Jag möter en del hopplöshet bland unga kvinnor som försöker förhålla sig till mediernas kvinnobilder. Med fog undrar de hur ett land som kallar sig modernt och jämställt också kan tolerera pornografi, sexism och könsdiskriminering på den offentliga arenan. Till er vill jag säga: jag delar er upprördhet och vanmakt. Samtidigt ser jag vissa framsteg. […]
Jag möter
en del hopplöshet bland unga kvinnor som försöker
förhålla sig till mediernas kvinnobilder. Med fog undrar
de hur ett land som kallar sig modernt och jämställt också
kan tolerera pornografi, sexism och könsdiskriminering på
den offentliga arenan.
Till er vill
jag säga: jag delar er upprördhet och vanmakt. Samtidigt
ser jag vissa framsteg. Ett sådant är att politikerna
i riksdag och regering faktiskt håller på att formulera
sig i ämnet, skapa ett politikområde.
Inför
EU-toppmötet 2001 frågade en kollega och jag regeringen
och riksdagspartierna om de kände till de handlingsplaner och
resolutioner som antagits av FN och EU för att motverka stereotypa
och diskriminerande kvinnobilder. Ämnet har funnits på
den internationella dagordningen i drygt 20 år.
Det gjorde
de inte varför det är fullt begripligt att implementeringen
(genomförandet) av exempelvis den handlingsplan som kvinnokonferensen
i Beijing enades om 1995, inte hade påbörjats i Sverige.
Fortfarande finns ingen samlad politisk eller medial strategi för
att motverka stereotypa skildringar men här och där skaffar
sig medieföretag egna metoder för att förbättra
könsbalans och skildringar.
??Vi läste
också partiprogram och kunde konstatera att ämnet fanns
här och där men mest genomarbetat hos centern och vänsterpartiet.
I perioder har politiker också motionerat om lagstiftning
mot könsdiskriminerande reklam – som alltid avslagits med hänvisning
till tryckfrihetsförordningen och branschens eget sanerande
organ ERK, Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande
reklam.
Nu har jag
frågat igen. Ingen politiker refererar till de internationella
dokumenten men alla formulerar tankar, åsikter och förslag
på åtgärder på området. Till och med
moderaterna som 2001 helt kort svarade att staten inte ska blanda
sig i mediernas innehåll. I stort sett säger de samma
sak men menar ”att det inte är bra när medier ger
ensidiga och felaktiga bilder av kvinnor”.
Övriga
partier har mer långtgående kopplat sexistiska bilder
och sexualisering till maktförhållandena mellan könen.
Det finns ingen
klar höger-vänster linje i frågan. När kd satt
i den borgerliga regeringen utformades ett förslag till lag
mot könsdiskriminerande reklam. När socialdemokraterna
övertog makten lades frågan på is. Kd och vänstern
är mest uttalat positiva till översyn av lagstiftningen
kring porr, sexism och könsdiskriminering medan övriga
partier trycker på opinionsbildning och konsumenttryck som
åtgärder.
För att hålla liv i frågan
krävs att medborgarna ligger på. Just nu kan den nya
jämställdhetsministern vara känslig för opinionen.