DET FEMTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN Det var another sketen måndag. En sådan då vi har idrott till halv fem. Det var skymning ute. Klassen satt hopmasad på tjockmattan på golvet, den som har en blå sida, och en röd. ”Kan vi inte bara vända sida, då.” Mona stod vid kortsidan, redo att börja operera. Men […]
DET FEMTONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN
Det var another sketen måndag. En sådan då vi har idrott till halv fem. Det var skymning ute. Klassen satt hopmasad på tjockmattan på golvet, den som har en blå sida, och en röd.
”Kan vi inte bara vända sida, då.”
Mona stod vid kortsidan, redo att börja operera. Men tjockmattan var fullt belägrad av tjugofem skälvande rumpor i löpartights, vanliga kläder och allmänna adidas-shorts med ränder.
”Lyft då, Mona. Lyft!” skränade Calle.
”Det är för tungt.”
Mona stod med benen särade i en gymnastisk position. Som om sex inte var uppfunnet för henne än, hela kroppen fredad.
”Varför måste vi vända på den?” frågade Tove.
Vår gympalärare Ludvig hade ännu inte kommit.
”För att nån har målat en stor fet …”
Det skapades en tyst förväntan på fortsättningen.
”Vadå?” sa jag.
”Säg det, Mona”, sa Kevin. ”Säg det!”
Jag visste redan vad det var. En stor, fet kuk målad med permanent graffitipenna på tjockmattan. Omöjlig att sudda bort. Plus orden ”kukparty” och ”kuk”. Ändå ville jag plåga Mona.
Hon hade fått små rosor under ögonen. Jag kunde inte låta bli att tycka att hennes mildhet var så fin. Mona bor på Bävervägen som Amor, och hennes familj är ett under av normal perfektion. En bil som alltid glänser. Kellogg’s Frosties till frukost utan minsta övervikt hos de inblandade. En storasyster och en lillebror. Streetdance och innebandy. Mamman ögonsjuksköterska och pappan på kontor.
Mona åmade sig i sin rosa dräkt från Puma. Hon hade fått hjälp av Embla, de skulle försöka lyfta mattan ihop.
”Ett, två, tre!”
Kevin och Calle låtsades ramla av och hamnade på golvet, imiterade högljudd smärta i kuken, deras heliga överkänsliga organ, de sprattlade med de håriga benen. ”Aj, faaan …”
”Men sluta då”, Mona tog i från djupet av sin normala perfektion. Rösten svajade. ”Ni sitter på en snopp!”
Då rusade Lilly in i gympasalens svett- och skelettluktande os av tonårskroppar. Om du någonsin har sett en människa springa i slow motion i en dålig b-film från åttiotalet, så vet du precis hur Lilly kom. Hon svävade över gympasalsgolvet, vackrare än någonsin, håret guppade.
Jag var så stolt över att hon skulle till mig.
Det luktade parfym när vi kramade varandra.
”Hej darling”, sa hon i mitt öra. ”Hundbladet har kommit nu.”
Jag visste att klassen satt på mattan och var vår publik. De såg min rumpa. Jag putade med den. Lilly drog ut bomberjackan och visade fodret, som en kriminell när hen visar vad hen gömmer där. I fickan.
En tidning. En spritt språngande jävla monsterfucking-tidning. Vår tidning om sanningen. Vår version av Daniel Abdollah.
Jag ville gråta åt att Lilly hade kommit så långt i sin bearbetning, att hon stod här med resultatet av vår aktivism i handen, i full färd med att nå ut, som en riktig fullblodsfeminist.
Vi två, gudar. Och sexton år.
Hon log så jävla stort. ”Om du vill får du komma hem till mig. Du kan skippa gympan.” Lilly blickade ut mot folkhavet på mattan som satt på en snopp och åskådade världshistorien när den vänder blad.
”Du behöver inte lyfta ett jävla finger ikväll.”
