parenteser passerats?

Facket står inför gigantiska,
klassiska uppgifter varav de som handlar om fördelning
av arbete tycks vara den mest akuta. Men om detta hörs
intet.

Ingen talar om kortad arbetsdag, rehabilitering
av sjukskrivna, eller att låta behoven inom den offentliga
sektorn vara styrande för hur vi utnyttjar våra
gemensamma resurser. Ingen talar om folk- och vidareutbildning
i facklig regi, när staten fallerar i vision och nytänk.

Det är helt enkelt i dag troligare
att den enskilde medlemmen, eller medborgaren om man så
vill, ramlar mellan stolarna än tvärtom. Och överraskande
nog tycks inte sällan privata arbetsgivare ta ett större
ansvar för sina anställda än offentliga. Det
sjukaste exemplet är naturligtvis sjuktalen, där
statliga försäkringskassan nu pensionerar kvinnor
mellan 20 och 40 en masse, hellre än att rehabilitera,
vidareutbilda och låta en stegvis upptrappning av arbete
förhindra återfall i sjukdom. Och detta trots att
flera utredare enligt uppgifter till Arbetaren föreslagit
just rehabilitering av de många långtidssjukskrivna.

Att bara hoppas på att allt
löser sig med en högkonjunktur kan möjligen
klara socialdemokratiska arbetarpartiet i nästa val,
men knappast fackföreningsrörelsen. Ej heller hälsan
på den som slitits ut av sitt arbete.

Någonstans måste väl
priset för den facklig-politiska samverkansmodellen bli
för högt?

En fackföreningsrörelse
värd namnet skulle föreslå att vi satsar oss
ur krisen genom att dela på de många arbetsuppgifter
som garanterat finns, och som i dag utförs av allt färre.
Och då inte bara som paketlösning, sifferfrisering
eller affischkampanj utan som bärande vision för
ett bättre och friskare samhälle.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984