Mars är på modet. Regelbundna presskonferenser från NASA hyllar nya geologiska upptäckter samtidigt som The Martian går på bio, ett privat företag rekryterar astronauter vars envägsresa ska sändas som dokusåpa och den indiska rymdfarkosten Mangalyaan lade sig nyligen i omloppsbana kring planeten (med en färdkostnad som var billigare per kilometer än en rickshaw i Ahmedabad). Vid horisonten hägrar möjligheten att människan snart kan ta sina första steg på den röda ytan.
Molecular Red: Theory for the Anthropocene
McKenzie Wark
Verso, 2015
Men samtidigt som drömmen om att kolonisera och terraformera Mars växer sig allt starkare sker en reell avterraformering av jorden. Att den stigande genomsnittstemperaturen orsakas av människan är ett faktum. Och klimatkonferensen i Paris förra året visade tydligt att världens ledare endast kunde enas kring ett globalt avtal för klimatet om det bestod av noll bindande åtaganden.
Från det marxistiska lägret är man inte sen att skylla allt på kapitalismen: där ackumulationens juggernaut plöjer fram dumpas entropin på framtida generationer. ”Après moi le déluge!”* lyder profitens profetia. Men lika lätt som det är att kritisera den kapitalistiska ekonomin, lika svårt verkar det vara att formulera ett alternativ till den. Frågar man marxisterna hur man ska förvandla den globala ekonomin till ett grönt socialistiskt samhälle – och hur ett sådant samhälle ska se ut – uteblir svaret. I stället hörs ett vagt mummel om att Karl Marx minsann visade att utopi är dåligt och att det inte går att skriva recept för framtidens soppkök.
I stället hörs ett vagt mummel om att Karl Marx minsann visade att utopi är dåligt och att det inte går att skriva recept för framtidens soppkök.
McKenzie Wark – medieteoretiker med bakgrund i det australiska kommunistpartiets ungdomsförbund – ser i Molecular Red en möjlig förklaring till den bristande praktiska användbarheten hos samtida teoribildning: den börjar från ovan. Det är en ”hög” teori som likt en drönare vill patrullera det teoretiska fältet, befästa gränsdragningar mellan discipliner och legitimera eller döma ut olika kunskapsformer. Som lösning på detta menar han att teorin måste ta en ”låg” väg. I stället för ambitiösa anspråk med utgångspunkt i tankens värld måste den lägga sig närmare existerande arbetsprocesser och materiella flöden. Först då kan den förstå vad som faktiskt händer i tvärsnittet mellan arbete och natur, vilken förändringspotential som föreligger där och hur olika processer, områden och tekniker kan kommunicera med varandra. En sådan ”låg” teori behövs för att kunna tygla den befrielserörelse som de senaste 200 åren har varit mer framgångsrik än samtliga antikoloniala kamper, kvinnorörelser eller klassuppror: kolets befrielserörelse.
För vad kolets befrielserörelse har gett upphov till är en ny epok: antropocen. I denna epok träder människan själv in som mer eller mindre ofrivillig geologisk aktör. Processer som tidigare skedde på väldiga tidsskalor kan nu ske under en mänsklig livstid. Antropocen kräver att relationen mellan människa, arbete och natur omprövas. Genom att gå den ”låga” vägen via tänkare och författare som verkade i det sovjetiska samhällets materiella nöd för 100 år sedan samt överflödets Kalifornien i dag försöker Wark genomföra en sådan omprövning.
Resan mellan dessa två system börjar med Marx och slutar på Mars. Börjar, eftersom vägen in i antropocen har gått via den kapitalistiska industrialiseringen. Karl Marx pekade tidigt på hur denna industrialisering skapar en ”metabolisk reva” som destabiliserar den kemiska ämnesomsättningen mellan exempelvis jorden och människan. Slutar, eftersom science fiction kan vara en utmärkt form av politisk teori. Kan det finnas en bättre plats att testa alla idéer om relationen mellan människa och natur än vår grannplanet?
Kan det finnas en bättre plats att testa alla idéer om relationen mellan människa och natur än vår grannplanet?
Från det sovjetiska lägret möter vi bolsjevikerna Aleksandr Bogdanov och Andrej Platonov. Bogdanov författade filosofiska och ekonomiska skrifter, organiserade bankrån och partiskolor, redigerade den ryska översättningen av Marx Kapitalet, fängslades och drevs i exil. En typisk bolsjevik således. 1909 uteslöts han ur partiet efter att ha förlorat en maktkamp med Lenin om ledarskapet. Hans mest visionära program – att förnya kroppen med hjälp av blodtransfusioner – blev också hans död: när han bytte blod med en fattig student fick han malaria och tuberkulos.
