Inrikes

Irak på randen till inbördeskrig

Den senaste vågen av apokalyptiskt våld i Irak, med nästan dagliga självmordsbomber som dödar och lemlästar dussintals och bränner ut hela kvarter, har utlöst förnyad debatt om hur länge USA kan hålla ut i Irak. Ingen tydlig amerikansk strategi kan skönjas för att leda landet ut ur kaoset och fram mot den ”västerländska demokrati i […]

Den senaste vågen av apokalyptiskt
våld i Irak, med nästan dagliga självmordsbomber
som dödar och lemlästar dussintals och bränner
ut hela kvarter, har utlöst förnyad debatt om hur
länge USA kan hålla ut i Irak. Ingen tydlig amerikansk
strategi kan skönjas för att leda landet ut ur kaoset
och fram mot den ”västerländska demokrati i
arabvärldens vagga” som Bushadministrationen en
gång föreställde sig att det skulle bli. Allt
fler experter talar om att kriget blivit omöjligt att
vinna.

Över hela Irak faller zoner som
erövrats av amerikanska trupper åter i motståndets
händer så fort de åker hem till baserna,
och nyss pacificerade områden blir avfyringsramper för
motståndsattacker – som i Fallujah, där rebeller
nu återigen placerar ut vägminor i gatorna. En
anonym amerikansk arméofficer förklarade på
söndagen till New York Times att ”vi fångar
eller dödar mängder med upprorsmän, men ersättare
fyller tomrummet snabbare än vi hinner registrera deras
rörelser. Det finns alltid en rebell som väntar
på att kliva in och ta ledningen.” Motståndet
är fortfarande höljt i samma kompakta dimma som
fått ockupationsarmén att famla fram i två
års tid och förfinar ständigt sina militära
strategier för att ligga steget före.

I förra veckan sammanställde
organisationen Iraqi Body Count en ny siffra över antalet
dödade civila irakier hittills under konflikten, till
stor internationell uppmärksamhet. Siffran – 25000 –
var en bråkdel av den uppskattning som andra forskare
och organisationer, såväl irakiska som västerländska,
kommit fram till; flera siffror över 100000 är i
omlopp. Variationerna betingas av metodologi: Iraqi Body Count
räknar pressmeddelanden om döda, medan andra forskarteam
baserat sig på intervjuer.

Men i ett avseende bekräftade
Iraqi Body Count rönen från andra håll. Enligt
organisationen har aktörer associerade med motståndet
stått för 9 procent av det våld som dödat
civila sedan invasionen, medan ockupationsmakten stått
för 37 procent (återstoden skulle ha orsakats av
ren kriminalitet). Liknande proportioner i skulden för
civilas död har angetts också av andra.

För närvarande är dock
tendensen att det irakiska motståndet investerar allt
mer tankekraft, logistik, pengar och rebelliv på att
döda just civila. Attackerna mot ockupationsmaktens armépersonal
ligger visserligen kvar på en stadig nivå – omkring
65 om dagen – men det tongivande, riktningsskapande våldet
är det som riktas mot civila mål.

Således har också debatten
om ett irakiskt inbördeskrig tagit ny fart efter de senaste
veckornas bombfest. Allt fler bedömare menar att det
redan har börjat.

En vändpunkt i relationen mellan
Iraks sunnimuslimer och shiamuslimer tycks ha varit bombdådet
i shiastaden Musayyib förra söndagen, där en
självmordsbombare tog hjälp av en bensintanker för
att slunga ut en eldstorm som förbrände mer än
70 civila liv. Den högste shialedaren i landet, ayatollah
Ali Sistani, bröt sin vana att mana till samförstånd
mellan de båda befolkningsgrupperna efter dylika terrordåd
och uppmanade nu i stället den irakiska regeringen att
”försvara landet mot denna massmordskampanj”.

Regeringens underlydande trupper har
också gått till attack mot sunnimuslimska mål
under de senaste veckorna. Den shiamuslimska Badr-brigaden
framstår allt mer som ryggraden i den irakiska armén
– den som USA anstränger sig så hårt för
att bygga upp – och tros ha gjort sig skyldig till en rad
mord på sunnimuslimska ledare och civila.

Det är denna shiadominerade regeringsarmé
som USA har gett i uppgift att bekämpa det sunnitiska
motståndet och stationerat ut i städer som Falluja,
Ramadi och Samarra. En universitetsprofessor boende i den
senare staden förklarar för New York Times att ”folket
här upplever att armén inte kommit för att
tjäna dem, utan för att straffa dem. Folket hatar
armén.” I Falluja riktas likaledes vreden nu i
större utsträckning mot ”iranierna” –
sunniternas skällsord för shiaarmén. Faktum
är också att de iranska och irakiska regeringarna
på senare tid närmat sig varandra snabbt, med samarbetsavtal
i allt från militära till industriella angelägenheter.
De shialedare som nu styr Irak är sedan årtionden
ideologiskt fostrade i det iranska mullaväldet och står
i begrepp att införa shiitiska shariatolkningar som bärande
juridisk princip för landet, till sunniternas förtret.

Följden är en situation
där den ena gruppen är politiskt marginaliserad
och härbärgerar individer som gladeligen spränger
ihjäl så många medlemmar av den andra som
möjligt, medan den senare gruppen tillvällt sig
statsapparaten och fritt kan ta ut sin hämnd. USA:s härska-och-söndra-strategi
för kontroll över Irak har slagit över i en
institutionaliserad vendetta bortom all kontroll.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984