Vi gick armkrok genom gympasalen. Trots Lillys skönhet och min rumpa var det ingen som skrek någonting. Mona och Embla fick vända mattan, dunsen for genom hallen och fick igång det vanliga sorlet igen.
I trapporna mötte vi Ludvig, med andan i halsen och visselpipan mellan läpparna. Han spottade ut den när vi kom.
”Tjena Ludde”, sa Lilly helt frigjord.
”Janne? Ska du inte vara med på gympan?”
”Jag har mens, som alltid. Blödningsrubbningar.”
Det gäller att aktivera offerrollen i rätt minut.
”Vi är gudar. De är hundar. Enkel matematik. Och hundar måste tämjas, tydligen. De kan inte hålla på som dom gör. Ändå försöker hela världen täcka upp för dom. Hela systemet är uppbyggt för att män ska FÅ våldta, slå, porra, ljuga och manipulera. Alla kommer undan för lätt!”
Bita väntade på basketplanen, gick av och an med händerna djupt i jackfickorna och leggings som blottade att hon var utan strumpor. Emellanåt sparkade hon i lite snö.
”GUDEN!” skrek jag skrattande. Hon vände sig om och log. Gruppkram.
”Har ni ett TJEJBAND eller?” ropade Melvin i Amors klass och släntrade över skolgården med hoprullade böcker i båda händerna.
”Har du ett anushål, eller?” skrek Bita så störigt att Melvin flippade och kastade böckerna i snön. ”Kan du visa oss var det sitter?”
Han rafsade upp böckerna och gick.
Det kändes lite högtidligt att vi vunnit.
Lillys mamma jobbade kväll och det var Lillys ansvar att vara barnflicka. Hennes säriga småsyskon for runt som mänskliga missiler runt våra fötter.
”Låt bli, låt bli”, sa Lilly och försökte sparka av sig Saga som krokats fast runt hennes ben. Till slut for hon över golvet.
”Sätt dig och kolla på teve.”
En slocknad blick. Det gjorde ont i mig. Det här var beviset på att vi alla hade blivit behandlade så där som barn. Begravda trauman av en mordisk vuxenvärld. Det skulle egentligen gå att göra vad som helst. Jag försökte le åt Saga innan dörren till Lillys rum slogs igen.
Lilly tände vattenpipan.
”Jag har haft sån jävla ångest idag”, sa hon och bubblade upp första blosset.
”Vi har inte direkt sett dig på lektionerna i skolan”, sa Bita.
”Vad gör man?” Lilly slog ut med håret. ”De här mongoungarna. Jag orkade inte ta dom till dagis. Mamma jobbade egentligen dag, men fick ta kvällen också.”
Hon blåste ut den söta röken.
”Det enda jag pallade var att ta ett bad. Du vet, direkt när jag kom upp ur badet ville jag börja bada igen.”
Bita nickade igenkännande.
”Ångesten älskar när man ligger kvar i badet”, sa jag dystopiskt, lite ruckad ur banan av mitt bloss.
”Du sa vad?” sa Lilly.
”Glöm det. Nåt Ingmar Bergman har sagt. Ångesten älskar när man ligger kvar i sängen, typ.”
De stirrade på mig som om jag var en idiot.
”Janne, citera inte män”, sa Bita. ”Vad brukar ni förresten göra när ni råkar hamna efter en man på gatan?”
Jag skämdes lite över det med Ingmar Bergman. Ibland skulle jag vilja våga vara stolt över saker jag kunde, men inte här. Inte på det här sättet. Inte med gudarna. Men med vem? Inte med Amor längre.
Bita sträckte upp benen mot taket i en yogaövning.
”För idag kom jag på det. Om det ser ut att vara en helt decent snubbe”, hon lät förvrängd i rösten för att hakan pressades in i halsen, ”en med typ portfölj eller enhjuling …”
Jag skämdes igen.
