Sommarföljetongen: Gudarna – del 10

DET TIONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Oxmånaderna är svåra. Tar dig raka vägen till ungdoms­mottagningen. Nu satt jag här, med hjärtat och nummer­lappen i handen, och grät igen. Nummer tre i raden av ångest­besök på tre månader.

Men hallå, hur ska en människa med skulder upp över öronen för ett par svinsnygga ormskinns-Doctor Martens ha råd att handla dyra dagen-efter-piller på apoteket, som vilken deluxe-accessoar som helst?

”Nummer sextiosex, varsågod.”

Alltid detta ångestnummer.

”Du ska vara glad att det fortfarande är gratis”, sa barnmorskan Tanja som tog emot mig inne på rummet. Det luktade sjukhus och gummihandskar. ”Varsågod och slå dig ner på stolen.”

Hon såg inte ens på mig.

”Orka”, sa jag högt och suckade.

Jag torkade tåren i ögat.

”Förlåt?”

”Jag orkar inte”, sa jag. ”Jag orkar inte ta din skit.”

När man är trött och dras med en tre dagars allmän livsbakfylla går det att säga praktiskt taget vad som helst.

”Vad pratar du om?”

Tanja Huusko slog sig ner vid skrivbordet och sökte min hand. Hon hade mjukt, dunigt hår i en page som snuddade axlarna. Två träpapegojor dinglade i öronen. Jag insåg att den här kvinnan hade både döttrar och söner och tog hand om dem som en utomjordisk superquinna. Tanja gillade säkert att sticka, engagera sig i barnen och beställa biljetter till konserter med First Aid Kit.

Jag ville falla i hennes armar och berätta allt. Istället sa jag, genom tårarna:

”Och nu ska du säga till mig att jag måste använda kondom, att det här på sikt kommer ge mig livmodercancer, och du vet inte ens vem jag är, hur jag mår, hur min kropp känns, vem jag har haft sex med.”

Tanja tryckte min hand.

”Fattar du! Ni vet INGENTING! Jag har varit här … Det här är tredje gången sen i julas. Varenda gång har jag gått härifrån gråtande. Att komma hit är fan värre än sexet. Värre än risken för sjukdomar och barn. Det är här jag fattar vilken jävla hora jag är. Ni tror att ni är så gulliga i era luggar och leenden men ni dömer, ni dömer så hårt. Jag kanske MÅSTE? Jag kanske inte har nåt val? Vad har ni för rätt att döma den som kommer hit och ber om hjälp?”

Jag snorade i handen.

Det borde varit en filmscen, då hade en skönt hoppfull melankolisk musik dragit igång och gjort mig till hjälte nu.

”Snälla Tanja Huusko”, sa jag vädjande. ”Kan du lova mig en sak.”

”Det får vi se”, sa Tanja professionellt.

”Lova mig att aldrig mer döma en varelse som går in här.”

Tanja tittade varsamt på mig.

”Tänk att jag förstår dig så väl, Jane”, sa hon och plockade fram den vita pillerkartongen. Där höll hon i mitt framtida illamående. ”Men har du tänkt på en sak?” Ögonen glittrade.

”Nej.”

Hon böjde sig långt över skrivbordet, viskade, som om det satt någon härinne som inte fick höra:

”Det är inte jag som dömer dig. Du dömer dig själv. Samhället dömer dig. Vi barnmorskor gör bara vårt jobb. Om du på något vis känner dig kränkt här tror jag det är för att allt redan är kaos. I dig. DU mår dåligt. DU känner dig smutsig. DU har skuld. Att gå hit till oss bekräftar bara de känslorna.”

Det lät så fulländat. Jag var inte säker på att jag förstod.

”Jag säger bara att vi är dina allierade till hundra procent.”

Någon form av tonårsdotter hade hon nog, det hörde jag.

