Kultur

Mjuka känslor hos Metallica

Den är annorlunda, ovanlig, oförutsägbar. Some Kind of Monster är en av de bästa rockdokumentärer jag sett, i samma lika otippade anda som Gimme Shelter och Wilcos I?m Trying To Break Your Heart. Det som från början skulle bli en promotionfilm för Metallicas senaste skiva St Anger utvecklade sig i stället till tre års dokumenterad […]

Den är annorlunda, ovanlig, oförutsägbar.

Some Kind of Monster är en av de bästa
rockdokumentärer jag sett, i samma lika otippade anda som Gimme
Shelter och Wilcos I?m Trying To Break Your Heart. Det som från
början skulle bli en promotionfilm för Metallicas senaste
skiva St Anger utvecklade sig i stället till tre års
dokumenterad familjeterapi.

Men eftersom Metallica, 2000-2003, var ett
band i kris uppstod den ena situationen efter den andra (basisten
Jason Newsted fick sparken, ständiga interna gräl, och
alkoholavgiftningsinläggning) vilket gjorde att det från
början tilltänkta reklambudskapet kom på skam. Filmen
skrotades, och återupptogs av bandmedlemmarna själva
men nu mer som ett experiment.

Det är intressant att se den grovyxade
och aggressiva karlen, frontmannen James Hetfield förvandlas
från betongblock (både i fysisk och psykisk bemärkelse)
till en mångfacetterad, inkännande, följsam familjeman.

Vägen dit är minerad mark. Så
en svindyr (40000 dollar/månaden) psykolog anlitas på
heltid, han sitter med på studioinspelningar och dödstråkiga
möten med managementfolk, men framför allt har han långa
familjeterapeutiska sittningar med bandet, kameran registrerar allt
– på riktigt.

Barnen: bandet och medarbetare sitter ängsligt,
storögt och bevittnar när mamma: trummisen Lars Ulrich
och pappa: James Hetfield öser elaka insinuationer och fula
under-bältet-kommentarer över varandra. Det hela hamnar
i en återvändsgränd och ”pappa” måste
läggas in på rehab, ett år.

Det är så totalt inte coolt.
De varken ser snygga ut, droppar rock?n?rolliga klyschor eller verkar
leva spännande liv eller träffa intressanta människor.
De lever inte ens ut sina destruktiva sidor på ett sådant
sätt så att hela projektet/bandet/livet skjuts i sank
som grand finale.

Nej, här ska det tröskas genom
känslor och tillkortakommanden, och i stället skapas en
plattform för växande: ett krävande arbete som innebär
att alla slags skyddande manér bannlyses, vi talar ödmjukhet,
förståelse, livsinsikt.

Och det är helt underbart att bevittna,
just för att det är så fel. Men rätt. Vem vill
inte växa och bli en människa att trivas med i stället
för att ständigt styras av obearbetade, skruvade impulser
som garanterat leder till tråkigheter? Men på den här
nivån kan allt hända.

Terapin som i början var gruppens ankare
och som de ängsliga bandmedlemmarna aldrig vill skiljas ifrån
utvecklas till tvångströja. När bandet vill kapa
banden kan inte terapeuten släppa taget (han verkar trivas
utmärkt och har börjat känna sig som en i bandet,
säkert spelar också det generösa arvodet in).

Samtidigt letar Metallica efter en ny basist.
Jobbet går till Robert Trujillo som tidigare spelat med Ozzy
Osbourne. Scenen när Trujillo hoppar av lycka i sin oglamorösa
säng då han fått beskedet är ett litet guldkorn.
Och inte nog med det, under ett välkomstmöte med bandet
gör de klart för honom att han nu är en del av familjen
(ej inhyrd) och att de avgudar honom vilket renderar generade leenden
och röda kinder hos Trujillo.

Den nu nyktre, mogne och verbalt reflekterande
James Hetfield gör också klart för den nye basisten
att Metallica, som ett bevis på att de menar allvar med sitt
beslut och för att de vill att alla som ingår i bandet
ska kunna planera för sin framtid, här och nu som en bonus
ska få en miljon dollar. Trujillos reaktion är en av
de i särklass skönaste realityscenerna jag sett hittills.

Some kind of monster innehåller, till
skillnad från så många i sin genre, katharsis,
en slags lösning i stället för att historien stannar
vid ett hopplöst traskande i problemältande. Det är
uppiggande.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar