Under jorden

Låt oss gå ett steg tillbaka. Året är 2003 i landet Sverige. Folk protesterar mot kriget i Irak, röstar nej till EMU och förfasar sig över ”Big Brother”.
Samtidigt vandrar 31334 livsöden genom Migrationsverket i form av asylärenden.
15 procent, 4631 människor, får besked om att de får stanna i första instans.
22656 personer får avslag.
Av dem kommer en stor del att överklaga. Men många kommer efter ännu ett avslag att gömma sig.
Om systemet inte kan ge människor det skydd de har rätt till, måste vi hitta en lösning utanför systemet. Så beskriver nätverket Ingen människa är illegal, IMÄI, sin verksamhet.
Att hjälpa någon som gömmer sig är inte straffbart, så länge man själv inte tjänar ekonomiskt på det. De flesta av dem som gömmer sig klarar sig med hjälp av släktingar och vänner som har uppehållstillstånd. Andra tar hjälp av organisationer, som till exempel IMÄI. I Göteborg har nätverket hjälpt gömda flyktingar sedan 2001.

När Migrationsverket upptäcker att någon som skulle ha lämnat landet inte går att få tag på, anmäls detta till polisen. Vid förra årsskiftet hade Rikspolisstyrelsen 7500 sådana efterlysningar. En del av de här människorna kan ha lämnat landet på egen hand. Men troligare är att de som lever i Sverige utan uppehållstillstånd är långt fler.
IMÄI räknar med ungefär 10000 gömda flyktingar i Sverige och att runt 500 av dem bor i Göteborg.

Det är en tisdagskväll i april. Hameed och Ahmad kommer för att fika hemma hos Maria. De kramar om varandra som gamla vänner. Egentligen hade de lika gärna kunnat vara det. En student och ett vanligt par på 25 och 26 år som snart ska ha barn. Men Maria är med i IMÄI och kontaktperson till paret, som har gömt sig sedan i februari.
Hameed sjunker ner på en madrass på golvet, trött av att bära på sin stora mage. Ahmad sitter på Marias skrivbordsstol och häller socker i teet. Han berättar historier från deras kontakter med Migrationsverket. Slår ut med armarna, tittar upp i taket och säger något på arabiska som får Hameed att vrida sig av skratt.
Maria hör sig för om hur deras kontakter med barnmorskan går. Hon undrar hur de har det ekonomiskt och Ahmad berättar att de har hundra kronor kvar av det de fick från Maria förra gången de sågs.
– Det är ett dyrt land det här, säger han bekymrat.

Maria gick med i IMÄI förra året. Hon kom i kontakt med nätverket efter att ha skrivit en B-uppsats på socionomprogrammet om människor som gömt sig innan de fått uppehållstillstånd. Nu är hon aktiv i IMÄI:s bogrupp, eller Momo som den också kallas. Som kontaktperson till någon som gömmer sig hjälper hon till att leta bostad, förmedla pengar, ta kontakt med läkare eller att förebereda en ny ansökan. En sådan enkel sak som att ge de gömda spårvagnskort är till exempel oerhört viktigt, eftersom en papperslös lätt kan bli avslöjad vid en biljettkontroll om hon eller han inte har betalat.
Flyktingarna får kontakt med nätverket genom att ringa Momos jourtelefon.
– Det brukar ringa flera varje vecka. Ibland måste vi säga nej, eftersom vi inte har möjlighet att hjälpa alla, även om det känns jättejobbigt, säger Maria.
Bostäder hittar man genom att folk ibland hör av sig och vill hjälpa till.
– Annars får man försöka fixa in dem hos vänner, aktiva i Röda korset eller hitta andra tillfälliga lösningar. Men det är väldigt stressigt för dem som måste flytta runt hela tiden.

Maria säger att IMÄI aldrig uppmanar någon att gömma sig. Hon beskriver livet för de gömda som ett liv på sparlåga, med en ständig rädsla för att bli avslöjad.
– Man märker att många mår jättedåligt. De kan inte planera något för framtiden, eftersom de inte vet hur den kommer att se ut. Oron sätter sig i kroppen, många får fysiska smärtor och blir deprimerade. Även om de kan vara ute, kanske de inte vågar eller helt enkelt inte har lust. Det är lätt att bli handlingsförlamad och apatisk, säger Maria.
– Men sedan finns ju de som försöker leva ett så vanligt liv som möjligt; tränar fotboll och går ut på krogen, även om det är riskabelt. Man kan inte alltid vara rädd.
Hon är kritisk mot Sveriges asylpolitik.
– Jag tycker inte att den fungerar. Att söka asyl är en mänsklig rättighet, men det känns som att Migrationsverket försöker hitta de svaga punkterna i varje fall, att de inte vill tro på människors berättelser. Om man inte litar på myndigheterna i sitt land, är det jättesvårt att få med sig de papper som Sverige kräver, men just det kan bli ett skäl till att man får avslag.

Ett annat problem är dåliga tolkar. Maria berättar om en kvinna hon träffade under arbetet med sin uppsats. Kvinnan hade flytt till Sverige eftersom hon arbetade som redaktör och ytterst ansvarig på en politisk tidskrift. Enligt tolken var hon korrekturläsare och eftersom de svenska myndigheterna inte ansåg att hon hade särskilt mycket ansvar som sådan, fick hon avslag på sin asylansökan. När hon gick under jorden och fick hjälp med sitt fall, kom misstaget fram och efter en ny ansökan fick hon uppehållstillstånd.
– Gömda flyktingar sätter verkligen asylfrågan på sin spets. När människor gömmer sig för att de inte kan åka tillbaka och ändå inte får asyl, då måste något vara fel med systemet, säger Maria.
Hon medger att det kan vara frustrerande ibland, att inte kunna hjälpa alla och att veta att politiken som förs gör att ännu fler kommer att gömma sig.
– Det kan kännas som att hur mycket man än jobbar med praktiska saker, hjälper det inte i längden. Då är det skönt att vi arbetar på olika fronter, med kampanjer för att förändra lagarna också, säger hon.

Folkets Hus, en onsdagskväll. IMÄI har bjudit in till debatt om asylpolitiken och det nya lagförslaget. Många har kommit, men socialdemokraterna har inte skickat någon representant.
Lagförslaget man talar om är proposition 2003/04:59. Den 12 maj kommer riksdagen att ta ställning till den och till det omtalade transportörsansvaret, som innebär att flygbolag som transporterar människor som inte har tillstånd att komma in i landet kan få böta stora summor. Proposition 2003/04:59 handlar framför allt om att ta bort det man kallar ny ansökan (se faktaruta om asylprocessen). Den används i dag för att ta upp nya, ofta humanitära, skäl och på det sättet få sitt fall prövat ytterligare en gång efter ett avvisningsbeslut. Skulle propositionen gå igenom, försvinner den möjligheten. I stället kommer Migrationsverket att kunna ta ställning till det som kallas för verkställighetshinder, det vill säga sådant som gör det omöjligt att skicka flyktingen tillbaka till sitt land, som att personen i fråga är alltför sjuk eller att situationen i hemlandet gör det omöjligt att återvända. Migrationsverket kan då ge ett tillfälligt eller ett permanent uppehållstillstånd, beroende på hur länge hindret beräknas finnas kvar.

Regeringen hävdar att lagförslaget skulle minska väntetiderna och därigenom göra asylprocessen humanare.
Erik Helgesson från IMÄI reser sig upp och förklarar vad han ser som problemen propositionen:
– Ny ansökan är en ganska dålig säkerhetsventil, till exempel kan man bara ta upp nya skäl, som inte har prövats tidigare. Men det är fortfarande det enda vi har att luta oss mot. Framför allt är det en psykologisk hjälp, något att hoppas på. Migrationsminister Barbro Holmberg talar om att det kommer att finnas andra säkerhetsventiler, men det man kallar verkställighetshinder är oftast bara tillfälliga och handlar om att vänta några veckor tills den som mår dåligt mår så pass bra att man kan kasta ut honom eller henne.
– Vi behöver den nya ansökan för att hålla hoppet uppe hos de som gömmer sig. Redan nu lever många på randen till självmord. Erik Helgesson sätter sig ned och får en stor applåd av publiken.

Vitsipporna har precis slagit ut när jag tar spårvagnen mot Göteborgs utkanter. När vi lämnar centralstationen börjar vagnen sakta men säkert att tömmas på blonda kalufser, och efter en stund är det få som ser typiskt svenska ut. Här är det lätt för den som gömmer sig att smälta in.
På Ahmad och Hameeds ytterdörr står ett svenskt efternamn. Lägenheten består av ett övernattningsrum med köksvrå. Genom det öppna fönstret hörs barnskrik från gården.
En liten teve står på i ett hörn. Ljudet är avslaget.
Ahmad sätter sig på kanten av sängen och berättar om sitt liv, så som det såg ut för några år sedan. Efter att ha avbrutit sin universitetsutbildning när hans far dog, arbetade han på restaurang, tjänade hyfsat och hade många vänner. Han beskriver sig som nöjd.
När det blir Hameeds tur att berätta, tittar hon upp i taket och säger att hennes liv i hemlandet hade två delar. Först den där hon pluggade och arbetade i en affär, levde ett normalt liv. Sedan den som började när hennes pappa inte ville att hon skulle gifta sig med Ahmad.
– I mitt land kan man inte bara ha en pojkvän på det sättet. Min pappa sade åt mig att lämna honom och gifta mig med min kusin, säger hon.
De försökte acceptera situationen. Hameed gifte sig med kusinen, men efter ett tag stod hon inte ut längre.
– Jag kände att jag hade offrat mig för min familj. Min pappa var nöjd och min mamma och min syster kunde fortsätta leva som vanligt. Men jag blev misshandlad av min man och fick inte ens gå ut. Jag kände mig som en fånge.

Efter två självmordsförsök och många svåra funderingar bestämde Hameed och Ahmad sig förra sommaren för att lämna landet tillsammans. Att stanna kvar vore omöjligt, förklarar Ahmad.
– Hameeds släkt tycker att vi har förstört deras heder. Nu vill de se oss döda.
En kompis tipsade dem om en bekant i Sverige och efter att till slut ha fått tag på ett visum, som de ställde till Frankrike för att förvilla familjen, gav de sig av.
Problemet i Ahmed och Hameeds fall var just detta, ett visum till Frankrike, men också det faktum att det inte går några direktflyg till Sverige.
– Om jag bara hade ljugit för Migrationsverket – sagt att jag inte förstod engelska, att jag inte visste var vi hade mellanlandat, vad som helst – då hade vi nog haft ett normalt liv nu, ett eget hem, inkomst, vi hade inte behövt gömma oss. Men jag sade sanningen, jag berättade att vi hade bytt plan i Frankrike, säger Ahmad och tänder en cigarett som han röker vid fönstret, otåligt.

Sedan 1997 gäller Dublinkonventionen. Den innebär att den som flyr måste söka asyl i det första land hon eller han kommer till som har skrivit på konventionen.
Därför fick paret besked om att de måste åka tillbaka till Frankrike.
– Men det är omöjligt, säger Hameed. Jag har släktingar där också, och de letar efter oss.
En överklagan av beslutet ledde till ännu ett avslag. Kort därefter gjorde Hameed och Ahmad en ny ansökan till Utlänningsnämnden. Även den fick avslag, med motiveringen att deras fall borde prövas i Frankrike och att de skulle ha tillräckligt skydd där, trots att Hameed har släkt i landet.

I början av februari kom beskedet att paret skulle lämna Sverige tre dagar senare. Då bestämde de sig för att gå under jorden.
– Vi hade inget val. Det är fortfarande bättre än att åka tillbaka, säger Hameed.
Efter att en lokaltidning hade skrivit om deras fall, blev de kontaktade av en kvinna och erbjudna att låna lägenheten de nu bor i.
På väggarna hänger prydnadssaker, en bonad på svenska, några inramade vykort. Det enda som ser ut att vara deras eget är ett foto bredvid sängen.
Hur länge de får bo här vet de inte.
Jag frågar hur de ser på livet de lever nu. Hameed blir tyst och Ahmad kommer tillbaka från fönstret, sätter sig på en av köksstolarna.
– Vi pratar ofta om hur vi känner oss. Det känns som att vi håller på att förlora, vi är alltid rädda att någon ska komma och gripa oss. Ibland tänker vi på framtiden, men då menar jag om tre eller fem dagar, vi oroar oss för att någon av oss ska bli sjuk eftersom vi inte kan gå till vårdcentralen. Jag funderar mycket på hur det ska bli med Hameeds förlossning, säger han.

Om två månader ska Hameed föda. Paret har kontakt med en barnmorska som hjälper dem. På köksbordet ligger ultraljudsbilder på barnet och en läkare har lovat att hjälpa dem att planera förlossningen. Men Hameed är orolig.
– Hur ska vi få babyn till vårdcentralen? Och mat, vi har ju inga pengar. Jag och Ahmad kan stå ut med det här livet, men ett barn kan inte leva så, säger hon och suckar.
Ahmad tittar ner i golvet. Berättar om en handläggare på Migrationsverket.
– Hon sa till Hameed att vi kunde slappna av, att vi var säkra här. Men flera månader senare berättade de att vi måste åka till Frankrike. Hade de sagt det med en gång, då hade vi försökt tänka ut en annan plan redan från början. Och då hade inte Hameed varit gravid, säger han och tystnar.
Plötsligt är leendet borta. Hameed fäster ögonen på teveskärmen, där stajlade människor förklarar sina känslor för varandra i ett dejting-program. Ahmad gnider sig i ögonen. Ingen säger något på flera minuter.

Organisationer som IMÄI har inga stora summor att ge de som gömmer sig. Inkomsterna baseras på frivilliga bidrag från medlemmar och sympatisörer.
Som gömd är ett av de stora problemen ekonomin. Utan arbetstillstånd är det svårt och riskfyllt att hitta ett arbete, men många är helt enkelt tvungna.
En av dem som försörjer sig genom olika svartarbeten är Tara. Nu är det nästan sex år sedan hon kom till Sverige. Hälften av den tiden, tre år, har hon tillbringat som gömd.
Hon talar målmedvetet och lugnt, på flytande svenska.
– Det är svårt, det går inte att beskriva hur det är att leva så här. Man lever som en död människa, man kan inte göra någonting, säger hon.

Under sin tid i Sverige har Tara hunnit jobba på en rad arbetsplatser: i gatukök, på pizzerior, restauranger, livsmedelsaffärer, caféer och i en blomsteraffär. Men inget av jobben har varit särskilt bra.
– En del arbetsgivare är snälla, men det handlar fortfarande inte om några bra löner. Och alla arbeten är väldigt hårda och tunga, säger Tara.
Hon gnider sig över axeln och berättar om ett café där hon var tvungen att rengöra en stor bakmaskin varje dag, trots att hon förklarade för sin chef att den var för tung för henne.
– Men man har ingen möjlighet att neka, eftersom de bara kan be en att gå. Som gömd har man ingen makt över huvud taget, säger hon med eftertryck.
Lönen kan variera mycket. Tara säger att hon inte råkat så illa ut som många andra, kanske för att hon är bra på att säga ifrån när hon tycker något är fel.
– Erbjuder de mig 15 kronor i timmen kan jag säga nej tack, eftersom jag har vänner som kan hjälpa mig i värsta fall. Jag måste inte arbeta för vilken lön som helst. Men det finns de som inte kan välja. Jag känner personer som arbetar för 20 kronor i timmen och jag har hört talas om de som bara får 5 kronor.
På frågan om vad som skulle hända om hon skadar sig, skrattar hon till, uppgivet.
– Ingenting! Vad kan jag göra? När jag jobbade på café, skar jag nästan av mig fingertoppen och det blödde jättemycket. När jag ville gå till någon som kunde hjälpa mig, eftersom jag var rädd att förlora mitt finger, sade de att jag inte behövde komma tillbaka mer, eftersom det kunde bli svårt att arbeta med en skadad hand. De gav mig inte ens ett papper att stoppa blodet med!

En annan risk med arbetet är att helt enkelt bli lurad. Tara arbetade flera månader på en restaurang utan att få betalt. Ägaren bad hela tiden att få vänta och Tara fick leva på lånade pengar. Till slut lämnade hon arbetet utan att ha fått sin lön.
– Jag gick till en advokat och frågade vad jag kunde göra, men jag fick svaret att det inte gick, eftersom jag inte har uppehållstillstånd. Det känns jättehemskt. Det handlar inte om pengarna i första hand, det handlar om att få ställa den som har utnyttjat en till svars.
Hon stannar upp. Säger att det är dags för politikerna att sluta blunda.
– Det här livet är inte mänskligt. Om jag inte får vara här, okej, då åker jag någon annanstans. Men då måste jag ha ekonomiska möjligheter. De som har fått avvisningsbesked borde få stanna och arbeta lagligt några år, så att man har pengar nog för att börja om någon annanstans och lugn och ro att tänka efter. Men de säger bara åt oss att försvinna.

Det är en varm eftermiddag när Maria följer med Hameed och Ahmad till en affär som säljer begagnade kläder, där de har blivit lovade att ta det de behöver gratis.
– Migrationsverket stängde vår lägenhet när vi hade gett oss av därifrån, så att vi inte kunde hämta våra saker. De tog mina böcker, saker som betyder mycket för mig. Och skorna, nu har vi bara de vi har på oss, säger Hameed och pekar på sina tjocka vinterstövlar och Ahmads fodrade kängor.
I affären väntar parets andra kontaktperson Andrea, som har med sig sin syster och pappa. Det känns som en smått rörig familjeutflykt. Alla provar kläder och Hameed springer fram och tillbaka mellan klädställen, stressad av att affären snart stänger. Tittar rådvillt på babykläderna.
– Jag vet ju inte om det är en flicka eller en pojke, säger hon och känner med handen på sin mage.

Den som lever gömd i Sverige har inte samma rätt till sjukvård som andra. Barn är undantagna, de har samma rätt som svenska barn fram till 18 års ålder. För vuxna är det värre. Akutsjukvård har visserligen alla rätt till, men kommer man till ett sjukhus och presenterar sig som turist, måste man betala alla kostnader själv. Som gömd flykting är det ofta omöjligt.
En lösning är då de nätverk av vårdpersonal som hjälper gömda utanför arbetstid. I Göteborg finns Rosengrenska stiftelsen, som bildades för sex år sedan av några läkare och kuratorer. I dag finns en grupp på uppemot 75 aktiva läkare, sjuksköterskor, tandläkare och annan vårdpersonal, som de gömda kan få kontakt med genom en jourtelefon för att få tillgång till gratis vård.
En gång i veckan ordnar Rosengrenska det man kallar ”diskret mottagning” någonstans i staden. Det är viktigt att byta plats ofta, för att inte dra misstankar till sig.

I väntsalen på kvällens mottagning sitter ett tiotal människor. En kille i tjock jacka väntar i en plaststol med kepsskärmen neddragen över feberblanka ögon. En liten flicka springer stolt omkring och vill sälja majblommor. I det improviserade mottagningsrummet packar sjuksköterskan Anne Sjögren upp en resväska hon haft med sig. Där döljer sig mediciner packade i skokartonger märkta med ”Sömn”, ”Smärta” och ”Mage”, en blodtrycksmätare och ett stetoskop.
AnneMarie, en annan av sköterskorna som är engagerade i nätverket, berättar att det ofta inte krävs så mycket resurser.
– Ett samtal med en läkare kan ibland vara fullt tillräckligt, för de flesta som söker upp oss har psykiska problem. De mår helt enkelt fruktansvärt dåligt av sin situation, säger hon.

Men om det rör sig om större ingrepp eller akutfall, som att någon har brutit benet, måste patienterna hänvisas till akutsjukvården. Mediciner köper man antingen med nätverkets pengar, eller använder mediciner man fått till skänks.
– Folk har mycket medicin som de inte använder. Men vi är väldigt noga med att inte ta några öppnade burkar eller för gamla mediciner. Vi ställer samma krav som för vilka andra patienter som helst, understryker AnneMarie.

Personalen hälsar varje person som kommer välkommen. En kvinna visar sina papper för en av de engagerade. Diskuterar sin elvaåriga dotter som ligger hemma och vägrar tala med vuxna, eftersom hon känner sig så sviken.
AnneMarie säger att det som driver de aktiva sjukvårdarna att ställa upp är frustration.
– Vi är inte vana att behöva neka någon vård. Det känns ovärdigt att vi i Sverige behandlar våra flyktingar så här.
Hon har sett en stor förändring under de år hon har hjälpt gömda flyktingar.
– Det var hårt redan från början, men de senaste två åren har det blivit ännu värre. Många fler kommer till oss nu, och med andra problem än förut. Förr var det vanligt med halsont och förkylningar. Nu mår folk så urdåligt psykiskt. Vi hör om många självmordsförsök, säger hon.
Hemma hos Hameed och Ahmad mäter det ungefär fyra steg mellan sängen och spisen. Hameed berättar om hur hon och Ahmad spenderar sin tid. Hon säger att dagarna går enormt långsamt. Några gånger i veckan går de till en frivilligorganisation som har svenskkurser, där man inte frågar efter personnummer. Men det är svårt att träffa nya människor, att alltid behöva ljuga och hitta på historier om vilka de är och vad de gör i Sverige.
– Nu har vi fått spårvagnskort från IMÄI, så vi kan åka till stan i alla fall. Ibland träffar vi Maria, men annars är vi mest hemma. Vi tittar på teve, men vi förstår inte så mycket. Ibland åker vi och hälsar på några vänner som bor i en annan stad. Särskilt när maten är slut, säger hon och ler lite snett.

Det är måndagskväll på ett alternativcafé i Göteborg. IMÄI har sin månatliga informationsträff för nya intresserade. Ett femtontal personer tränger ner sig i soffor och på stolar. Folk presenterar sig, berättar hur de har hört talas om nätverket. Någon har tjuvlyssnat på spårvagnen, andra har tipsats av kompisar.
Masoud Vatankhah är en av dem som berättar om vad IMÄI gör.
– Jag ser inte nätverket som en hjälporganisation. Det handlar om ett samarbete. Vi gör det här för vår egen skull också, för att vi vill förändra samhället, säger han.
Masoud beskriver Ingen människa är illegal som ett skyltfönster, en synlig sida av allt det arbete som görs i tysthet
– Det finns många som är engagerade utan att vara organiserade – lärare som tar emot gömda flyktingbarn i sin klass, eller sådana som ger bostad år någon som gömmer sig. Vårt arbete syns kanske mer utåt, och det är viktigt för asylsökande att se att de inte är oönskade av hela samhället. Det finns folk som faktiskt står på deras sida.

Fotnot: Hameed, Ahmad och Tara har valt att inte framträda med sina riktiga namn.

Publicerad Uppdaterad
23 hours sedan
Öppna möllan i Malmö
På lördag öppnar Möllans innegårdar upp för att främja gemenskapen i Malmöområdet. Foto: Allt åt alla Malmö

Det här händer under Öppna Möllan

Den 6 september är det dags för Öppna Möllan och i år har fler innegårdar än någonsin anmält sig. Under Arbetarens nya vinjett Röster från rörelserna berättar initiativtagarna i Allt åt alla Malmö om vad besökare kan förvänta sig.

Nu på lördag den 6 september är det dags för årets Öppna Möllan. För sjunde året i rad öppnas Möllans innergårdar upp och initiativtagare, vi i Allt åt alla Malmö, har arrangerat ett fullspäckat program. Det här året har 127 innergårdar anmält sig, det är fler än någonsin förut.

Programmet bjuder på allt från loppis och löptur till sagostund och panelsamtal. Det blir också stadsdelsvandring med temat trapphuskonst på Möllan med Tobias Hultén och Olga Schlyter, författare till boken Trapphusens konst: Malmö 1930–1940. Under dagen håller vi även ett lotteri med unika vinster, bland annat barnboken Det Sista Killregnet av Emma Karinsdotter och merch från Mikael Wiehe och Rex Pizzeria. Nytt för i år är även att samtliga innergårdar går att hitta via vår nya digitala karta.

Syndikalister i blockad mot restaurang

Blockad mot Malmö-restaurang – kock kräver lön för övertid

Invigning av innegårdsstegar

I Gazarondellen kommer vi att hålla två workshoppar som pågår hela dagen; en i gemensamhetshacks, där man kan lära sig hur man gör saker gemensamt, och en kreativ workshop där både barn och vuxna får rita och bygga sin drömstad. På scenen kommer det klockan 13 att hållas ett panelsamtal med forskare om Malmöbornas mobilisering kring Eurovision 2024 och den bredare Palestinarörelsen. Klockan 11:30, på Kristianstadsgatan 39b, invigs en av flera innergårdsstegar, som monteras mellan olika gårdar för att överbrygga murar och knyta band.

Tanken bakom Öppna Möllan är att främja gemenskapen i kvarteret och i staden i stort. Genom att öppna sina innergårdar och bjuda in både grannar och främlingar tar Möllans invånare makt över sitt eget område. Det väcker frågor om vem som har makt över stadens utrymmen och vem som vinner ekonomiskt på stadens organisering.

Bild från demonstration med Syndikalistiska ungdomsförbundet i Malmö

SUF Malmö: ”Hata Sverige och avskaffa vålds­monopolet”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Anna Jörgensdotter kommenterar dagens presentation för regeringen av Kulturkanonens 100 svenska verk. Foto: Pontus Lundahl/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren

Anna Jörgensdotter:
En kultur­kanon tom på folklig kultur

I dag presenterades den av regeringen beställda kulturkanon. Listan på 100 verk som ska representera svensk kulturhistoria saknar en hel del, såklart, men tomrummen verkar allt utom slumpmässiga, skriver Anna Jörgensdotter. 

Kanon betyder norm. Sverigedemokraterna är mycket intresserade av normer. Det vill säga: De är intresserade av att fasthålla traditionella, förlegade normer och förakta allt normöverskridande, mångfasetterat och mångkulturellt. SD har varit drivande i frågan om att ta fram en svensk kulturkanon. När jag läser igenom listan på verk ser jag en fyrkant framför mig, som blir allt trängre och trängre, det är som om det som återstår när jag läst klart är … köttbullar och lingon. Såklart är det idel svenska namn i en svensk kulturkanon. Varför är det ”så klart?” 

Svenskhet har varit ett centralt ord i Tidöregeringens vokabulär. Människor som flyr hit från andra länder måste minsann lära sig att bli svenskar med svenska värderingar. Jag ser fyrkanten bli så liten att typ bara ett lingon får plats. Jag tycker mycket om lingon, men blir illamående. 