I trevolymsverket Tektologi från 1923 utvecklade Bogdanov sin organisationsteori. Efter att ha följt den ryska revolutions utveckling insåg han att en politisk revolution inte är en lösning på något, utan snarare ett tillstånd då frågan hur saker ska organiseras kan ställas på nytt. Därför behövdes det en systematisering av erfarenheterna av organisering, av ”formernas öde”. Tektologi är läran om organisationsformers uppkomst, utveckling och upplösning. Grundtanken är att alla system – sociala, biologiska, fysikaliska – utvecklas enligt universella organisationsprinciper. Det gör det möjligt att använda metaforer som växer fram i beskrivningen av ett system för att beskriva ett annat. En sådan tvärkoppling av metaforer gör att nya egenskaper hos olika system kan utforskas.
Aleksandr Bogdanov ville förena en sådan organisationsteori med de två kunskapsformer som är de mest avancerade för sin tid: å ena sidan den vetenskapliga kunskapen, och å andra sidan den teknisk-folkliga kunskapen som människor utvecklar inom produktionen och vardagslivets bestyr. Denna förening kräver en socialisering av vetenskapen snarare än en vetenskaplig socialism. Och en sådan socialisering kräver i sin tur en ny kultur hos medborgarna som gör det möjligt för dem att träna sig i konsten att administrera och organisera hela samhället. Detta blev Proletkult: ett ambitiöst pedagogiskkonstnärligt program för att förändra arbetarnas kulturella och organisatoriska nivå. Tyvärr stötte programmet på patrull från bolsjevikerna efter att dessa hade tagit makten, och genomfördes aldrig på bred front.
Bogdanovs organisationsteori hade också en kunskapsteoretisk sida, som han beskrev i Empiriomonism. Två teser är av intresse. Dels synen på naturen som något som arbetet stöter på (snarare än något som existerar självständigt ”där ute”), dels att den kunskap vi bildar om omvärlden inte är frikopplad från själva arbetsprocessen. Det finns inga eviga sanningar; det finns framarbetade sanningar.
För Bogdanov är fysikern Ernst Mach vägen ut ur den filosofiska återvändsgränd som på förhand vill bestämma vad som är giltig kunskap. Sensationen, den sinnliga upplevelsen, är grundvalen för kunskap om omvärlden, enligt Mach. Till detta lägger Bogdanov att sensationen kräver arbete, och att den nuvarande arbetsnivån har en historia eftersom den bygger på tidigare ackumulerat arbete.
Relationen mellan människans arbetsprocess och hennes kunskapsprocess gör att skilda produktionssätt ger upphov till olika förhärskande metaforer för relationen mellan orsak och verkan. Slavsamhället ger exempelvis upphov till en auktoritär syn där processer påverkas via externa krafter. Den utvecklade byteshandeln motsvarar en abstrakt kausalitet där processer förändras via ett system av relationer snarare än via enskilda kraftmoment. Den tredje kausalitetsformen utgår enligt Bogdanov från arbetets perspektiv och ser inte materien som ett statiskt yttre utan något som dynamiskt framträder i en arbetsrelation.
Socialiseringen av vetenskapen, synen på kunskap som framarbetad i en historisk process, omorganiseringen av det samhälleliga arbetet – hur ser det ut i praktiken? Lenin och Bogdanov sammanstrålande ibland på ön Capri för att spela schack. Vid ett tillfälle föreslog Lenin att Bogdanov borde skriva en roman för arbetarna, som handlar om hur kapitalisterna ödelägger jorden och dess resurser. ”Det skulle vara en användbar bok, herr Machian!” Sagt och gjort; Bogdanov skrev Röd stjärna (1908) och sedan Ingenjör Menni (1913). Båda utspelar sig på Mars.
Ingenjör Menni beskriver konflikterna mellan stora statsunderstödda utvecklingsprojekt, finanskapitalets intressen och arbetarnas kamper.
Ingenjör Menni beskriver konflikterna mellan stora statsunderstödda utvecklingsprojekt, finanskapitalets intressen och arbetarnas kamper. Ett nytt kanalbygge ska ge liv åt en krisande kapitalism. Men bygget privatiseras och förläggs till ett jordbävningstätt område. Arbetarna kämpar emot. I Röd stjärna har de vunnit; Mars har blivit en socialistisk planet, jämlikhet råder mellan könen, sexualiteten är frigjord, arbetarnas kroppar förnyas med hjälp av blodtransfusioner. Klimatet övervakas och regleras av en global apparat (vilket förebådar dagens klimatvetenskap). Produktionen har socialiserats och arbetarna är inte längre bihang till enskilda uppgifter; de är medskapare av hela den samhälleliga organisationen. Men även om klasskampen har upphört kvarstår arbetets och livets grundfrågor: hur ska energiformer säkras? Hur ska det biologiska materialet förnyas? Hur ska arbetsprocessen utformas? I Röd stjärna är det först på Mars dessa frågor kan adresseras fullt ut.
”Kamrat Platonov är upptagen. Öknen avancerar!” Född in i en familj av metallarbetare på järnvägen 1899, inslungad i inbördeskrig och revolution, lika intresserad av litterära experiment som att leda om floder, torrlägga sumpmarker och dra elledningar; Andrej Platonov är emblematisk för den renässansartade experimentlusta som vällde genom det ryska samhället efter att den feodala aristokratin kollapsat. I hans romaner möts vinddrivna existenser från det sovjetiska systemets utkanter och skapar tillfälliga gemenskaper. Medan Bogdanov försökte tänka sig nya möjligheter till organisering undersökte Platonov den faktiska organiseringen av samhället. Exempelvis via järnvägsarbetaren Dvanov i romanen Tjevengur. Dvanovs fosterpappa Pavlovitj älskar maskiner, Dvanov likaså. Pavlovitj vill plocka isär maskinerna, lära känna dem inifrån. Dvanov vill däremot leva sitt liv med dem; för honom är maskinen inte Den Andre, utan en like. Men maskinerna frigörs aldrig; de är fast i kriget med Tyskland. Efter att bolsjevikerna segrar ersätts utrikeskriget med ett inbördeskrig.
Dvanov drömmer om lådor, skärvor, filtstövlar och jackor som växer i storlek och regnar ned över honom. De tränger in i hans kropp och sliter nästan isär den. Sönderfallna lokomotiv ligger och skräpar i inbördeskrigets efterdyningar samtidigt som en banderoll citerar Marx: ”Revolutionen är historiens lokomotiv”. Varken metaforer eller föremål kopplas samman på rätt sätt. Bolsjevikernas problem är att organisera både massan av människor och föremål på samma gång.
Till slut hittar Dvanov ett andrum i staden Tjevengur. Där har folk som ser ut som om de är på ”semester från imperialism” tagit sin tillflykt för att leva på ljus, jord, vatten och vind. Likt Bogdanovs utomjordiska arbetare inser de att ett stabilt tillstånd aldrig kan uppnås. Naturen bjuder på motstånd, den är omöjlig att förutse och känna på djupet; det finns ingen ekologi, inga garantier och ingen jämvikt.
Hade Bogdanov och Andrej Platonov levt i dag skulle de förmodligen älskat den nyhet som New York Times nyligen rapporterade om: att det snart kan vara möjligt att lagra världens digitala information i nio liter DNA. Hade de bevittnat den bioteknologiska utvecklingen och alla de apparater som ingår i människans utvidgade fenotyp hade de kanske velat grunda en cyborgkult i stället för proletkult.
Donna Haraway – feministisk och marxistisk teoretiker – hade i så fall mött upp dem i Kalifornien. De hade enats om att idén om en ursprunglig, orörd natur – hos människan eller naturen själv (orden faller samman: går det överhuvudtaget att prata om naturens ursprungliga natur?) – är en återvändsgränd. Tanken på att en orörd natur leder till ekologisk jämvikt är lika ideologisk som tanken på att en orörd marknad leder till ekonomisk jämvikt.
I stället hade de tillsammans inventerat dagens förhärskande metaforer kring arbete, natur och kausalitet. Till exempel föreställningen om en kod som kodar någonting. Mycket beskrivs i dag i termer av kodning: genens kodning av kroppen, mjukvarans kodning av maskinen, statens kodning av sociala flöden (exempelvis migranternas rörelser), företagens försök att avkoda och omkoda konsumtionsmönster. Till denna kodning hör gigantiska databaser med genetisk och social data. Biologi och sociologi har blivit kryptografi. Enligt Haraway döljer denna kryptografi livets grundförutsättning. Bredvid det marxistiska begreppet varufetischism vill hon också diskutera en ny typ av kroppslig fetischism. Haraway har en underbar definition av vad en fetisch är: någonting vars natur tas för givet, men vars själva naturlighet just behöver ifrågasättas.
Den marxistiska termen varufetischismen handlar om hur föremål blir bärare av mänskliga relationer. Detta gör att den indirekta relationen mellan producenter uttrycks via den direkta relationen mellan varor på en marknad. Den kroppsliga fetischismen handlar om att de mänskliga och icke-mänskliga processer som krävs för att producera livet döljs, vilket får kroppar att framträda som självständiga enheter. Vem utgår exempelvis till vardags från att det finns tio gånger så många bakterier som celler i ”våra” kroppar? Till myten om den självständiga individen bör man således lägga myten om den självständiga kroppen som agerar fritt framför en fond av orörd natur.
Till myten om den självständiga individen bör man således lägga myten om den självständiga kroppen som agerar fritt framför en fond av orörd natur.
Manipulationen av genetiskt material gör det möjligt att hacka biologiska system. I klimatförändringens kölvatten kommer också förslag på att hacka klimatet (exempelvis vill Jonas Sjöstedt gräva ned koldioxid
i marken). Klimatvetenskapen kräver i dag en omfattande global övervakningsapparat (delvis framvuxen ur kalla krigets satellitprogram) för att förstå klimatets dynamik. Denna apparat kräver i sin tur en omfattande industrialiseringsprocess för att ens vara möjlig; förståelsen av klimatet sker parallellt med att vi ofrivilligt börjar förändra det i global skala. Men vad händer när man frivilligt börjar hacka både biologi och geologi på en främmande planet? Denna fråga ställs på sin spets i Kim Stanley Robinsons trilogi Röd Mars, Blå Mars och Grön Mars. Här möts alla de problem som Bogdanov, Platonov och Haraway brottats med då relationerna mellan människa, arbete och natur omdefinieras.
I sin trilogi undersöker Stanley Robinson terraformeringsprocessens samtliga stadier. Storföretag, revolutionsromantiker, ekologiska mystiker, hårdnackade geologer och visionära eller pragmatiska organisatörer får tampas med varandra medan de förvandlar planetens yta. De första 100 kolonisatörerna tar med sig alla de ideologier och visioner som har frodats på jorden – marxistiska, liberala, ekologiska etcetera – och är inte sena med att ifrågasätta sina uppdragsgivare. De är trots allt ensamma på Mars, varför ska de själva inte kunna bestämma över sina villkor? Ledare för den upproriska falangen är Alexey Bogdanov (en blinkning till ovan nämnde Aleksandr Bogdanov). Han vill förändra allt: relationen mellan natur och människa, arbete och fritid, vetenskap och vardagskunskap. Terraformeringen av planeten måste också innebära en terraformering av människan och samhället, utropar Alexey Bogdanov. På Mars går det inte att tänka sig mänskliga relationer frikopplade från naturen; sättet som samhället organiseras på handlar lika mycket om mellanmänskliga relationer som om energiformer, radioaktiv strålning, geologiska skikt, självgående maskiner och atmosfäriska strata. Och i slutändan blir kolonisatörernas lärdomar – precis som hos Bogdanov och Platonov – att varken naturen eller människan inträder i ett jämviktstillstånd. Det funkar inte så.
Bortglömda bolsjeviker, cyborgfeminister, science fictionförfattare. Är det vad som krävs för att utveckla ett tänkande för antropocen? Ja, delvis. McKenzie Wark menar att Bogdanov, Platonov, Haraway och Robinson genomför en handfull nödvändiga manövrar: de fokuserar mer på det icke-mänskliga än det mänskliga, mer på basen än överbyggnaden, mer på produktivkrafterna än produktionsförhållandena.
Det är lätt att resa ragg inför det ständiga flödet av metaforer och vänsterteoretiskt sweet talk i Molecular Red. Men det är ett pris värt att betala. Boken kommer helt enkelt att vara obligatorisk läsning för de som vill följa med Jonas Sjöstedt när han grundar en socialistisk utpost på Mars.
* Fotnot: ”Efter mig syndafloden”, uttalande som tillskrivits Ludvig XV:s älskarinna markisinnan de Pompadour (1721–1764).
