Den brittisk-jamaicanske reggaepoeten Linton Kwesi-Johnson argumenterade på 1980-talet att det bästa sättet att bemöta våldsamma nazister är att tiga ihjäl dem, vilket kanske kan låta konstigt med tanke på att några av artistens stora hittar innehöll textrader som ”Smash their brains in”. Han förordade strategin att medierna inte skulle blåsa upp rasistiska brott då det […]
Den brittisk-jamaicanske reggaepoeten
Linton Kwesi-Johnson argumenterade på 1980-talet att det bästa
sättet att bemöta våldsamma nazister är att
tiga ihjäl dem, vilket kanske kan låta konstigt med tanke
på att några av artistens stora hittar innehöll
textrader som ”Smash their brains in”. Han förordade
strategin att medierna inte skulle blåsa upp rasistiska brott
då det genast skulle generera ytterligare vansinnesdåd
i en annan landsände.
Detta dilemma har media alltid brottats
med. Det klassiska exemplet är hur tidningar och teve konsekvent
väljer att förtiga när någon slänger sig
framför tåget, trots att hela den kollektivpendlande
befolkningen på orten noterar att det blir stopp i trafiken.
I tystnad skrapar trafiktjänsten resterna från tåg
och spår för att snabbt komma igång som om inget
hade hänt.
Strax efter Salem-demonstrationen
i slutet av förra året skrev den avhoppade nazisten Johnny
Höglin tillsammans med Mohsen Hakim, tidigare rektor på
Mälardalens högskola, en debattartikel i Dagens Nyheter
som menade just att nazisterna utnyttjat naiva medier i sin rekrytering
av unga medlemmar genom att förse dem med skruvad eller ”hemlig”
information.
De har både rätt och fel.
Rätt i att delar av pressen flera gånger gått på
utplanterade beten, men fel i att det går att lämna bevakningen
därhän. Fel, då grupper som insisterar på
antinazism då lämnas ensamma i ett, som debattörerna
också konstaterar, rasistiskt samhälle.
Linton Kwesi-Johnson levde i 80-talets
Brixton där det hände att rasistiska avsändare placerade
bomber på daghem och klubbar, och verkade i ett medieklimat
där ingen press kunde sägas vara ”den egna”.
I stället blev den internationella
scenen ett sätt att nå ut utanför de egna kvarteren:
Kwesi-Johnson hamnade på många vita ungars skivtallrikar
och Rör-inte-min-kompis-knappar var närmast ett mode.
Den första skinheadsvågen pressades tillbaka – av värderingar.
I dag har antirasistisk politisk musik
en mindre framträdande roll och nazistiska grupperingar är
heller inte längre beroende av rikstäckande medier för
att kunna kommunicera med varandra.
På den nazistiska hemsidan Info
14 skryter en skribent vid namn ”redaktionen” om den gångna
långhelgens många dåd mot olika syndikalistiska
och socialistiska lokaler (se artikel på sidan 4).
Såväl Joe Hill-gården
i Gävle som Malmös och Göteborgs Lokala samorganisationer
har fått fönsterrutorna inslagna och även Sandvikens
LS har mötts av förstörelse.
ABF, Ung vänster och KPML-(R)
har också drabbats av vandalismen. Men trots Info 14:s ”Julkampanj”
har brotten inte blivit till nyheter knappt ens lokalt.
Medieklimatet varierar och nazisterna
agerar just nu i ett vakuum som bland annat resulterade i att de
kunde marschera ostörda genom söderförorten Salem
för några veckor sedan utan att det ens blev tillstymmelse
till diskussion – även om det visst blev fina bilder i samtliga
nyhetssändningar.
Den nya nazistiska medietillvända,
populistiska strategin fungerar och den stora offentliga frågan
just nu tycks vara hur man bäst får till stånd
en dialog med företrädare för dessa uttalat antidemokratiska
rörelser.
Detta i en olycklig sammanblandning
av traditionell rehabilitering, vilken alltid sker på individuell
nivå, och behovet av en ideologisk och offentlig antirasistisk
strategi.
I stället blev konfrontationen
mellan motdemonstranter och poliser en stor sak vilket också
nazisterna nöjt konstaterar på sin hemsida.
Det kan tyckas som en haltande jämförelse
om man beaktar de många svarta som fick sätta livet till
under det sena 1970-talets raskravaller i just Brixton, men när
vänstern lämnas ensamma i främlingsfientlig snålblåst
har nazisterna onekligen flyttat fram sina positioner. Styrkeuppvisningen
i Salem är bara ett bevis. Vandalismen i julhelgen är
en påminnelse och situationen känns smärtsamt bekant.
Att man skulle förtiga dåden
har inte längre den preventiva effekt det skulle kunna haft
innan Internet fanns.
En ny verklighet kräver nya metoder.
Nya metoder eller kanske framför allt fler metoder. Och diversifierade
strategier kräver fler aktörer än isolerade och attackerade
grupper på vänsterkanten. Det räcker exempelvis
inte att kunna erbjuda avhoppade nazister rehabilitering eller vara
beredd att möta deras argument, som vore vi tillbaka i det
tidiga 1990-talets ”pojkstrecksanalys”. Även samhällsrasismen
måste skärskådas.
Fackföreningsrörelsen i
stort måste återigen se över styrdokument, internationalitet
och omsätta begrepp som solidaritet till verkligt agerande.
I stället är de strängt upptagna av att utveckla
klassisk arbetsmarknadsprotektionism, (något som brukar få
de borgerliga medierna att gå i taket: minns Seattle 1999)
vilket bara blir ett sorgligt bevis på hur tillbakapressade
de stora facken faktiskt är i dag.
”Näringslivet” och
arbetsköparna måste naturligtvis omsätta sitt skri
efter arbetskraftsinvandring i en aktiv rekryterings- och utbildningssatsning
och vad gäller den offentliga sektorn skulle man minst sagt
kunna förvänta sig lite jävla hyfs. Socialdemokratin
skulle kunna verka och inte bara tala om dessa problem, i stället
för att skärpa regler för asylhantering utan att
på något annat sätt ha förbättrat mottagande
av flyktingar. Och så vidare.
Men att låta ett växande
problem med många kriminella och våldsamma inslag få
gro i avskildhet gör inte att problemen försvinner.
Att syndikalistiska och socialistiska
grupper fick sina lokaler sönderslagna i julhelgen kan inte
bara få passera obemärkt, även om en anonym skribent
slår sig för bröstet på en undermålig
hemsida. Och att allt fler ungdomar faller för tillrättalagd
nazipropaganda beror långt ifrån enbart på rubriker
i massmedia. Skulden för att rekryteringsunderlaget ökar
måste hela samhället ta på sig. Att skjuta budbäraren
löser inte problemen, helt enkelt.