Trånga normer ger andnöd

Att ta fram en svensk kulturkanon har kostat skattebetalarna 8 miljoner kronor. Alla skattebetalare äter inte köttbullar eller ens lingon. Många människor som gärna vill betala skatt sätts på flygplan till livsfara i Iran och Afghanistan. Nu har fyrkanten förvandlats till en smal korridor – tungt övervakad – att fösas igenom. Jaså, gillar du inte köttbullar? Nå, då är du inte SVENSK. 

Kategoriseringar och förenklingar är farliga. Trånga normer ger människor andnöd. Lars Trägårdh som ansvarat för sammanställningen av en svensk kulturkanon understryker vikten av att denna används i skolorna. På vilket sätt? Och varför? Ska skolan tvingas lära barn att känna sig osedda och utanför eftersom en svensk kulturkanon inte representerar deras kultur eller dem som identifierar sig som hbtqi? Speglar denna lista överhuvudtaget Sverige i dag? Består vårt land av 80 procent män där cirka 70 procent tillhör medelklass och överklass? 

Var är mötesplatserna och aborträtten?

Var är arbetarlitteraturen som förändrat vårt land? Var finns mötesplatserna Folkets park och Folkets hus? Var finns Folkhögskolorna? Arbetsvisorna, fackföreningsrörelsen, aborträtten, sexualundervisningen i skolan?

Mötesplatserna saknas i kulturkanon. Här Folkets park i Södertälje 1975. Foto: Lennart Nygren/TT

Förutom att vara ett helt idiotiskt projekt och en diskriminerande missvisande ”norm”, som ingen utanför regeringen + SD har efterfrågat, drar lanseringen uppmärksamhet från Tidös nedskärningar inom kultur och folkbildning (avgörande komponenter i en demokrati), samt andra på riktigt viktiga och alarmerande frågor som folkmordet mot palestinier (i detta nu sprängs Gaza sönder och samman). Skrämmande är också vad en svensk kulturkanon signalerar. 

Sara Parkman är aktuell med nya dokumentärfilmen Som vi har älskat

Sara Parkman: ”Vänstern har förlorat formuleringsövertaget”

Lars Trägårdh säger själv att den svenska kulturkanon han arbetat fram är nationalistisk, men kallar det för en demokratisk nationalism (SVT, 28/8). Demokratisk nationalism betyder att den nationella identiteten bygger på medborgarskapet och delade politiska värderingar – men att dela politiska värderingar, eller ha en samsyn i vad som hör till en svensk kanon, är ju motsatsen till demokrati? Trägårdh pratar också om kanon som ett underlag för diskussion och gemenskap. Vilkas gemenskap och hur ser diskussioner ut som inte tillåter allas röster att komma till tals? 

I ett Sverige där allt fler människor grundlöst och omänskligt deporteras och aktivister mot ett folkmord ses som terrorister (medan regeringen fortsätter bistå folkmördare) behöver vi påminna oss om att nationalism och fascism går hand i hand. I slutet av den snabbt avsmalnande korridoren syns ett slukhål.    

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Erik Helgeson är vice ordförande för Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström, Johan Nilsson/ TT

Hamnarbetar­förbundet stämmer APM Terminals på 350 000 kronor 

Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson har nekats tillträde till APM Terminals i Göteborgs hamn. Därmed har han hindrats i sitt fackliga arbete, menar facket som nu har stämt hamnbolaget.

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, varslades tidigare i år av sin arbetsköpare Gothenburg Roro Terminal, GRT. Detta i samband med att facket genomfört en blockad av israeliskt krigsmateriel i svenska hamnar.

Efter blockaden varslades Erik Helgeson om uppsägning med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen.

Hamnarbetarförbundet anser att uppsägningen är ogiltig och valde därför att stämma GRT och arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på nästan 1,8 miljoner kronor för brott mot lagen om anställningsskydd, Las, och förtroendemannalagen. 

Rättegången väntas hållas under våren 2026, men i juli fattade Arbetsdomstolen, AD, ett så kallat interimistiskt beslut där de avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Beslutet innebär att att Helgeson har kvar sin anställning fram till dess att fallet är avgjort, däremot är han fortsatt avstängd från sitt arbete i GRT. 

Erik Helgeson i Arbetsdomstolen

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Skulle besöka medlemmar – nekades tillträde

Förra veckan skickade Hamnarbetarförbundet in en ny stämning in till AD, riktad till APM Terminals och Sveriges Hamnar. Detta efter att Helgeson nekats tillträde till hamnen, som han skulle besöka i sin roll som fackligt förtroendevald. Hamnbolaget hänvisar till att han är avstängd av ett annat företag i hamnen.

– Lagen är tydlig, han ska ha tillträde enligt förtroendemannalagen för att utföra sina sysslor, säger Erik Helgesons juridiska ombud Frederick Batzler och tillägger att APM Terminals inte angett ett eget skäl för att neka honom tillträde.

Hamnarbetarförbundet kräver nu APM Terminals på 350 000 kronor i skadestånd.

Till tidningen Arbetet skriver APM Terminals pressavdelning att de inte kommenterar enskilda säkerhetsärenden, men att som ”operatör inom ett skyddsobjekt har vi dock ett ansvar att bedöma, utifrån säkerhetsskäl, vilka personer som får tillträde till området”. 

Läs hela Arbetarens bevakning av hamnstriden här.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan
Elever från Sollentuna på Barnkonstmuseet i Vårby.
Elever från en skola i Sollentuna på Barnkonstmuseet i Vårby. Foto: Jessica Gow/TT

Gör kultur och fritid tillgängliga – på riktigt

Kultur och fritid är en rättighet för alla, men personer med funktionsnedsättning kan inte delta på lika villkor. Det beror delvis på fördomar, men också på att regler inte följs. FN:s funktionsrättskommitté ger Sverige och regeringen bakläxa – igen, skriver Mona Esbjörnsson, docent i fysiologi och styrelseledamot i Förbundet för delaktighet och jämlikhet.

Personer med funktionsnedsättning kan inte delta i kultur- och fritidsaktiviteter som den övriga befolkningen i Sverige. Dåliga lokaler, brister i assistanslagstiftning, höga kostnader, kunskapsbrister, segregation och fördomar kan ses som delar av en förklaring. Statens kulturråd ställer tillgänglighetskrav på verksamheter som får statligt stöd men dessa krav följs inte upp.

Samhället vinner på inkludering 

Vi ser en negativ utveckling inom flera områden för personer med funktionsnedsättning, säger Funktionsrätt Sveriges ordförande Nicklas Mårtensson. Personer med funktionsnedsättning utgör en femtedel av befolkningen. När de stängs ute från kulturlivets scener eller sportens gemenskap förlorar inte bara individen sin hälsa och sitt självbestämmande utan hela samhället går miste om kreativitet, intäkter och talang. 

FN:s dom är tydlig

Från FN:s håll kommer kritik om otillräcklig tillgänglighet till museer, teatrar, biografer och andra kulturinstitutioner, otillgängliga idrottsanläggningar, brist på textning och syntolkning, dålig inkludering i utformningen av kultur- och fritidspolitik samt bristande statistik och uppföljning.

CRPD står för Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och är en FN-konvention som Sverige ratificerade 2008. Artikel 30 handlar om deltagande i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott. I sin sammanfattning uttrycker FN-kommittén ”oro över de hinder som gör det svårare för personer med funktionsnedsättning att få tillträde till rekreation, fritidsverksamhet och idrott, särskilt för personer med intellektuella, neuropsykiatriska och psykiska funktions-nedsättningar och barn”.

Kommittén uppmanar Sverige att göra sport-, rekreations- och kulturverksamheter tillgängliga och att säkerställa kostnadsfri personlig assistans för deltagande. FN:s funktionsrättskommitté ger alltså Sverige och regeringen bakläxa – igen.

Kalla fakta om delaktigheten

SCB uppskattar att cirka 19 procent av befolkningen över 16 år har en funktionsnedsättning.

SCB och Kulturanalys anger att personer med funktionsnedsättning deltar i betydligt mindre utsträckning i kulturaktiviteter som bio, teater, konserter, dans, museer och historiska platser än övriga befolkningen.

Pärlor i påsar och en pratstund – ”jobbhjälpen blev en begränsning”

En äldre Rivkraft-undersökning visar att cirka 53 procent av personer med funktionsnedsättning besökte kulturevenemang någon gång under ett år, jämfört med 68 procent i övriga befolkningen. Den visar även att omkring 40 procent aldrig utövar någon kulturell aktivitet, och att 80 procent upplever hinder för att delta i kulturaktiviteter.

Vad beror ojämlikheten på?

Otillgängliga lokaler och miljöer – äldre sporthallar, museer och scener saknar hiss, ramper, hörslingor och skyltning.

Brist på ledsagning och personlig assistans – insatser beviljas restriktivt eller upphör vid 66 år.

Höga kostnader – avgifter för träningsavgifter, biljettpriser och hjälpmedel slår hårdare mot personer med sämre ekonomi.

Kunskapsbrist i föreningslivet – många ledare saknar utbildning i rätt träning och inkludering. 

Segregation i skolan – barn som placeras i särskilda grupper får färre timmar idrott, färre kulturbesök och färre fritidsaktiviteter med klasskamrater.

Få rörelsehindrade i musiklivet

Tar man musiklivet som exempel kan man få följande förklaringar till varför så få rörelsehindrade syns i den delen av kulturlivet.

Tillgänglighet: Scener, konserthus och musikutbildningar är inte anpassade för artister eller publik med rörelsehinder.

Stereotyper och fördomar: Förutfattade meningar om vad personer med rörelsehinder kan eller bör göra.

Brist på representation: När man inte ser personer med liknande förutsättningar i media, på scener eller i musikbranschen kan det påverka självbild och motivation.

Ekonomiska hinder: Att delta i musikutbildningar, instrument och resor kan vara kostsamt. Brister i stöd och resurser kan bli en barriär.

Här kan regeringen börja i morgon

Gör konventionen till lag: Inkorporera CRPD i svensk rätt. 

Nationell handlingsplan för kultur och fritid: Sätt mätbara mål för deltagande, budgetera särskilt stöd och följ upp i SCB:s undersökningar.

Tillgänglighetslyft för byggnader: Villkora statliga och kommunala bidrag med universell utformning. Avsätt en öronmärkt investeringspott för om- och tillbyggnad.

Assistentgaranti för delaktighet: Slopa 66-årsgränsen och inför ett ”kultur- och sportspår” i LSS så att ledsagning/assistans alltid omfattar fritidsaktiviteter.

Inkluderande föreningsstöd: Ge Riksidrottsförbundet och Kulturrådet riktade medel för utbildning av ledare i funktionsrätt och antidiskriminering.

Digital tillgänglighet 2.0: Kräv textning, syntolkning och lättlästa alternativ i alla offentligt finansierade strömningstjänster, musei-appar och biljettplattformar.

Delaktighet på riktigt: Permanenta statligt finansierade samråd med funktionsrättsorganisationer.

Sverige kallar sig ett kultur- och idrottsland. Låt bevisa det genom att göra kulturen, rekreationen och idrotten tillgänglig, på riktigt, för alla!

Mona Esbjörnsson är styrelseledamot i Förbundet för delaktighet och jämlikhet samt docent i fysiologi vid Karolinska institutet.

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Syndikalister i blockad mot restaurang
I juli gjorde Malmö LS en blockad utanför restaurangen i Malmö. Foto: Malmö LS

Blockad mot Malmö-restaurang – kock kräver lön för övertid

Fackföreningen Malmö LS har satt en restaurang och vinbar i centrala Malmö i blockad. För Arbetaren berättar kocken Hampus Permfors om utebliven lön för övertid. Facket har även stämt företaget som äger restaurangen för bland annat brott mot Las.

I slutet av november förra hösten sade Hampus Permfors upp sig från arbetet på restaurangen i centrala Malmö, och nära i tid sade även tre andra kollegor upp sig. Arbetssituationen hade blivit ohållbar. Hampus Permfors berättar att han som ensam kock kunde förväntas göra hundratals rätter under en kväll.

Hampus Permfors, kock och medlem i Malmö LS. Foto: Privat

– Om man jämför med restaurangen där jag arbetar nu så har vi ungefär hälften så många gäster med i alla fall dubbelt så mycket personal, säger han. 

Hampus Permfors berättar att han behövde stanna senare och även komma tidigare för att förbereda sig. Övertiden lades in i ett system, där arbetsköparen godkände den, säger han. 

Men trots godkänd övertid säger Hampus Permfors att han varken fått lön eller övertidsersättning för de extra timmar han arbetat. Dessutom fick han inte dricks den sista månaden, vilket ägaren ska ha motiverat med att de var fyra som sade upp sig samtidigt. 

Stridsåtgärder mot restaurangen

Under våren har Malmö LS av SAC Syndikalisterna förhandlat för Hampus Permfors, men inte lyckats få till någon överenskommelse med arbetsköparen. 

– Vi får inte svar på varför man inte betalar ut pengarna så därför har vi valt att vidta stridsåtgärder, säger Christopher Ståhl, som är förhandlare i Malmö LS.

Den 8 juli satte man restaurangen, Elsa Vin och Mat, i blockad. Den 8 juli och den 19 augusti har ett femtontal personer samlats utanför restaurangen i Malmö.

Alona, Olha och Nataliia som är flyktingar från Ukraina har arbetat på en Sushirestaurang i stockholm.

De vittnar om diskriminering på sushi­restaurang

Kraven som Malmö LS ställer är att Hampus Permfors ska få de runt 15 000 kronor som man menar att restaurangen inte har betalat i lön, övertidsersättning och dricks.

– Överlag har arbetsköparen varit obstinat och sagt att man inte vill betala någonting, säger Christopher Ståhl.

När Arbetaren får tag på restaurangens ägare säger hon att hon inte har tid att prata.

I samband med blockaden i juli skrev ägarens son på Instagram: ”Allt detta ståhej är på grund av att en före detta ’kock’ kräver att få betalt för tid han inte arbetat på.” Han skriver att kocken i fråga väntat i baren och druckit öl utan att stämpla ut.

Hampus Permfors understryker att alla tider som han med hjälp av Malmö LS kräver att få betalt för var godkända av ägaren. Han säger att ägaren i efterhand påstått att han suttit kvar och druckit öl vid ett tillfälle utan att stämpla ut, men utan att presentera några bevis. Hampus Premfors uppger att han aldrig har arbetat tillsammans med sonen som skrev inlägget på Instagram.

Facket stämmer företaget

Malmö LS har även stämt företaget som äger restaurangen, Malmöboxen AB, för brott mot Las, lagen om anställningsskydd, och brott mot semesterlagen. 

När det gäller brott mot Las berättar Hampus Permfors att det handlar om att arbetsköparen erbjudit honom en provanställning i stället för en anställning, trots att han redan hade varit provanställd. Han menar att detta är något som arbetsköparen gjort vid flera tillfällen.

– Hon brukar vara frikostig med provanställningar, säger Hampus Permfors.

Hampus Permfors säger att andra personer som arbetat på restaurangen har hört av sig till honom med egna, liknande berättelser om hur de har behandlats.

Bild från demonstration med Syndikalistiska ungdomsförbundet i Malmö

SUF Malmö: ”Hata Sverige och avskaffa vålds­monopolet”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Författaren Elin Persson, Pizzeria Roma
Elin Perssons roman Pizzeria Roma har hyllats som en trovärdig landsbygdsskildring. Foto: Sofia Runarsdotter

Elin Persson skriver om manlig vänskap i avfolknings­bygd

Romanen Pizzeria Roma om den sjukskrivna svetsaren Magnus är bland det absolut bästa som skrivits på svenska de senaste åren, skriver Johan Apel Röstlund som har träffat författaren Elin Persson för ett samtal om inlandet, vardagsskildringarna och språket.

I sin hyllade Pizzeria Roma skildrar författaren Elin Persson på ett alldeles fantastiskt sätt den vanliga vardagen i ett sönderdigitaliserat Sverige, där så väl Försäkringskassan som vårdcentralerna bommat igen sina landsbygdslokaler och flyttat ut på nätet.

– Det är faktiskt intressant, och nästan lika provocerande, att så många tycker det är spännande att läsa en berättelse om förslitningsskador, sjukskrivningar och ett helt vanligt liv.

Romanen, Elin Perssons fjärde, kom ut i mars och har fått lysande recensioner. Boken har bland annat beskrivits som ett förträffligt exempel på modern svensk arbetarlitteratur.

Paralleller till uppväxten i Lingbo

Handlingen kretsar kring den 63-årige svetsaren Magnus och hans umgänge med de tidigare arbetskamraterna på verkstaden i den lilla byn i södra Norrlands inland. En typisk svensk avfolkningsort där mittpunkten är pizzerian, i stort sett det enda i samhället som ännu inte lagts ner. Där träffas Magnus och hans vänner om dagarna för att äta lunch, njuta av en svalkande trocadero eller bara prata om det senaste och ibland ingenting. 

Stillsam vardagslunk men också ett livsviktigt sätt att hålla på rutinerna när den molande ryggvärken, som så småningom leder till sjukskrivning, slår livet som det ser ut ur spel.

Gemenskapen är på många sätt avgörande och spelar en viktig roll. Men det gör också minnet av det som för inte länge sedan var en blomstrande ort. I dag har gräset på den kommunala fotbollsplanen växt igen. Skolan har lagts ner och barnfamiljerna flyttat.

Det är svårt att inte dra paralleller till Elin Perssons egen uppväxtort Lingbo. Vackert beläget vid sjön Lingan, inbäddad bland de karakteristiskt blå bergen, i gränstrakten mellan Hälsingland och Gästrikland där Norra stambanans tungt lastade godståg fortfarande susar förbi på väg mot Gävle eller Ånge. Skogslänet Gävleborg, präglat av tung industri och jobb inom hälso- och sjukvård. Där statistiken visar att regionens befolkning löper landets största risk att drabbas av långvarig sjukfrånvaro.

Elin Persson Pizzeria Roma
Författaren Elin Persson. Foto: Johan Apel Röstlund

Men Pizzeria Roma är ingen nattsvart roman. Det är en rofylld iakttagelse om livet som det är. På gott och ont. Med toppar och dalar, och långt från storstaden.

– Idén när jag började skriva var ju väldigt banal och jag kunde inte riktigt säga till mitt förlag att jag satt hemma och skrev om en 63-årig man med ont i kroppen. Men ju mer jag skrev desto mer övertygad blev jag om att det här en historia som måste berättas, säger Elin Persson.

Kontrasten mot där vi sitter, på ett kafé i Stockholms innerstad jämfört med bokens fiktiva Lingbo, är stor. Klyftan mellan stad och land har sällan varit större i Sverige än nu.

– Det märks och var väldigt lustigt. För när jag var färdig med skrivandet lät jag två personer läsa. Min förläggare här i Stockholm och pappa hemma i Lingbo. Hon grät och han skrattade.

Elin Perssons hyllade roman Pizzeria Roma, utgiven på Wahlström Widstrands förlag 2025.

Elin Persson berättar att hon är uppvuxen i arbetarklass. Pappan, precis som romanens Magnus, är svetsare, och mamman jobbar på vårdcentral.

Det som nästan knockade mig med med Pizzeria Roma är ditt språk. Bland det absolut svåraste som finns är att skriva enkelt. Du lyckas skriva precis som folk faktiskt pratar. Beskriva saker som de ser ut…

– Jag tror att det beror på att jag inte kan så många ord, egentligen. Då får man använda det språk man har. För jag har aldrig varit en läsande person och där jag kommer ifrån använder vi ett enkelt språk, säger Elin Persson och fortsätter:

– Det gjorde i och för sig att jag, när jag började på folkhögskola, fick ett väldigt mindervärdeskomplex när jag upptäckte hur mycket mina klasskamrater hade läst. Själv hade jag aldrig fått en kultur-input hemifrån. Det här med böcker och litteratur fanns liksom inte där jag växte upp. Det var i och för sig ingenting som jag saknade heller, för jag visste ju knappt att den världen existerade. Men jag blir glad att du säger det där om enkelt språk, och det är väldigt roligt att boken faktiskt nått ut så bra till just den gruppen människor som romanen handlar om.

Språket i Pizzeria Roma är befriande enkelt och miljöbeskrivningarna om livet i södra Norrlands inland är pricksäkra. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Styrkan i dialogerna

Den absolut största styrkan i Elin Perssons berättelse är dialogerna där på pizzerian. Eller under de många bilturerna upp på skogen, i förhoppning att se tjäder eller kanske en älg. Elin Persson sätter liksom ord på de ibland ordlösa konversationerna. Män över 60, inte sällan från just de här trakterna, har ofta en förmåga att hålla saker inom sig. Något hon fångar med perfektion. Som när Magnus vän Kenneth drabbas av svåra eksem. Magnus googlar, där bland scrollningarna av Blocket-annonser på gamla gräsklippare, och misstänker att kompisens kliande utslag egentligen är något annat. Något allvarligt. Men det stannar liksom där. Med en djupt gnagande oro som han håller för sig själv.

Samtidigt pågår hela tiden livet. Vännerna har trevligt ihop. Rustar tillsammans upp byns gemensamma bastu. Grillar korv. Snackar skit om gamla arbetskamrater som kommit upp sig i hierakin på verkstaden. Tar en fisketur och firar midsommar bland berusade sommargäster. Håller ordning. – i garaget och på varandra och det är omöjligt att inte se dem framför sig. Sida efter sida dras man in och till slut är boken omöjlig att lägga ifrån sig.

Elin Persson berättar att hon pratat mycket med just sin pappa under skrivandets gång. För att höra hur snacket går mellan honom och hans vänner. Men det är absolut ingen biografi hon skrivit, säger hon. 

– Han hjälpte mig mycket genom att bara läsa det första utkastet. När jag kom dit hade han skrivit ner några anteckningar i sitt kollegieblock.

– Du kan inte skriva att en svetslåga är midnattsblå. Den är är mer vit. Sådana där tips fick jag, och det har varit ovärderligt för trovärdigheten i boken.

Även om just inte Lingbo nämns förstår man ju att historien utspelar sig i södra Norrland. I en tidigare intervju har du sagt att det finns en stereotyp blick från storstaden som du vill göra upp med. Att äldre män på små orter röstar på Sverigedemokraterna, inte har något känsloliv och går runt i tystnad.

– Precis. För männen där jag kommer ifrån, även om SD är stora där, är omtänksamma och mjuka men upplever ofta att de hamnat utanför samhället på grund av att de slitit ut sina kroppar. Och jag har stor respekt för de här människorna och köper inte att de skulle leva några ensamma liv. I byar som Lingbo, där samhällsservicen försvunnit, är man tvungen att göra saker gemensamt och använda de små sociala plattformar som fortfarande finns för att mötas. I det här fallet pizzerian.

Vissa delar av romanen påminner om socialrealismens mästare, den brittiske stjärnregissören Ken Loachs, prisade film I, Daniel Blake från 2016. Om hur socialförsäkringssytemet fullkomligt kollapsat efter år av av ansiktslös och nyliberal politik. Precis som huvudpersonen Daniel Blake möts Pizzeria Romas Magnus av telefonsvarare i ett näst intill hopplöst nät av snårig byråkrati när han tvingas söka vård för arbetsskada. 

Skenande vårdkarusell

Den tidigare personliga servicen, här i form av Försäkringskassans kontor, har klappat igen och Magnus kastas in i en skenande vårdkarusell. Oklara besked och lika otaliga som omöjliga blanketter som ska fyllas i innan sjukersättning kan betalas ut. Under den utdragna tiden: tomt på kontot och växande frustration. Men också stödet från vännerna. De håller ihop, lånar och ger.

Samantha Ohlanders och lands­­bygds­­upproret

Elin Persson berättar om sammanhållningen när samhället dragit sig tillbaka.

– Pappa och hans kompisar har ju kört runt och fyllt igen asfaltsgroparna på landsvägen som går genom byn med grus för ingen annan gör det längre, säger hon.

– Och det var ganska talande när min sambo följde med upp till Lingbo för första gången. ”Varför har ni så dåliga vägar här?”, frågade han.

– Det är ju för att staten prioriterat bort allt. Det känns som att en hel generation på landsbygden har övergetts med nedläggningen av alla servicekontor och där allt i stället ska vara digitalt.

Författaren Elin Persson Pizzeria Roma
Releasefesten av boken hölls givetvis på pizzerian hemma i Lingbo. Foto: Sofia Runarsdotter

Jag var nyligen på Ådalens litteraturfestival i Ångermanland, och där pratade jag med en kvinna som tyckte att politiker och andra beslutsfattare borde göra landsortsplikt. Hon ville att de skulle tvingas prova att bo i samhällen som Sollefteå där sjukhuset läggs ner, för att sätta sig in i vanligt folks problem.

– Det tycker jag låter alldeles utmärkt. Jag skulle rösta på det parti som lägger fram ett sådant förslag, säger Elin Persson och skrattar.

Releasefesten av boken hölls givetvis i Lingbo. På verklighetens Pizzeria Roma, såklart. Elin Persson berättar hur nervös hon var. Hur skulle folk, många av dem hon känt sedan barnsben, reagera på beskrivningen av deras gemensamma hemby? Men det blev fullsatt och succé.

– Det stod bilar parkerade längs hela vägen och i dag när jag åker hem tar jag varje gång med 20 nya böcker som den lokala lanthandeln säljer i kassan. Det känns väldigt fint att boken nått ut på det sätt jag önskade.

Alex Olofsson:
Kyrkflytten är ett PR-jippo från LKAB mot Kirunas själ

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Strejken den 9 juli 2025 i Indien har beskrivits som världens största. I omvärldssvepet sammanfattar Ulf B Andersson, före detta chefredaktör på Amnesty Press samt redaktionssekreterare på Arbetaren, några av den senaste tidens internationella händelser. Foto: Ajit Solanki/TT

Omvärldssvepet: Världens största strejk genomfördes i somras

Runt 250 miljoner strejkande i Indien, könsstympningar i Gambia, våldsamma bränsleprotester i Angola – och kritik mot den världskända filmregissören Christopher Nolans inspelning i det ockuperade Västsahara. I omvärldssvepet rapporterar Ulf B Andersson om några av den senaste tidens stora händelser i världen.

Strejker i Indien brukar beskrivas som de största i världen. Den 9 juli var det dags igen och det talas om att 250 miljoner arbetare över hela landet ska ha deltagit. Även om siffran är svår att verifiera så är det ingen tvekan om att uppslutningen var stor och det kan ha varit den största strejken någonsin.

För premiärminister Narendra Modi och det styrande hindunationalistiska högerpartiet BJP var strejken en påminnelse om att breda skikt i det indiska samhället säger nej till försämringar av arbetarnas rättigheter och privatiseringar och vill ha höjda minimilöner.

Valet våren 2024 där 642 miljoner deltog, ett valdeltagande på 66 procent, gav Modi en tredje period vid makten men för BJP blev det en besvikelse då partiets övertag försvagades.

Sedan förra valet 2019 hade BJP använt allt mer auktoritära metoder mot oppositionella och underblåst religiösa motsättningar. Valresultatet visade dock att många indier sade nej till denna utveckling.

Strejken organiserades av ”Joint Platform of Central Trade Unions in India”, ett samarbetsorgan för tio fackliga centralorganisationer, och stöddes av bondeorganisationer, studenter, kvinnoorganisationer och arbetare inom den informella sektorn.

Indien har en lång historia av facklig organisering där de största fackföreningarna står nära politiska partier som kommunistpartierna CPI, CPI (M) och kongresspartiet.

Den fackliga internationalen IndustriALL hyllade den indiska fackföreningsrörelsen och sade att strejken var ”en inspiration för arbetarklassrörelsen över hela världen”.

Gambia: Död flicka upprör

Den 10 augusti meddelade polismyndigheten i Gambias huvudstad Banjul att en flicka, en månad gammal, hade dödförklarats på sjukhus dit hon kommit med kraftiga blödningar efter att ”ha utsatts för omskärelse”. Enligt BBC uppgav polisen att två kvinnor hade gripits.

Fallet med den misstänkta könsstympningen i staden Wellingara har skapat upprörda känslor i Gambia.

– Förlusten av detta oskyldiga barn får inte glömmas bort, sade Abdoulie Ceesay, parlamentsledamot för distriktet där Wellingara ligger. Låt detta bli en vändpunkt för att skydda varje barns rätt till liv, säkerhet och värdighet.

Fatou Baldeh, grundare av organisationen Women in Leadership and Liberation, sade till BBC att det blivit vanligare att kvinnlig könsstympning utförs på bebisar:

– Föräldrar tror att flickor kommer läka snabbare om de skärs när de är små men också att det blir lättare att dölja detta lagbrott.

Det beräknas att cirka 75 procent av gambiska kvinnor i åldern 15–49 år har könsstympats, vilket gör att landet ligger bland de tio värst drabbade länderna i världen.

Kvinnlig könsstympning förbjöds i Gambia 2015 och kan straffas med böter eller fängelse upp till tre år. Om en flicka dör kan det bli livstids fängelse.

Den gambiska gruppen FILE drev under 2024 kampanjer mot kvinnlig könsstympning. Foto: Hammerschlag / TT

I juli 2024 sade parlamentet nej till ett förslag att avkriminalisera könsstympning, vilket välkomnades av FN.

Angola: Kris efter bränsleprishöjning

Angola har skakats av våldsamma protester sedan regeringen på uppmaning av IMF, Internationella valutafonden, beslutat att höja de subventionerade bensinpriserna.

Omkring 90 procent av pendlare i huvudstaden Luanda använder sig av minibusstaxis, vars priser nu skulle höjas. Taxiförarunionen ANATA utlyste en tre dagars strejk med start 28 juli. Snart exploderade Luanda och flera andra städer i våldsamma protester som beskrivs som de värsta på många år i Angola. ANATA fördömde plundring och våldsamheter. Angola är Afrikas näst största oljeproducent men många människor lever i fattigdom.

Den 11 november ska landet fira 50 år av självständighet från Portugal.

Den 30 juli uppgav inrikesministern Manuel Homem att 1 214 personer hade gripits, 22 hade dödats och över 200 skadats. Amnesty International uppmanade myndigheterna att undersöka olagligt användande av våld.

Västsahara: Odysséen på ockuperad mark

Den 17 juli 2026 ska det bli premiär på Christopher Nolans storfilm The Odyssey med Matt Damon, Zendaya och Anne Hathaway i några av rollerna. Svensken Ludwig Göransson står för musiken. Filmen är baserad på Odysséen, ett verk från 700-talet f.Kr. som tillskrivs Homeros, och spelas in på olika platser runt om i världen.

I juli kom kritik mot att Nolan spelat in i den västsahariska kuststaden Dakhla. María Carrión, chef för FiSahara, en filmfestival som arrangeras i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, sade till The Guardian att ”Nolan och hans team, kanske oavsiktligt, bidrar till den marockanska regimens ansträngningar att normalisera ockupationen av Västsahara”.

FN:s generalsekreterare António Guterreskonstaterade i oktober 2024 att FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter inte har släppts in i Västsahara sedan 2015.

Medlemmar i självständighetsrörelsen Polisario i närheten av Bir Lahlou, Västsahara. Foto: Bernat Armangue / TT

Den tidigare spanska kolonin Västsahara invaderades av Marocko i november 1975. År 1991 ingicks vapenvila mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario. Den folkomröstning som då utlovades har inte kunnat genomföras.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Kyrkflytten i Kiruna är den slutgiltiga maktuppvisningen, skriver Alex Olofsson. Foto: Magnus Fredriksson, Christine Olsson / TT, Noella. Montage: Arbetaren Johansson / TT

Alex Olofsson:
Kyrkflytten är ett PR-jippo från LKAB mot Kirunas själ

Tack vare LKAB:s ”goda hjärta” räddas nu den historiska kyrkan i Kiruna – en bedrift hyllad som en triumf av ingenjörskonst och generositet. Men bakom denna berättelse döljer sig en annan sanning: en historia om förödelse, vinstintressen och en kamp om vem som får vara historiens evangelist.

I flera månader har Kiruna varit en scen för ett noggrant iscensatt propagandaevent. Flytten av kyrkan har målats upp som en historisk händelse, en turistmagnet, en folkfest och ett tecken på industriell nåd.

Gruvbolagets väloljade PR-maskin har arbetat i heligt samförstånd med den kommunala apparaten, medan svenska medier – till och med public service – likt religiösa fanatiker valt att följa dem blint.

Att lyckas flytta en så här stor fastighet är en teknisk bedrift som man vill likställa med ett mirakel. Samtidigt som man vill bortse från den större bilden om vad som hänt oss i Malmfälten.

Vi ska glömma årtiondena av rivningar, bostadskrisen, miljardskulderna, fuskbyggena, den urholkade sjukvården och skolkaoset som stadsrivningen orsakat. Predikan som ska gå ut till Kirunaborna och resten av Sverige är: ”Glöm Malmfältens sorger  – Titta på detta profana PR-jippo istället”!

Kamp om historieskrivningen i Kiruna

Kirunas historia är en ständig upprepning av ödeläggelse med tillhörande kamp om historieskrivningen. Staden byggdes på malmen. Vilket krävde att den plats som historiskt brukats av samerna och byborna skulle offras på altaret av industrins framsteg. Nu 125 år senare har staden i sin tur offrats – och den här gången förväntas inte invånarna enbart acceptera det, utan att vi lydigt ska jubla åt det.

Det går inte att förneka att med gruvorna kom arbete och välstånd, men sedan gruvindustrins begynnelse har vi offrat vår kultur, våra språk, vår natur och våra hem till denna guldkalv. I tragiska fall så fortsätter malmfältens arbetare att till och med offra sina liv för gruvan.

Det har hela tiden ständigt pågått en dogmatisk strid om sanningen. Där förödelsen ska förklaras som ”utveckling”, och där eventuella tvivlare avfärdas som trosförvägrare. Vi ska konverteras till att tro att all denna ödeläggelse var för vårt eget bästa och inte att det gjordes för ett enskilt företags vinstintresse.

Kyrkflytten är den slutgiltiga maktuppvisningen

Flytten av Kiruna kyrka är inte enbart  familjeunderhållning på bästa sändningstid. Det är den slutgiltiga maktuppvisningen från gruvindustrin till det svenska folket. Där gruvbolaget, kungahuset, regeringen och kommunen gemensamt markerar tydligt: Vi kommer att riva städer, tvinga människor att flytta och även riva allt annat som kommer i vår väg i jakten på profit. Och när vi räddar ett kulturarv som hamnat i skottlinjen så ska ni vara tacksamma. 

Men jag anklagar inte bara LKAB eller Kiruna kommun – jag ifrågasätter en kultur och ett medieklimat där ”sanningen” är vad som presenteras av kommunikatörer och näringslivet. Låt Kiruna nu bli ett varnande exempel på hur makten genom propaganda tar grepp om historien. Där historisk ödeläggelse med enkelhet blev ompaketerad till ”historisk framgång”.

Frågan är inte bara vad som hänt Kiruna. Frågan är: Vems skrift blir i slutändan kanon? Och kommer vi att minnas flytten av kyrkan som ett mirakel – eller bara som en smaklös maktuppvisning?

Det våras för rymdkriget: Militära satelliter skjuts snart upp från Sveriges enda rymdbas

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
”Det verkar inte lätt att vara toppolitiker. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering.” Foto: Wiktor Nummelin / TT, Anders Wiklund / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Landerholms vandel är en skandal i raden

På måndag börjar rättegången mot den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Affären med Landerholm är dock bara en i mängden av skandaler som har kantat Tidöregeringen. Att leva i ett eget samhällsskikt som förlitar sig på kompisrekrytering lär fortsätta leda till bristande vandel, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Sveriges regering vill kunna utvisa människor för ”bristande vandel”. Alltså inte bara för brott, utan för att leva misskötsamt. Exakt vad det innebär är oklart och öppnar för livsfarligt godtycke. 

Därför är denna regerings skandaler lite extra allvarliga. Regeringspartiernas företrädare är ju inte speciellt skötsamma. Eller ens laglydiga. 

På måndag startar rättegången mot Sveriges före detta säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm (som för övrigt är statsministerns barndomsvän). Landerholm åtalas nu för vårdslöshet med hemlig uppgift efter att ha glömt hemliga dokument på en kursgård.

I framtiden vill regeringen ge sig själv möjlighet att införa undantagstillstånd och ta kontroll över den lagstiftande makten. 

Samtidigt ökar korruptionen nu för varje år.

Tidölagets skandal-cv

För er som glömt, ur Tidösamarbetets cv:

Det började lite lätt, med statssekreteraren PM Nilssons olagliga ålfiske.

Sedan kom moderaten Anna Kinberg Batras kompisrekryteringar.

SD:s trollfabrik avslöjades 2024 och ett par månader senare höll partiledaren Jimmie Åkesson stort bröllop med inbjuden gängledare.

Runt förra årsskiftet uppdagades Landerholms misskötsel av sitt uppdrag. Han avgick, vilket också en efterträdare, Tobias Thyberg, snabbt fick göra (han fick dock tillbaka sitt gamla chefsjobb). 

I våras kom även granskningen av utrikesminister Maria Malmer Stenergards köp av aktier i ett försvarsbolag. 

Utkrävande av ansvar för statsminister Ulf Kristerssons tid som ordförande  för Adoptionscentrum väntar vi fortfarande på. 

Och i somras exploderade nyheten om migrationsminister Johan Forssells sons nazistiska aktivism. 

Migrationsminister Johan Forssell (M) under pressträff där direktiv till en ny utredning om återkallelse av medborgarskap presenteras.

Johan Forssell kallas till utskott efter nazist­avslöjandet

Vissa skandaler är helt enkelt politik

Självklart gör även andra partier skandalösa, eller bara idiotiska, saker. Sossarnas lotteri är en ful historia och Transportstyrelsens IT-skandal borde ha utgjort ett varnande exempel.

Men den nuvarande regeringens tillkortakommanden blir extra allvarliga eftersom deras retorik så mycket handlar om skötsamhet och hårdare straff – även för anhöriga. 

Dessutom är det ju så att medier i allmänhet gillar att lyfta allt som kan ha ”skandal” i rubriken. Minst lika stora skandaler är egentligen regeringens långa passivitet mot Israel eller för den delen deras så kallade miljöarbete.

Kompisrekrytering är en säkerhetsrisk

Så vad kan man säga om Tidölagets vandel? Kanske att de bara är människor. Att alla kan göra fel ibland. Att de inte kan hållas ansvariga för sina anhöriga. 

Men det borde ju i så fall gälla alla. Inte bara landets makthavare – som dessutom både vill utöka sin egen makt och övervaka invånarna mer och mer.

Man kan också säga att man inte ska fokusera på enskilda individer, utan på systemfel. För nä, det verkar inte lätt att vara toppolitiker på heltid. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering. Det är nog säkrast att vi slutar ha det så. 

Silas Aliki om den nya svenska lagen

Silas Aliki:
Det svenska undantagstillståndet – mot ”totalitärt maktövertagande”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”. Foto: Fredrik Persson/TT, Montage: Arbetaren

KD-toppar i bråk med okänd palestinier: ”Uppträdde mycket hotfullt”

Nyheter från TJ: KD-topparna Edda B. Usch, Teodora Alicescu och David Arrende polisanmäler nu incidenterna där en okänd palestinsk man vid olika tillfällen uppenbarat sig vid partianknutna tillställningar för att ställa till bråk i Gazafrågan. Teodora Alicescu utlyser samtidigt en belöning ur egen ficka till den som kan ge upplysningar som leder till att mannen grips.
– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips, säger Alicescu till TJ.

Kristdemokraternas partiledare Edda B. Usch har varit i blåsväder den senaste tiden efter sina uttalanden om att ”Israel gör världen en tjänst” med sin krigföring i Gaza, som av allt fler internationella organisationer nu betecknas som folkmord. Usch har även mött kraftig kritik efter sitt utspel om att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad – något som skulle stå i strid med internationell rätt. 

Men bakom den dramatik som uppmärksammats i medierna har ett annat, mer personligt och mer omskakande drama utspelat sig för Edda B. Usch. Ett drama som hon och hennes KD-kollegor nu väljer att öppna upp om för TJ.

Oönskad konfrontation under väckelsemöte

Under de senaste månaderna har Edda B. Usch och partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, som också de framträtt som starka förespråkare av krigföringen i Gaza, utsatts för oönskade konfrontationer av en okänd man.

Det hela började enligt Usch vid en konferens med evangelikala väckelsekristna i Jerusalem i maj i år. Den kristna strömning som organisationen bakom konferensen är kopplad till, en strömning som förespråkar politisk sionism som en förutsättning för att Jesus ska kunna återvända till jorden, har blivit allt mer inflytelserik på senare år. Den har, som Uppsalaforskaren Tomas Poletti Lundström skrivit om, fått många förespråkare även i Sverige. Edda B. Usch närvarade vid konferensen som KD:s representant och hoppades på intressanta diskussioner om hur en ambassadflytt till staden skulle kunna gå till. Men förhoppningarna kom på skam när den okände mannen kom in i rummet.

– Den här personen dök liksom upp från ingenstans. Han stack verkligen ut i sällskapet eftersom han var så sjaskigt klädd, i någon sorts beduinutstyrsel, och hade så dålig hygien. Ingen verkade veta var han kom ifrån. Ganska snart började han lägga sig i diskussionerna och prata osammanhängande men högtravande om att mord och dråp är strängt förbjudet, det kändes redan då ganska opassande, säger Edda B. Usch.

Nya närmanden under kristen ceremoni

Men historien slutade inte där. Två månader senare, vid en Israelvänlig ceremoni i Uppsala där Edda B. Usch deltog tillsammans med partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, uppenbarade sig mannen igen. Och nu blev det direkt obehagligt för KD-politikerna. David Arrende berättar för TJ:

– Vi hade just avslutat en fin gemensamhetsskapande stund med en inbjuden pastor som vände sig direkt till Kristus i sitt tal och bad honom uppenbara sig för församlingen och ge vägledning. Kort efter att pastorn sagt sitt dök den här mannen upp, och sedan gick det snabbt utför.

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Mannen ska åter ha börjat argumentera mot krigföringen i Gaza och sedan blivit närgången. Teodora Alicescu berättar:

– Han höjde handen och jag antog att han skulle smygfotografera mig, så jag försökte slå bort hans hand. Men då vände han plötsligt andra kinden till, så det blev små revor från mina naglar över hans kind. Jag antar att han varit i slagsmål tidigare under dagen, för han hade äckliga gasbindor runt händerna och såg allmänt sårig ut. Jag blev faktiskt lite rädd att jag skulle ådra mig någon smitta.

Kort därpå skulle Alicescu hålla ett anförande om vikten av att investera i vapenföretag vars utrustning används i Gaza. Men hon blev direkt avbruten av mannen, och nu blev situationen snabbt hotfull.

– Han sade ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” Jag blev chockad, han uppträdde mycket hotfullt. Jag ser det som ett direkt mordhot, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch konfronterade mannen och frågade vem han var och var han kom ifrån.

– Han uppgav då att han var född i en ort på Västbanken och att han hade egen erfarenhet av att ha tvingats på flykt. ”Jag är född bland åsnor och får”, sade han, och där och då tvivlade jag inte på den biten heller, för han såg verkligen ut som en lodis.

Vill se skärpta vandelskrav

Kort därpå ska mannen ha gått fram till vapenföretagen Rheinmetalls och Hensoldts utställningsbord och börjat försöka välta borden. Strax därefter försvann han från lokalen, och har sedan dess inte kunnat identifieras.

– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips om mannens identitet. Han måste gripas till varje pris, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”.

– Det känns extra obehagligt att han dykt upp vid två olika tillställningar där jag har närvarat, och dessutom i den här typen av ”fromma rum” som man tänker verkligen ska vara skyddade. Det känns nästan som en personlig förföljelse.

Edda B. Usch ifrågasätter hur mannen kan ha släppts in i Sverige och säger att det inträffade utgör ännu ett argument för att kraftigt skärpa vandelskraven när det gäller vilka vi tar in i landet.

– Om man inte förstår grunderna i den kristna etik och moral som vårt samhällsbygge vilar på har man faktiskt inte här i landet att göra, säger Edda B. Usch.

Amalthea Frantz:
Landerholms vandel är en skandal i raden

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln