Debatt

Bara kapitalets dissidenter stödde Junilistan

Under den braskande rubriken ”Finanskapitalets valtriumf” gör Rikard Warlenius i Arbetaren 25/04 ett försök att tolka Junilistans framgångar som ett uttryck för finanskapitalets krassa intressen. Eftersom finanskapitalet tjänat grova pengar på valutaspekulation var det logiskt av vissa miljardärer att stödja nej-sidan i folkomröstningen om EMU i höstas, menar Warlenius, och det är därför helt naturligt […]

Under den braskande rubriken ”Finanskapitalets
valtriumf” gör Rikard Warlenius i Arbetaren 25/04 ett
försök att tolka Junilistans framgångar som ett
uttryck för finanskapitalets krassa intressen. Eftersom finanskapitalet
tjänat grova pengar på valutaspekulation var det logiskt
av vissa miljardärer att stödja nej-sidan i folkomröstningen
om EMU i höstas, menar Warlenius, och det är därför
helt naturligt att fullfölja denna sluga strategi med att ge
ekonomiskt och politiskt stöd åt Junilistan som – härav
stödet! – inte förespråkar ”en reglering av
kapitalet på övernationell nivå”.

Men Warlenius överdriver nog finanskapitalets
rädsla för EU. Kapitalets fria rörlighet är
inskriven i EU:s alla fördragstexter, liksom i den nya, och
nyliberala, grundlagen. Kapitalets fria rörlighet stöds
av ett enhälligt ministerråd, en enhällig EU-kommission
och av en förkrossande majoritet av Europaparlamentets ledamöter
(dock har parlamentet ingen talan i dessa frågor). Att ingripa
mot denna grundlagsstadgade rätt att skyffla pengar över
gränserna skulle fordra fördragsrevision, det vill säga
enhällighet bland EU:s 25 medlemsstater.

Idén att svenska finansmän skulle
känna sig oroade av att EU hotar kapitalets fria rörlighet
förefaller minst sagt långsökt – lika långsökt
som att finanskapitalet skulle behöva ta en omväg via
Junilistan för att uppnå sina syften.

Låt mig problematisera konspirationsteorin
ytterligare. Junilistan stöddes faktiskt inte av ”finanskapitalet”,
utan av finanskapitalets dissidenter. Distinktionen är inte
oviktig.

Inför EMU-omröstningen i höstas
stödde Svenskt Näringsliv ja-sidan med över 500 miljoner
kronor. Bortkastade pengar, förvisso, men dock ett övertygande
uttryck för storfinansens klassintressen. Bakom denna massiva
ja-kampanj stod såväl industriintressen som storbanker
och finansinstitut.

Storfinansens upplägg stördes
av det faktum att vissa grånade, i regel pensionerade, industri-
och finansmän, och två före detta Riksbankschefer
(Bengt Dennis och Lars Wohlin), ”kom ut” som dissidenter,
liksom en handfull borgerliga politiker. Detta överraskande
inslag, som jag tror spelade en betydelsefull roll för nej-sidans
storseger eftersom den gav legitimitet åt borgerliga nej-röster,
gjorde måhända att sprickan inom den svenska makteliten
föreföll större än den faktiskt var.

Men låt oss bevara sinnet för
proportioner och se vad det faktiskt handlade om: enstaka med välkända
näringslivsprofiler som i regel hade sina karriärer bakom
sig var olydiga.

??Den överväldigande majoriteten
av svenska direktörer – och, givetvis, borgerliga och socialdemokratiska
politiker – stödde ja-sidan.

Att öppet frondera mot näringslivets
ja-kampanj sågs inte med blida ögon. Repressionen mot
oliktänkande var, enligt vad jag har snappat upp, stark, om
än inte lika stark som inom SAP.

Inför Europaparlamentsvalen var det
i stort sett samma dissidenter från EMU-kampanjen – Sven Hagströmer,
Rune Andersson och några till – som gav sitt stöd till
Junilistan. Och med i stort sett samma argument som under EMU-omröstningen,
dock med den skillnaden att demokratiargumenten denna gång
helt överskuggade de ekonomiska argument som användes
av både högern och vänstern vad gällde riskerna
med EMU. Även denna gång var det grånade farbröder
som var olydiga. För unga karriärister inom näringslivet
(och, givetvis, inom ja-partierna och i statsförvaltningen)
var det lika olämpligt att stödja Junilistan som det var
att stödja nej-sidan i höstas.

Junilistan var nog det enda parti som helt
saknade karriärister bland sina kandidater och språkrör.
För Rikard Warlenius kan jag också avslöja att det
fanns ännu fler från näringslivet, och från
ja-partierna, som sade sig stödja Junilistan politiskt än
de som framträdde offentligt. Men de ville absolut inte figurera
med sina namn.

I stort sett allt arbete för Junilistan
var ideellt, men ett par miljonärer, och någon miljardär,
lånade ut en knapp miljon till Junilistan för att täcka
vissa utgifter: två anställda och kontorshyra under några
månader, tryckning av valsedlar, med mera. Om ”finanskapitalet”,
och inte endast en handfull finansmän, hade stått bakom
Junilistan hade nog finansieringen varit aningen mer generös.

Och det fanns väldigt många fler
vårdbiträden, förskolelärare och busschaufförer
än finansmän som stödde Junilistan. Men de hade mindre
pengar att låna ut.

Min egen slutsats av Junilistans framgångar,
liksom av nej-sidans seger i höstas, är att en kamp för
demokratin, som jag menar var valets viktigaste fråga, måste
föras över alla traditionella partigränser. Om vänstern
försöker vinna dessa strider ensam – med paroller som
”Mot euron för socialismen!”, ”Kamp mot storfinansen
– stöd EU-motståndet” – är vänstern dömd
att förlora.

Jag anser också att det är snudd
på bedrägeri att låtsas som om EU kan spela rollen
av spjutspets för progressiva krav. EU vilar fördragsmässigt
på nyliberal grund, och i fråga efter fråga –
arbetsrätt, fackliga frågor, socialpolitik, skattepolitik
med mera – kan vi se hur EU:s mäktiga institutioner (det vill
säga ministerrådet och EU-kommissionen) konsekvent driver
en antifacklig, nyliberal högerpolitik, i regel med passivt
stöd av det i dessa frågor maktlösa Europaparlamentet.

Läs till exempel EU:s Ekonomiska råds
rekommendationer till Sverige: sänkta marginalskatter, sänkta
företagsskatter, minskad offentlig sektor, snabbare takt i
privatiseringen, med mera. En ökad överstatlighet på
en rad nya ekonomiska och sociala områden – vilket EU:s nya
grundlag, om den antas av medlemsländerna, föreskriver
– kommer garanterat inte att innebära ett ökat utrymme
för vänsterpolitik.

Jag håller helt med Rikard Warlenius
om att frågor som rör arbetsrätt, arbetsmiljö
och rätten till fackliga sympatiåtgärder är
viktiga. Men våra slutsatser skiljer sig: just det faktum
att det handlar om så viktiga frågor gör det extra
angeläget att EU inte ges ökad makt på dessa områden.

Kanske kommer tiden utvisa att jag har fel,
och att Rikard Warlenius har rätt i att EU går att påverka
politiskt så att de folkliga krafterna stärks.

Men tills vidare ser jag inga tecken på
detta; visst kan vi drömma, men det faktiskt existerande EU
måste, anser jag, ses som ett hot både mot demokratin
i EU:s medlemsländer och mot en progressiv politik.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984