”En kedja av slumpvisa händelser och individuella beslut påverkade tragedin, men uppställningen var densamma som i till exempel sydafrikanska Marikana år 2012 när trettiofyra människor miste livet: Arbetarna började vinna varpå motparten förlitade sig till dödligt våld från ordningsmakten.” Emil Boss om 90-årsminnet av Ådalen 31.
Året är 2031. En ekonomisk kris har skapat arbetslöshet och fattigdom i delar av Europa. Kring en av Amazons logistiknoder protesterar lokalsamhället mot orättvisor och elände. Amazons ledning genomför lönesänkningar och avstängningar. Arbetarna organiserar sig fackligt och strejkar. Ledningen svarar med att ta in arbetslösa som gör jobbet i stället. Konflikter uppstår mellan strejkande och arbetande. I media fördöms strejken av politiker och näringsliv som menar att arbetarna har vilseletts av extremistiska agitatorer.
Ett sannolikt scenario. Inte heller i framtiden lär enbart demonstrationer leda till högre löner. Också i framtiden lär strejker besvaras med lockouter och strejkbryteri. Också i framtiden lär strejkande arbetare svartmålas i media (tänk på hamnarbetarstrejken).
Föreställ er att samma sak skulle hända runt Amazons alla lager runtom i Polen eller för all del – att Göteborgs hamn skulle lamslås.
Samma förlopp utspelade sig runt en annan logistiknod för nittio år sedan i dag, i Ådalen år 1931. Det var till en början ett förutsägbart mönster av händelser som sedan dess har återupprepats tusentals gånger bara i vårt lilla land och säkert miljontals gånger i världen.
Anledningen till att Ådalshändelserna skrevs in i historieböckerna är det som hände sedan. På ett möte i Frånö Folkets hus beslutade arbetarna om lokal generalstrejk. Hela orten skulle lägga ner arbetet i ett försök att pressa upp lönerna. Föreställ er att samma sak skulle hända runt Amazons alla lager runtom i Polen eller för all del – att Göteborgs hamn skulle lamslås.
För arbetarna i Ådalen kvarstod ett problem – de många strejkbrytarna. Innan mötet i Frånö hunnits avslutas började människorna tåga mot strejkbrytarnas förläggning i Lunde. Motparten hade här kunnat erkänna sig besegrad.
Samtidigt är det är svårt att bortse från det faktum att det var mycket länge sedan som organiserade arbetare lyckats tillskansa sig så mycket makt som arbetarna i Ådalen.
I stället ingrep som bekant polis och militär för att stoppa tåget från att nå strejkbrytarna. En kedja av slumpvisa händelser och individuella beslut påverkade tragedin, men uppställningen var densamma som i till exempel sydafrikanska Marikana år 2012 när trettiofyra människor miste livet: Arbetarna började vinna varpå motparten förlitade sig till dödligt våld från ordningsmakten.
Varför har inte Ådalshändelserna upprepats i Sverige? Detta är troligen en fråga med hundra svar. Samtidigt är det är svårt att bortse från det faktum att det var mycket länge sedan som organiserade arbetare lyckats tillskansa sig så mycket makt som arbetarna i Ådalen.
Fattigdomen och maktlösheten är kvar. Se på alla arbetare som betjänar dig och mig i dag under hot om att fördrivas till världens fattigaste länder. De exploaterade är kvar. Profitörerna är kvar. Skotten faller fortfarande. Inte här, men på många andra platser.
Så var det en gång. Så ska ske igen. Det kommer att vila en svensk eller polsk eller indonesisk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet – då som nu – kommer att vara hunger. Glöm aldrig det.