”Då ska jag hinna upp honom bakifrån och FLÅSA honom i stegen.”
Bita landade platt på madrassen och andades ut. Hon kollade på mig.
”Så att han känner sig helt förföljd.”
”Vad ska det vara bra för?” sa jag trotsigt.
Bita fäste ögonen i hela mitt väsen.
”Applicerad feminism. Omvänd …” Hon letade efter en term. ”Omvänd sexism.” Det gick inte ihop. ”Strategier för att visa hur förtrycket verkar.”
”Tror du nån kommer fatta grejen?”
”Ja.”
”Men tänk om han ser dig som ett perfekt byte och våldtar dig.”
Bita for upp i yogapositionen igen.
”Kommer inte hända. Män har aldrig hamnat i en förföljd position på stan. Det ingår inte i deras kroppskänsla. Det kunde vara nyttigt för dom.”
”Jag ska skaffa hund”, sa jag.
”Du har redan en hund”, sa Lilly och rökte igen. ”Amor.”
Bita skrattade.
”Amor är inte min hund!” nobbade jag. ”Jag är hans hund. Han har lurat med min pappa på hajk.”
”Och?”
”Det kommer få jobbiga konsekvenser.”
Jag försökte bedöva oron med röken.
”Vilket påminner mig”, sa Bita. ”Hundbladet måste ha med Amor. Vi måste fixa ett nytt Hundblad där Amor figurerar.”
”Vi hinner inte. Jag vill göra det här på Operation Dagsverke-dagen.” Lilly sjönk ihop på golvet, där ett vitt, luddigt fårskinn låg. ”Och aldrig jag styr upp något på pappas kontor igen. Jag har liksom släpat Hundblad i ett dygn.”
Lilly gjorde en illustration av sitt kommande utmattningssyndrom på golvet. Whatever, tänkte jag. Du vet den där känslan av skiter-i, att inget egentligen spelar någon roll, att Lillys fårskinn snart skulle ställa sig upp och bräka som ett riktigt djur? Och plötsligt har vi pumps på fötterna? Som i en fucking musikvideo med Taylor Swift.
”Vi hänger ut Amor på något annat sätt. Hundbladet är bara ett steg på vägen till frihet”, försökte jag.
En unge vällde in genom dörren.
”Stick eller jag stryper dig”, schasade Lilly. Ungen höll något i handen. ”Får jag äta den här?” Lilly tog emot det silvriga och vecklade ut pappret.
”Det där är en BULJONGTÄRNING, Einar. Snälla. Släng.”
Einar lommade bort.
”Hur fan pallar din morsa?” sa jag.
”Hon pallar inte. Du får inte ens se hur sliten hon är. Då ska du vara lååångt härifrån”, log Lilly.
Bita rafsade fram tidningen, som låg i drivor under sängen.
”Okej, gudar. Nu smäller det.” Hon sänkte rösten.
Jag tänkte: nu är jag med om det. Nu är jag med om det stora. Ändå kändes det inte fullt så speciellt. Lilly tog fram flaskan med bubbel.
”Sprattelvatten från farsans vinförråd”, sa hon glittrande. ”Nu firar vi, gudar, säg jag svär!”
HUNDBLADET, stod det i stor svart stil på omslaget. Lilly satte på sig glasögonen, vilket fick henne att likna en vuxen.
”Varför tog vi Hundbladet?” sa jag.
”För att de är hundar”, väste Bita. ”Vi är gudar. De är hundar. Enkel matematik. Och hundar måste tämjas, tydligen. De kan inte hålla på som dom gör. Ändå försöker hela världen täcka upp för dom. Hela systemet är uppbyggt för att män ska FÅ våldta, slå, porra, ljuga och manipulera. Alla kommer undan för lätt!”
Lilly svalde hårt.
