Sett till antalet invånare har Uppsala flest hemlösa i landet. Och någon tendens att de kommer att bli färre går inte att se – snarare tvärtom. Men efter många om och men fattade kommunen i april beslut om att ett försöksprojekt enligt modellen Bostad först ska inledas, en modell som överallt där den testats varit framgångsrik. Något startdatum kan dock inte anges och omfattningen är ytterst blygsam – endast fem hemlösa får delta.

– Peter är död i dag. Han dog för två veckor sedan.

Eila Moilanen Sjelin sitter vid ett runt bord i ett av rummen på Mikaelsgården, som tjänar som öppet hus för människor som lever i hemlöshet, missbruk, med psykisk ohälsa eller andra sociala problem. Hon har varit verksamhetsvärd i nästan tio år, ända sedan initiativet drogs igång av den ideella föreningen Uppsala Stadsmission 2007.

På en av väggarna har besökarna målat och skrivit små meddelanden. ”Blott en dag i sänder”, lyder en av hälsningarna undertecknad ”PJ”. De målade orden sprakar i färg. Någon sticker in ett huvud där gråa hårtestar kikar fram under kepsen och undrar om det var nästa onsdag barberaren skulle komma. Slammer från lunchens porslin hörs i det intilliggande köket.

– Det började synas för drygt en månad sedan och det gick snabbt. Han kom varje dag och satt här i matsalen och bara stirrade framför sig, magrare och magrare. Vi förstod inte först, han hade tappat hoppet helt och sade att inget skulle lösa sig. Det var levercancer och den tog bara två veckor på sig. Jag var med honom på sjukhuset där han fick beskedet och vad säger man till en människa som ska dö? Det enda jag kunde säga till honom var ”nu ska du få ett hem”.

Minnesstunden hölls, i sedvanlig ordning när någon av husets gäster dör, i kyrkan intill. Eila Moilanen Sjelin pekar i riktning mot Mikaelskyrkan, som byggdes på 1800-talet för att församla befolkningen i stadens äldsta och på den tiden fattigaste stadsdel Svartbäcken. Här bodde arbetarna och de så kallade ”offent­liga kvinnorna”, här fanns fattighusen och galgbacken där medborgare miste huvudena ända fram till 1849.

En skriande fattigdom och hemlöshet är tillbaka i den välbärgade staden. 2011 gjorde Socialstyrelsen en nationell mätning av antalet hemlösa, vilka då uppgick till 34 000. Uppsala kommun toppade listan över antalet hemlösa i landet sett till befolkningsmängd. 1 800 personer i kommunen levde då i hemlöshet eller stod utanför bostadsmarknaden, vilket motsvarar 90 personer per 10 000 invånare.

Och färre har de inte blivit på de fem år som gått. De åtgärder och de resurser som kommunen hittills satt in har varit otillräckliga, det kan man numera inte bara konstatera genom statistiken utan se med blotta ögat.

På Uppsala Stadsmission upplever man att deras arbete för att minska hemlösheten har bedrivits i motvind.

– När jag kom hit för att arbeta för snart tio år sedan så var hemlösheten fortfarande ganska osynlig, det fanns inte människor på gatan lika tydligt som nu. Politikerna menade att det inte fanns så stora problem med hemlöshet, att vi överdrev behoven, högt uppsatta tjänstemän sade ”jamen, det är en myt att det finns folk i stan som sover ute, de härbärgen vi har räcker, hemlösa finns inte alls här på samma sätt som på andra ställen”. Men de fanns, säger Margaretha S Paras, föreningens verksamhetschef.

– Jag har under åren här mött så många människor som är otroligt uppfyllda av skuld och skam. På något vis är det som att skulden och skammen är extra stor i den här staden.

Har du någon teori om varför det är så?

– Ja, det har jag. Det här är akademikerstaden nummer ett och en kyrklig högborg. Många av dem som hamnar i socialt utanförskap och hemlöshet kommer från akademiska hem och känner sig dubbelt misslyckade. Det finns inga stora företag utan kyrkan, universitetet och kommunen blir dominerande i staden.

Margaretha S Paras understryker att fattigdomen i dag inte syns på samma sätt som förr i tiden, att vi lurar oss själva om vi letar efter tecken på den i en människas kläder, skor eller brist på mobiltelefon.

– Vi möter en omfattande hemlöshet, och den verksamhet som kommunen bedriver fungerar inte för alla. På natthärbärgena och boendena klarar många med psykisk ohälsa inte av att vara för att det är stökigt, andra har blivit portade på obestämd tid. Därför kommer många hellre till oss och vilar på dagbäddarna.

Det är en bild som bekräftas av de hemlösa som Arbetaren talar med, och den blir än skarpare när man beaktar att ett av kommunens härbärgen bara har 60 procents beläggning.

Jag har under åren här mött så många människor som är otroligt uppfyllda av skuld och skam. På något vis är det som att skulden och skammen är extra stor i den här staden.
Margaretha S Paras, Uppsala Stadsmissions verksamhetschef

Efter att idén stötts och blötts har nu kommunen tagit beslut om att pröva den bostadspolitiska modellen Bostad först, vilken Uppsala stadsmission varit dri­vande för att få införd. Fem hemlösa ska få chansen till eget boende direkt, utan att halka upp och ned i bo­stadstrappan.

– I början när vi fick höras talas om det var det många av våra gäster som var entusiastiska och sa ”ställ mig i kö!”, men sedan har informationen varit dålig. Egentligen vet vi inte mycket om hur det är tänkt att det ska gå till, säger Elina Skantz, husmor på Mikaelsgården.

Vi börjar i liten skala, faller det väl ut när vi utvärderar så är tanken att vi ska utöka det.
Ingrid Burman, ordförande i socialnämnden i Uppsala

Ingrid Burman, vänsterpartistisk ord­förande i socialnämnden i Uppsala, är glad över att Bostad först nu ska komma igång och hon tror mycket på modellen.

– Vi börjar i liten skala, faller det väl ut när vi utvärderar så är tanken att vi ska utöka det. Min förhoppning är att vi ska få fram fler lägenheter redan nästa år.

Ingrid Burman menar att det största hindret på vägen är den omfattande bostads­brist som finns i kommunen. Hon kan inte säga när projektet inleds, men hoppas att det ska komma igång efter sommaren.

– Socialnämnden som helhet vill det här, det råder ingen oenighet mellan par­tierna i den här frågan.

Det som hittills framkommit är att de hemlösa själva ska ansöka om att delta i projektet, men enligt Ingrid Burman är den informationen felaktig.

– Nja, det kommer inte riktigt att gå till så. Socialtjänsten ska plocka fram de personer som får testa.

Modellen bygger på att det inte ska ställas skötsamhets- eller nykterhets­krav på individen. Finns det inte risk att man redan i urvalet frångår den principen?

– Nej, jag har fullt förtroende för socialtjänsten. Man kommer att välja ut dem som verkligen har ett behov av det här.

Det är svårt att hitta en enkel förklaring till varför jag stupade. Det är många faktorer som spelat in, summan av kardemumman gör att jag sitter här.
Kai, före detta restaurangarbetare och numera hemlös

– Gör det något om jag röker medan vi pratar, frågar Kai och kisar mot solen.

För honom har bostadsbehovet varit akut åtminstone i ett och ett halvt år. Det sista egna kontraktet han hade var på en bostadsrätt i slutet av 90-talet och efter det har han bara haft diverse c/o-adresser. Men nu är det slut med dem också, han lyckas inte ens få något nytt id-kort för att han saknar anhöriga här. Och sover, det gör han i trappuppgångar.

– Visst, betong är hårt, men det funkar ändå bra. Fast jag måste gå upp tidigt för att inte synas. För syns jag då är det alltid någon som ringer vaktbolaget, och man har inte lust att vakna med en 60-kilos­schäfer över sig.

Det finns flera skäl till att han inte längre orkar sova hos kompisar eller på härbärgen, förklarar han.

– Dels vill jag inte ligga någon till last, jag tar de ströjobb jag kan få, men när man inte har en fast inkomst och inte kan betala dem någon hyra så känns det inte bra. Och på härbärgena är det aldrig tyst och folk bara pratar problem och missbruk. Sedan är jag en sådan som inte tyc­ker om att andra ska bestämma allt över mig, ”du ska vara här senast halv åtta, du ska vara nykter, nu måste du gå”, det är bara sådan jag är. Därför väljer jag bort det.

Han tystnar. Funderar och drar några bloss.

– Och att gå till soc, det är en skam för mig. Och jag tror varken att de kan eller vill hjälpa en sådan som mig. Det skulle väl vara om hälsan sviker, då blir jag väl tvungen.

Det är klart att man skulle bli mentalt starkare om man hade en fast punkt, ta itu med de problem man har, kunna få ro att hitta ett jobb.
Kai, före detta restaurangarbetare och numera hemlös

Men till Mikaelsgården går han varje dag för att äta lunch. Hans väg från restaurangchef till att äga endast det som ryms i en sportbag är en lång historia.

– Jag har jobbat på krogen i 30 år, sedan 1979. Haft flera fasta anställningar, men förmodligen druckit för mycket. Tiderna har förändrats, restaurangbranschens guldålder var på 80-talet. Nu är det helt skeva villkor och folk som fuskar för att överleva, och så många som är beredda att arbeta för ingenting alls. Det är svårt att hitta en enkel förklaring till varför jag stupade. Det är många faktorer som spelat in, summan av kardemumman gör att jag sitter här.

Kai känner väl till modellen Bostad först och tror att det är en bra lösning, men ändå vet han inte om han skulle ha någon chans att få delta, eftersom han inte har någon kontakt inom socialtjänsten i dagsläget.

– Det rör sig om fem lägenheter, det är inte många, och så ska de utvärdera efter några år. Det är märkligt, för det är redan utvärderat, det är inget nytt utan har testats i USA, Kalmar, Göteborg och flera ställen och fungerat överallt, säger han.

– Det är klart att man skulle bli mentalt starkare om man hade en fast punkt, ta itu med de problem man har, kunna få ro att hitta ett jobb. Jag är inte arbetsskygg, tvärtom – jag har jobbat hela mitt liv.