Debatt

Arbetartåg eller freakshow?

Det är med sorg i hjärtat jag skriver det här. Jag ska erkänna att jag skriver i affekt. Jag har allt sedan tonåren attraherats av vad jag uppfattar vara kärnan i den frihetliga socialismen: frihetstörsten, kampen för rättvisa och tron på vikten av att bryta ner hierarkier. Avvisandet av dogmatism, kapitalism och centralisering har för […]

Det är med sorg i hjärtat
jag skriver det här. Jag ska erkänna att jag skriver
i affekt. Jag har allt sedan tonåren attraherats av
vad jag uppfattar vara kärnan i den frihetliga socialismen:
frihetstörsten, kampen för rättvisa och tron
på vikten av att bryta ner hierarkier. Avvisandet av
dogmatism, kapitalism och centralisering har för mig
varit befriande. I syndikalismen fann jag tidigt en sammanhållen
analys och de praktiska verktygen till samhällsomdaning.

Men jag blir allt mer skeptisk till
många av dem som säger sig vara frihetliga socialister.
Ofta tror jag mig kunna urskilja en stank av fernissa, för
att inte säga mögel.

Jag känner mig ibland som ett
offer för en falsk varudeklaration.

Det är främst under det
traditionsenliga första majfirandet som detta kommer
till uttryck. Det som oroar mig är pöbelbeteendet,
den pubertala revoltlustan och den onyanserade och hätska
retoriken.

Jag kan inte, hur jag än försöker,
identifiera mig med i synnerhet de anarkister som maskerar
sig, framkallar upploppsstämning och lever upp till innebörden
av ordet patetisk. Har det politiska arbetet reducerats till
att handla om image, attityder och en livsstil kantad av tuffa
slagord? Är engagemanget bara ett led i en terapeutisk
behandling av för hög testosteronhalt?

Våldsromantiken står mig
upp i halsen.

För mig är det viktigt att
mål och medel hänger samman och att det politiska
engagemanget uttrycks i konstruktivt handlande. Man bör
leva och verka i samhället och inte kapsla in sig en
sekterism. Om slutmålet är en folklig mobilisering
och gräsrotsdemokrati är det föga psykologiskt
att gång på gång bete sig på ett sätt
som snarare skapar distans och meningslösa konfrontationer
istället för dialog och förändring.

Att urskillningslöst kalla poliser
för fascister och förbipasserande för ”djävla
borgarsvin” är inget annat än ett tecken på
mental kortslutning. Vad leder det till? Vilka syften tjänar
detta, annat än att göda den egna självgodheten?

Redan vid Sergels torg, en stund innan
avmarschen i söndags, etablerades bilden av en stor freakshow.
Anarkisterna gjorde entré genom att praktisera primalskrik
och kasta ut flyers. Vad tror de att de signalerar? En sak
är säker: knappast förtroende, trygghet och
seriositet. Många förbipasserande ställde
sig nog med all rätt frågan: Ska de där verkligen
överta produktionsmedlen?

Jag förundras över att så
många av de unga syndikalisterna spär på
myten om sig själva som ”samhällsomstörtande
och farliga”. Frågan är om inte detta bara
leder till en fortsatt marginalisering. Eller tror de på
allvar att utbrända Rune, 53 år, rusar hem till
sin dator för att surfa in på SAC:s hemsida på
jakt efter information om hur man blir medlem?

Eller vad säger den förälder
vars barn undrar vilka de där svartklädda med rånarluvor
är? ”Jo, du förstår, min dotter, det
är de som vill skapa ett rättvist och jämställt
samhälle fritt från förtryck”.

Vid slottet utspelade sig nästa
beklagliga scen då ett antal desillusionerade demonstranter
skapade tumult med polisen. Detta hade kunnat undvikas om
det nu inte var för alla dem som tycker att det är
heroiskt att visa upp blåmärken efter batongslag.

Jag önskar att de infantila revolutionsanhängarna
vaknar upp, ser sig själva i spegeln och ägnar en
sekund av sitt liv åt självrannsakan. Om det är
kravaller och meningslösa kickar de längtar efter
borde de kliva åt sidan och bilda egna ljusskygga kampceller.

Om vi menar allvar med vår strävan
att skapa en solidarisk, klasslös, toleran, kärleksfull
och betydligt mer demokratisk världsordning måste
vi som bekänner oss till den frihetliga socialismen sätta
ner foten. Vi kan inte titta bort när rötäggen
gör egna förvrängda uttolkningar av de humanistiska
värderingar som den frihetliga socialismen trots allt
vilar på.

Jag hoppas verkligen att de maskerade
heltidsrebellerna har ett eget tåg nästa år,
gärna långt ifrån vad allt vad civilisation
heter. Där kan de få hata, hetsa och kalla alla
medmänniskor ”fiender” hur mycket de vill.
Men snälla, låt oss som strävar efter att
synkronisera teori och praktik få vara ifred!

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984