”Vi sätter stopp för det genom att trycka upp det i deras ansikten.” Bita fläkte upp hela mittuppslaget över min näsa. Det luktade fränt av nyskördat papperstryck. ”Ba, SE HÄR!!!!! FATTA!!!!! Det går ju tusen hashtagskampanjer på NOLL insikt hos män. Men om de på något sätt kan få sina egna handlingar uppkastade i ansiktet.”
Bita lugnade ner sig. Jag fick flaskan av Lilly, drack en klunk. Den var svår att manövrera. Bubblet spred sig, en tryckande värme i bröstet.
”Hänger vi inte ut Daniel?” sa jag.
”Vi borde verkligen ha fått med Amor”, sa Lilly. ”Annars är det fett orättvist. Det jävla äcklet.”
Bita gillade inte att vi motarbetade hennes kampanjer med petitesser.
”Okej, era ordentliga smygkristna suedis deluxe.”
Hon rullade ihop tidningen och satte den mot sitt hjärta.
”Heder och samvete och bla bla bla”, sa hon. ”Vet ni vad?” Bita ryckte åt sig flaskan med bubbel ur min hand. ”Ni kan inte ens fira något utan att det ska vara massa jävla käbbel och reservationer. Njut för fan! Våga satsa på lite njut! Nu har vi tidningen, vi har skrivit värsta tunga brandtalet om feminism, vi har fixat med tryckeriet, haft värsta feta kvällen i Stockholm, sen fixar vi pappersmuggar på lanseringen och drar in tjockt med stålar till Tierps kvinnojour.”
Något växte i mitt bröst. Att Bita alltid skulle vara tvungen att pumpa in den. Självkänslan.
”Eller till oss”, försökte jag.
Men ingen hörde.
”Vi ska göra en separat sak med Amor”, planerade Bita högt. ”Amor Lindgren ska vi göra en helt egen grej med.”
Det lyste i hennes ögon, ett gudomligt, övertygande sken. Lilly gick upp för att gosa med Bitas lår på sängen, borrade in hela huvudet nära fittan där det är så varmt. Bita drack flera klunkar på rad. Det kändes konstigt inuti mig, som om vi var klara fast allting fortfarande stod på spel. Det smakade alkohol i min hals. Jag lovade mig själv att aldrig berätta för Lilly att min pappa var en kvinnomisshandlare.
I vissa faser i livet ska det kännas som om allt du gör är att angöra toaletter. Nu: Ha ångest på toaletter, gråta, offra din frihet på toaletter. Raka benen, klistra kosmetika, hångla med snubbar på toaletter. Sedan: Städa toaletter. Byta blöjor på toaletter.
Linn Hoffman satt på pizzerian med en vän vi aldrig sett förut. Hon drack upp sin coke.
”Vad är det nu ni vill”, brölade hon.
”Bara ha med dig på en viktig grej.”
”Det här är Stina, förresten.”
Jag fick en liten, överviktig hand i min. Hon såg ut att sitta här var och varannan dag.
”Hon går bruksgymnasiet. Gimo.”
”Emellertid”, sa Bita, och fick mig att nästan skratta på mig – var fick hon såna ord ifrån!? – ”så skulle vi behöva prata med dig alone.”
Linn Hoffman kvävde en rap.
”I enrum.”
Eftersom Stina inte verkade vilja fatta vinken så släpade vi med Linn in på pizzerians toalett. Den hade ett lysrör som drogs igång av ett fladder. Det blev en märklig, stjärnklar stämning. Lilly luktade av den där parfymen igen. Jag kände i mina ögon att jag snart var full, att synen vadderades av ett fluff så fort jag tittade.
Linn Hoffman var röd i mungiporna av pizzan. Hon hade stora bröst som tryckte mot dragkedjan på munkjackan. Blont hår, gråmelerade mjukiskläder, hon gläntade på den fylliga överläppen och la in en snus.
”Janne har en sak att berätta.”
Det blev lite konstigt att stå på toan, med tanke på vårtan.
Någon knackade på där utanför. I vissa faser i livet ska det kännas som om allt du gör är att angöra toaletter. Nu: Ha ångest på toaletter, gråta, offra din frihet på toaletter. Raka benen, klistra kosmetika, hångla med snubbar på toaletter. Sedan: Städa toaletter. Byta blöjor på toaletter. Ibland drömmer jag om toaletter. Jag tänkte att en gud borde inramas av ett annat sorts rum än en toalett.
Ändå harklade jag mig och levererade nyheten:
”Amor gav mig kondylom. HPV. Humant papillomvirus.”
Och då gav mig Linn Hoffman den värsta tänkbara tillbakainformationen, medan glitterpåslaget ökade i hennes ögon:
”Ja, men jag är vaccinerad.”
BOM. Som om hon just berättat vilken äkta gud hon var. Själv tillhörde jag hundsläktet. En utspädd blandras. Norrländskt svårmod blandat med inavlad uppländsk defekt.
Mamma Julia, pappa Lerngren.
Jag.
Ett livsmisstag.
Men jag är Janne, jag är Janne, jag reser mig väl för fan upp och går för det!
Jag föll en centimeter mot Bita, som fångade upp mig. Lillys bomberjacka sjönk in över kinderna också.
”Okej”, sa jag. ”Okej.”
”Men du hjälper väl oss ändå?” sa Bita vädjande.
För Linn Hoffman såg det ut som om det räckte med välbefinnandet hon fick av snusen. Hon var inte direkt i behov av att känna sig som en god person med gloria.
”Hallå, jag behöver gå på toa.”
Det var Stina som kom, med hela sin kropp. Vi tumlade ut därifrån. Stina gick in och satte sig.
Bita sa till Linn att vi behövde henne jävligt mycket, för även om hon inte var smittad så skulle vi nita Amor, tänka ut en hämnd åt Amor, och det här var vår inbjudan för att få henne att vara med.
”Det är ju liksom adekvat att du är med.”
Shit, var får hon de där orden ifrån? Lilly och jag brast i skratt.
”Jag kan vara med, det är helt lugnt.”
Som om vi bara skulle göra vilken vanlig grej som helst. Linn Hoffman hade inte en tanke på att ta adjö av Stina. De hade inte en sådan relation. Det var visst bara att gå.
Linn Hoffman gav mig tändaren. Vi hade hittat enhjulingen och släpat bort den bakom garaget. Än en gång stod vi i ett minimalt utrymme, kanske gillade vi bara att trängas, kanske handlade det om att våra livs kamp måste föras med sekretess.
”Men Amor är inte hemma”, sa Linn när vi gick i bredd över Rådhusallén.
”Jag vet. Han är på hajk med min pappa.”
”Du skojar”, sa Linn.
”Nä. Det var jag som lurade dit honom. Med Malva och Isabelle.”
”Epic fail”, sa Linn och tände en cigg som blåste ut över hela mig.
”Åh, får jag en?” sa jag. Det kändes som om jag hade fått en ny kompis.
”Bara ta”, sa Linn och gläntade på paketet.
Camel Lights. Det är en vilja att bränna ner de inre organen. Elda upp hela skiten, tills du ligger där och kippar efter andan och dör.
”Mamma jobbar skift på Eckerö Linjen”, sa Linn. Jag mindes att jag hade hört det någon gång. ”Hon köper hem limpor.”
”Vad snällt”, sa jag.
Det lilla knycklande fotografiet av mig själv i mammas ficka.
Ett minne, inget mer. Ett minne av ett irrande bloss.
”Vi kan bränna upp hans enhjuling”, skrattade Lilly längst bortifrån, som om hon hört mina tankar. Hennes ögon spärrades upp till femkronor. Jag och Linn gick in i varandra med rumporna. Vi skrattade till. Att vara bred om höften. Att vara bred om höften och ligga med Amor Lindgren.
”Det är typ världens bästa idé”, sa Bita.
”Vem vill tända på?” frågade Lilly.
”Jag”, sa jag.
Det var släckt på Bävervägen. Cyklarna stod hafsigt ställda under ett tak utmed garaget. Amors familj är inte så prydlig liksom. Inte som Monas. Det är därför han anser sig ha rätten att vara en flummare ibland, stenhård filosof ibland, duktig dansare ibland, cirkusfantast, feminist och snubben hela daaaaan ibland. Två olika sorters high school sweethearts. Ett åt Linn, ett åt mig.
Jag skulle vilja fråga Linn hur han var att ligga med. Men jag skulle inte kunna. Det skulle vara att fråga hur det var att ligga med henne. Jag skulle bara få acceptera att det mesta vet man inte om andras liv. Jag skulle alltid bara veta allt om mitt. Och, om jag blev journalist, om tusen brottsoffers, vinnarskallars och jubilarers liv dessutom. Folk med nyhetsvärde. Highly interesting. Vad skulle jag göra för att feministisera journalistiken, göra den viktig? Jag skulle få konsultera Bita.
Linn Hoffman gav mig tändaren. Vi hade hittat enhjulingen och släpat bort den bakom garaget. Än en gång stod vi i ett minimalt utrymme, kanske gillade vi bara att trängas, kanske handlade det om att våra livs kamp måste föras med sekretess.
”Men det går ju för fan inte att få eld på en sån här”, sa jag efter att ha försökt bränna upp däcket med tre tändardrag.
”Ge mig den.” Bita försökte. Hon har tålamod. Satt länge och eldade under däcket. Det började lukta äckligt, bränt.
Hans lilla enhjuling. Hans lilla snopp. Hans lilla hemlighet. ”Julien Blanc.” Vilket skämt! Ibland undrar jag om killar fattar vad de gör för skada, när de själva tror att de bara springer runt och leker. Leker krig. Leker sexhärskare. Leker bestämd familjefar som sätter gränser.
Som om ens kropp var en docka av något slag. Som om ens inre inte fanns.
Lilly fiskade upp en fet braständare ur en innerficka. ”Här! Jag har fan Amis braständare!” Hon skrattade ett högt Ami-skratt och synade tingesten som en sällsynt art i gatlyktans sken.
”Ge mig den”, var det min tur att säga.
Asfalten blänkte tom och snöig om vartannat, blött grus låg och drog i långa kakor över alltihop. Allt var svart och vitt, ungdomens bästa och värsta färger.
”Men ska vi dränka den? Det är fett omöjligt att elda en cykel.”
”Janne, slingra dig inte nu.”
Bita höll redan på med något där man måste sträcka på ryggen, hon släpade vedträn från ett utrymme ovanför garaget, en hylla fullproppad med bara ved. Det var inte ofta man såg Bita hålla i något organiskt material. ”Aj, fan!” Hon hade fått en sticka. ”Vi ska bränna cykeln på bål.”
Mina ögon tändes inifrån. Linn tog flera stora vedträn i famnen på en gång.
Sedan blev allt eld. Jag kände att sprattelvattnet var på väg bort från mig. Men det ersattes snabbt av en ny glöd: hur våra lågor föll ihop och letade sig upp över enhjulingen som en tunga. Het, slickande tunga som eldade upp Amors ögonsten i ett nafs. Hans rörelsefrihet. En liten eld för allt det som inte kunde tändas. En liten hämnd för all hämnd som inte skulle kunna hända. Det ökade i mig, som en drog som verkar, ett gift som inte vill släppa taget förrän något förändras.
Däcket skrumpnade ihop till en insekt.
”Fan vad coola ni är.”
Hon såg på mig i eldskenet. Min buksyster. Aldrig att jag hade velat göra det här utan Linn Hoffman.
Fortsättning följer…
