Hellre kortad arbetstid

”Ja! Jag har blivit erbjuden heltid som busschaufför i ett år.” En glad kamrat berättar att han efter att en längre tid ha arbetat deltid ett par dagar i veckan för Busslink i Stockholm kommer att erbjudas ett vikariat på heltid i ett år, tack vare att en annan anställd beviljats friår. Rapporteringen om friåret, […]

”Ja! Jag har blivit erbjuden heltid
som busschaufför i ett år.” En glad kamrat berättar
att han efter att en längre tid ha arbetat deltid ett par dagar
i veckan för Busslink i Stockholm kommer att erbjudas ett vikariat
på heltid i ett år, tack vare att en annan anställd
beviljats friår.

Rapporteringen om friåret, som vid
årsskiftet utvidgades till att gälla i hela landet, har
i många fall varit negativ. I den utvärdering som gjordes
utifrån de tolv försökskommunerna konstaterades
att friåret inte gett önskad effekt som arbetsmarknadsåtgärd,
ett resultat som ofta återkommer i debatten. Det var inte
framför allt långtidsarbetslösa som fick jobben
utan oftast redan anställda.

Syftet med friåret sägs vara
dubbelt. Dels att ge anställda möjligheter till personlig
utveckling, dels att arbetslösas ställning på arbetsmarknaden
ska stärkas. Den sista ambitionen förtydligades när
riksdagen i december antog direktivet för hur friåret
ska hanteras, genom att långtidsarbetslösa, invandrare
och arbetshandikappade pekades ut som de grupper Arbetsförmedlingen
i första hand ska hänvisa till de jobb som blir lediga.

Men vill arbetsgivaren hellre ha en annan
sökande kan inte Arbetsförmedlingen styra över det.
I många fall finns det deltidsanställda som kan åberopa
sin rätt (enligt Lagen om anställningsskydd) att gå
upp i tid. Och då går den rättigheten före
riksdagens intention om prioriterade grupper. Men varför skulle
det vara negativt? De ofrivilligt deltidsarbetslösa pekas visserligen
inte ut som prioriterad grupp av riksdagen men de om några
förtjänar verkligen också att få förbättrade
villkor.

Det är framför allt kvinnor som
är drabbade av deltidsarbetslöshet och det är också
framför allt kvinnor i de kvinnodominerade yrkena vård
och omsorg som söker friår, visar erfarenheten hittills.
Och intresset är stort: omkring 25 000 personer har redan sökt
de 12 000 friårsplatserna.

Att det är lågavlönade kvinnor
som söker hänger sannolikt ihop med att ersättningsnivån
är låg, omkring 68 procent av den ordinarie lönen
upp till ett tak på 20000 kronor i månaden. Det innebär
att många inte har råd att söka om inte deras partner
tjänar tillräckligt. Ensamstående? Knappast. Småbarnsföräldrar?
Knappast.

Av deM som fick friår 2004 var 75
procent kvinnor och medelåldern var 47 år. Vilket å
ena sidan gör att friåret kan tolkas som en förtäckt
hemmafrureform. Fast samtidigt; en möjlighet till hårt
arbetande kvinnor att få en välförtjänt minskning
i arbetsbörda – i max ett år – medan andra får
chansen att jobba mer.

Friåret är en sympatisk idé
och att det beräknas kosta 1,5 miljarder 2005 må vara
hänt. Men det är en långt ifrån tillräcklig
förändring av en situation där vi har förhållandevis
hög arbetslöshet samtidigt som allt fler bränner
ut sig när tempot drivs upp i produktionen.

Som det är nu ökar den generella
arbetstiden (se Arbetaren 43/2004) och som plåster på
såren får några få friår. En betydligt
mer relevant och rättvis åtgärd vore att förkorta
arbetstiden för alla!