När den amerikanska för­fattaren Joyce Carol Oates gav ut den själv­biografiska boken Det förlorade landskapet, nyligen översatt till svenska, blev detta det senaste tillskottet till den nästan 80-åriga, flerfaldigt prisbelönade, författarens bibliografi på över 100 böcker.

I boken beskriver hon hur hon från sina arbetarföräldrar ärvt en kärlek till att ständigt arbeta, vilket kanske kan förklara hennes enorma produktivitet – även om kommentaren ter sig något ironisk, då den kommer från en författare som i sina verk beskriver de exploaterande villkoren för USA:s arbetarklass i allt annat än romantiserande och nostalgiska termer.

Att tala om ”stora amerikanska” ro­maner är förvisso en tröttsam klyscha som sällan berättar något av substans om en författare eller en bok. Men i Oates fall är det nästan oundvikligt, då hennes författarskap, som till stor del består av romaner på flera hundra sidor, är så tydligt centrerat kring det som brukar kallas Den amerikanska drömmen.

I en av sina mest hyllade (och om­fångs­rika) romaner, Blonde, går Joyce Carol Oates så nära att hon nästan kryper in i porerna på en av drömmens främsta symboler, Marilyn Monroe, den fattiga flickan som blev Hollywoods största sexsymbol, med ett bländvitt leende som dolde de inre demonerna.

Där finns också berättelsen om Rebecca i Dödgrävarens dotter. Även hon förkroppsligar en aspekt av den amerikanska drömmen, född som hon är i hamnen ombord på fartyget som tog hennes judiska föräldrar från Nazityskland. Och här, precis som i Blonde, håller Oates upp en grotesk skrattspegel mot bilden av USA som möjligheternas förlovade land.

Intåget i det nya landet, som började med födelse, slutar med död. Fadern Jacob, som var lärare i Tyskland, är hän­visad till att arbeta som dödgrävare, bespottad och föraktad. Modern, som en gång älskade att spela klassiska stycken på pianot, blir i det närmaste apatisk efter att en båt med hennes släktingar tvingats vända i hamnen och åka tillbaka till en nästan säker död i Hitlertyskland. Till sist fullbordar Jacob sin väg mot avgrunden genom att skjuta både hustrun och sig själv.

I Oates författarskap ekar också kon­se­kvenserna av den imperialism som flera gånger i modern tid gjort amerikanska män, ofta ur arbetarklassen, till redskap för grymma övergrepp i andra länder, för att sedan, om de överlevt, skickats hem som djupt traumatiserade skuggor av sina forna jag.

Karthago från 2014 är berättelsen om en till synes lycklig familj vars yngsta dotter plötsligt försvinner spårlöst. Den som anklagas för hennes försvinnande är den äldre dotterns före detta fästman, en stilig, kristen pojke som skickades till Irak för att ”försvara demokratin” men som kom tillbaka både fysiskt och psykiskt vanställd.

Både han själv, med sitt ärrade an­sikte, och de bestialiska övergrepp mot en liten irakisk flicka som han såg sina medsoldater begå (och kanske själv deltog i) blir en hemsökelse i det lilla trygga amerikanska medelklassamhället.
Marginalisering finns hos Joyce Carol Oates nästan alltid inskriven på kroppen.
I romanen Ormöga, som visserligen i strikt mening inte hör till Oates författarskap eftersom hon själv pla­cerat verket utanför det genom att skriva under en av sina pseudo­ny­mer, Rosamund Smith, är det till Vietnamkriget som en ung man ur arbetarklassen skickats. När de monstruösa handlingar som han begått och bevittnat i uniform spiller över i det civila döms han till elektriska stolen.

Joyce Carol Oates är knappast den enda eller den första att dekonstruera den amerikanska drömmen och visa upp dess mardrömslika skuggsida. Inte heller tycks hon vara rädd för att hamna i klichéer – vilket hon också gör ibland, som i skildringen av Marilyn Monroe som en trasig liten flicka med pappalängtan bakom sexgudinnans fasad. Men det finns något i hennes språk som förmår lyfta verken över de klichéer och arketyper hon onekligen använder sig av.

I Det förlorade landskapet refererar Oates själv till en artikel om henne som beskriver det spänningsfält som uppstår mellan ett nästan drömskt språk och de våldsamma ämnen som avhandlas. Och även om det finns något arketypiskt i många av hennes personporträtt finns där också en stor precision och detaljkänslighet. När hon skildrar trasiga människor går hon så nära inpå att det ibland nästan blir outhärdligt.

Marginalisering finns hos Joyce Carol Oates nästan alltid inskriven på kroppen. Om Iraksoldatens ensam­stående mor i Karthago står det: ”En test av grånande smutsblont hår föll okammat ner på hennes axel. En lukt av torkat svett och talkpuder kändes från hennes slappa, stabbiga kropp innanför kläderna” (min översättning).
I romanen Foxfire, som handlar om unga, utsatta flickor som bildar ett gäng och börjar hämnas på sina förtryckare, är föräldrarna mest skuggor i bakgrunden, passiva och insvepta i tablettrus.
I centrum av de våldsamma skeenden som beskrivs finns i nästan alla Joyce Carol Oates verk familjen. Det innebär inte att det alltid handlar om kärnfamiljer – de ensamstående mödrarna eller de helt frånvarande föräldrarna är många, men drömmen om kärnfamiljen och denna dröms frontalkrock med en brutal verklighet är ett genomgående tema.

Rebecca i Dödgrävarens dotter försö­ker, efter att fadern mördat modern och sedan skjutit sig själv framför Rebecca, skapa en egen familj, men gifter sig med en man som nästan slår ihjäl henne och hennes son. Urscenen i den tragedi som är Marilyn Monroes liv är i Oates tappning den lilla flickan som dyrkar sin labila och ofta grymma mor och längtansfullt blickar upp mot porträttet av den frånvarande fadern. I romanen Foxfire, som handlar om unga, utsatta flickor som bildar ett gäng och börjar hämnas på sina förtryckare, är föräldrarna mest skuggor i bakgrunden, passiva och insvepta i tablettrus.

Ett av Joyce Carol Oates tidigaste porträtt av kärnfamiljen som skådeplats för våld och förtryck är dom där från 1969, som följer en fattig familj i Detroit där våldet, liksom i Dödgrävarens dotter, fortplantar sig genom generationerna. Det är ett våld som uppstår i intersektionen mellan ekonomisk utsatthet och patriarkal maktutövning och som främst riktas mot kvinnornas liv och kroppar, även om de själva kommer att rikta samma psykiska och fysiska våld mot sina barn.

Böcker av Joyce Carol Oates

dom där
En bok för alla, 1990
(originalet kom redan 1969)

Foxfire: en tjejligas bekännelser
Bonniers, 1994

First love
Ecco, 1996

Blonde
Bonniers, 2001

Dödgrävarens dotter
Bonniers, 2008

Dykvinnan
Bonniers, 2012

De fördömda
Bonniers, 2013

Karthago
Bonniers, 2014

Det förlorade landskapet
Bonniers, 2016

Skildringen av mäns våld mot kvinnor är den klarast lysande röda tråden i Oates författarskap, där strukturer ofta illustreras av grafiska skildringar av extrema våldshandlingar. Hennes böcker är fulla av kvinnor som våldtas under de mest bestialiska former, slås sönder och samman, mördas och dumpas i vattendrag. Hotet om manligt våld är ständigt överhängande och känns inpå huden. Loretta i dom där tänker: ”Männen […] var så brutala. Till och med deras sätt att andas var brutalt” (min översättning).

Även i Det förlorade landskapet, som är en självbiografisk berättelse om en fattig men kärleksfull barndom, är det manliga våldet aldrig långt borta. I den lekfulla berättelsen om barnet Joyces favorithöna funderar hönan i fråga över tuppens till synes godtyckliga våldsamhet mot hönorna, och även mot lilla Joyce, som han vildsint kan attackera just efter att barnet har matat honom.

Där finns också pojkarna i skolan som trakasserar och jagar Joyce. Även den kärleksfulla fadern som aldrig skulle bära hand på sin fru eller sina barn är uppfostrad i våldets skola: en man måste alltid vara beredd att ta till knytnävarna om en annan man förolämpar honom. Skolpojkarna och fadern är produkter av samma toxiska maskulinitetskultur som de otaliga män som slår, våldtar och mördar i Joyce Carol Oates romaner.

I Det förlorade landskapet berättar Oates också om paret Judd, grannar till familjen Oates, och förmedlar intrycket att denna familj kommit att utgöra någon slags urbild för de trasiga, fattiga familjer som går igen i en stor del av hennes författarskap.
Mr Judd är våldsam och Mrs Judd går omkring blåslagen och oformlig efter ett stort antal graviditeter. Barnen, även Helen som blir Joyces vän, beskrivs som lätt intellektuellt funktionsnedsatta.

Exotifierar Oates dessa sina extremt utsatta karaktärer? Såsom de beskrivs framstår de nästan som vanställda, som monstruösa till såväl kropp som själ, även om det är lätt att se kopplingen mellan deras situation och strukturer i samhället.

I Det förlorade landskapet argu­men­terar Oates själv för att ”vi” ska läsa berättelsen om Judds (och i för­läng­ningen om alla marginaliserade individer som befolkar hennes romaner) som berättelsen om ”oss själva”: ”Paret Judd är enstaka, patetiska individer. […]De har inget med oss att göra. Och ändå berättar historien om dem allt om oss själva.” Denna kommentar, som handlar om inkludering, är ironiskt nog i sig exkluderande, eftersom den skapar en implicit läsare som liksom författaren iakttar paret Judd och deras likar från ett tryggt medelklassperspektiv.
Gotiken känns med andra ord egentligen aldrig särskilt långt borta hos Oates, och i flera böcker utforskar hon den till fullo.
Det ligger nära till hands att tro att en författare som skildrar misär som Joyce Carol Oates skulle skriva socialrealistiskt. Men texternas sko­ningslösa detaljrikedom, där varje fläck på en urblekt städrock förstoras som i ett mikroskop och där varje odör från en otvättad kropp dissekeras, kombinerat med de nästan besjälade miljöskildringarna, även (eller kanske i synnerhet) när det är smutsiga, bullrande städer som Detroit som frammanas, skapar bilder som omväxlande för tanken till vissa skräckberättelsers klaustrofobiska detaljrikedom, om­väx­lande till romantikens kaosartade, sublima och skrämmande naturmåleri.

Gotiken känns med andra ord egentligen aldrig särskilt långt borta hos Oates, och i flera böcker utforskar hon den till fullo. I den korta berättelsen First love (inte översatt till svenska) med undertiteln ”A Gothic Tale” (”en gotisk saga”) blir en flicka i puberteten förförd och utsatt för övergrepp av en äldre kusin som lurar ut henne i träskmarken, där han själv förvandlas till vacker men skrämmande orm.

Användningen av träsk och lera som symbol för den stämning av undergång, förgänglighet och identitetsupplösning som brukar förknippas med gotiska texter återkommer både i romanen Dykvinnan och De fördömda. Den förstnämnda handlar om en framgångsrik kvinnlig universitetsrektor som gradvis bryts ned av sina manliga kollegor och börjar hemsökas av mardrömsbilder av det träsk där hon lämnades att dö som liten av sin utblottade biologiska mor. Allt eftersom hon tappar greppet om tillvaron börjar hon mer och mer identifiera sig med den oönskade, smutsiga Dykvinnan.

I De fördömda, som är en betydligt mer lekfull pastisch på äldre gotik, blir den unga Annabel bortförd av en demonisk monsterman och hållen som slav i ”Sumpmarksriket”.

I alla dessa berättelser står leran och träsket för den skrämmande under­vegetation av medvetandet och samhället som finns där om fernissan skrapas bort. Liksom i en stor del av den gotiska litteraturen, både gammal och ny, använder Oates den gotiska verktygslådan för att lyfta fram den kvinnliga utsatthet som är så central i hennes författarskap.

Inom litteraturforskningen används be­nämningen ”female gothic” (kvinnlig gotik) på texter som indirekt behandlar kvinnors villkor i patriarkatet genom att låta den kvinnliga huvudpersonen hotas av monster och fångenskap vilka inte sällan har sexuella förtecken. Det är även tydligt att Oates är medveten om de tolkningar som gjorts av gotikens ”monster” som manifestationer av kollektiva trauman eller hot mot rådande samhällsordning (Jack Halberstam har till exempel i Stokers Dracula läst in det brittiska imperiets skräck för den hotfulla Andra som lurar i dess utkanter).

När Oates leker med de gotiska konventionerna i De fördömda låter hon sina ganska löjeväckande, vita huvudpersoner vara lika rädda för att det ska avslöjas att de har ”svart blod” i släkten som för den blodsugande vampyr som härjar i staden. Samtidigt visar hon effektivt att det verkligt monstruösa inte är vampyrer eller sumpmarkskungadömen utan det sys­tem som tillåter att svarta människor lynchas på öppen gata medan samhällets framstående personer antingen hejar på eller vänder bort blicken.

Det kan alltså hävdas att det mon­struösa är någonting som går igen i Joyce Carol Oates omfattande författarskap, både i form av mer renodlat gotiska monster som ormmannen i First love och kungen av Sumpriket i De fördömda och i gestalter som dödgrävaren Jacob Schwart och andra karaktärer som blivit monstruösa efter att ha utsatts för monstruösa saker. För det verkligt monstruösa hos Oates är alltid det som människor är kapabla att göra mot varandra.

Fotnot: De fall då jag använt mig av det engelska originalet och sålunda översatt citat själv använder jag ändå den svenska titeln, om sådan finns, för att vara konsekvent.