”Men jag vill bara hem och gråta i mammas famn”, bölade jag. ”Fattar duuu.” Tanja höll om mig i tre minuter. Jag fick snora på hennes sjukhusrock.

Sedan drack jag vatten från en plastmugg och dödade ett barn.
Det kändes så hopplöst onödigt att dra på sig en könssjukdom från Amor Lindgren. Som häderi.
När man slår upp dörren till väntrummet på ungdomsmottagningen, hur ska man veta att den som står därute är upphovspersonen till cirka hälften av all ens sexuella ångest?

Han hade enhjulingen i handen.

”Tja, vad fan?”

Amor bar ett sjukt stort sugmärke på halsen. Jag snabbvisualiserade hånglet hemma hos mig.

”Vad gör du här?” frågade jag upprört.

Amor la handen över den röda, blossande femkronan på halsen. Det började kännas snårigt. Det där sugmärket var inte mitt.

”Jag har fått vårtor”, sa Amor och grävde upp en röd snusnäsduk ur läderväskan. Han hostade till. ”Och så är jag förkyld”, sa han och knöt snusnäsduken runt halsen.

”Vårtor?” sa jag.

”Ja, alltså, på kuken.”

”Skämtar du?”

Det kändes överdrivet att kalla Amors könsorgan för ”kuk”. Det var något mildare över det, barnsligare.

Nummerlappssystemet tutade ut nästa röda nummer. ”Sextiosju.”

Amor gjorde en snurrande, lustig move på golvet, för att markera att han skulle in till Tanja.

Jag fick inte ur mig ett skvatt.

Det var omöjligt att komma längre i tankarna. Amor? Vårtor? Sugmärke? Han och jag? Sexuellt överförbara sjukdomar?

Det kändes så hopplöst onödigt att dra på sig en könssjukdom från Amor Lindgren. Som häderi.

Den enda bild som blödde ymnigt i min hjärna var den på Linn Hoffman, den blonda bitchen som vältrat sig över Amor på Kevins fest.

Tanja Huusko öppnade dörren.

”Är du Amor?”

Hon uttalade det som på spanska.
Jag slant med foten över en isfläck. Tierp: det ÄR inte meningen att någon ska bo här. Staden byggdes upp under artonhundratalet enbart på grund av en järnvägsstation. Ingen människa fanns här först.
Doctor Martens-tyngden höll mina fötter i en stadig riktning över Södra Esplanaden. Som om skorna var ute och gick med mig. Tierp hade ett stort, grått fluffmoln över sig. En atombomb av svart florsocker. Snart skulle allting spricka. Jag flanerade runt med en glasskärva i hjärtat. Gjorde jag en för konstig rörelse skulle jag dö.

Amor var jag förlorad för.

Lika bra att lära sig att gå.

Jag slant med foten över en isfläck. Tierp: det ÄR inte meningen att någon ska bo här. Staden byggdes upp under artonhundratalet enbart på grund av en järnvägsstation. Ingen människa fanns här först. Det är precis som med kärleken. Det går inte att bara bestämma sig: nu är det han och jag. Precis som det inte funkar att tvångsförflytta människor till en gudsförgäten norduppländsk plätt. Då börjar de bara leta efter det mest underbara sättet att dö på.

Jag gick in på Centralstationen, låtsades att jag var på väg någonstans, satte mig på bänken bredvid en kvinna i grön dunjacka och eldrött hår som gastade något hjärndött i sin mobiltelefon. Människor letar efter det organiska, letar efter en äkta plats för livet och kärleken, och allt som kommer är kalla lysrör.

Hon där borta, bakom informationsskylten. Liknade hon inte misstänkt mycket min mamma? Julia, den förlorade. I hjärtat likställde jag henne med Amor. En sorglig sång som aldrig ville sluta sjunga. Jag sms:ade alkis-Danne: ”Testa dig för könssjukdomar. Jag kan ha kondylom.” Gick in på Järnvägs­kiosken för att köpa den starkaste kaffen de hade och några cigg.

På vägen ut sprang jag rakt in i henne.

”JANNE!”

Mamma slog armarna om mig trots att jag var upptagen med att bära upp en skållhet dubbel espresso i en pappersmugg. Jag hade näsan inborrad i hennes axel.

Det är alltid så med mamma. Något som blir fel. En kram som landar snett.

Hennes axel skar in i min hals.

”Varför kramar du inte tillbaka?” frågade hon och såg på mig med sitt vilda, blonderade hår i en yvig tofs. Ögonen smulade av smink.

”För jag har kaffe och cigg i händerna.”

”Men fryser du inte?”

Det såg ut som om hon ville stoppa ner mig i en sovsäck.

”Vad gör du ens här?” sa jag spydigt. Jag blev lite upplyft av stunden, detta att mamma såg att jag faktiskt hade ett eget liv.

”Mellan två världar. Niclas och jag bor i en husvagn. Jag måste faktiskt hem och prata med pappa.”

”Om han är hemma. Tror han är i Gävle på fotboll med Roffe Borg.”

”Så pass?”

Jag nickade.

”Umgås dom jämt nu, eller?”

”Praktiskt taget.”

Vi var på väg ut, genom dörren, utan att någon föreslagit att gå. Mamma och jag. Där var kallt och luktade inbromsningar, rök och brända däck. En taxichaufför slog upp bildörren åt oss. ”Nej, tack!” log mamma. Glasskärvan i hjärtat snurrade ett varv. Jag kunde bryta samman, jag kunde välja att hålla ihop.

Jag tände en banbrytande cigg.

”Mamma, varför flyttade ni till Tierp?”

”Pappa fick jobb. Jag var beredd att flytta efter.”

Tråkigt svar.

”Men hur kan man välja Tierp?”

Jag bolmade in mamma i ett moln av rök. De stora digitala anslagstavlorna blinkade i orange över oss. Tänk om pappa skulle trilla förbi, direkt från Gävle, fan vilken flummig stund det kunde bli. En dörr i mig står alltid öppen för flummiga stunder.

Hela mitt liv är en sådan öppen dörr.

Det är därför det är så svårt nu, så tungt att aldrig veta vem som ska få gå in och ut genom de jävla dörrarna. Mammas dörr var halvt stängd. Rynkorna frodades i hennes ansikte.

”Tierp var fredligt på den tiden. Inga sexklubbar eller bränder och färre utslagna i samhället. Men det gäller väl för hela Sverige. Det var en bra stad för små barn.”

”Men snälla mamma.”

Det började snöa.

Jag såg dem inom mig: Kent och Julia. Carpe diem.

”Hur är det hemma då? Lyssnar pappa fortfarande på Orup?”

”Mest Niklas Strömstedt nu. Och typ Enya.”

Mamma skrattade. Jag skrattade. Vi skrattade som man skrattar när man är ensamma i hela världen om att känna en person så bra.

”Ska vi fika?”
Jag föreställde mig scenen. Blundade. Blundade hårt. Pappas skridskor. Hockeyrören han knyter runt halsen och bär med sig till Vegavallen upplysta kvällar när han ska träna bandy med Roffe Borg.
Hon hade med ett osynligt rep styrt mig mot Konditori Royal på Stationsgatan. Jag spolade ciggen under skon. Vi satte oss vid samma bord som jag suttit vid med Daniel Abdollah. Cafébiträdet var som tur var en annan.

”Du vill ha en bulle, eller?”

Mamma kom tillbaka med en bulle, varm choklad, ”och till mig lite vitaminvatten citron”. Hon fick plötsligt syn på mina skor. ”Vem har råd att ge dig skor med stålhätta? Gudars skymning, Janne, har du bytt stil?”

Jag smakade på vitaminvattnet ur ett sugrör.

”Jag jobbar ju.”

”Ville du inte ha varm choklad?”

Hennes ögon var så sorgsna. Det var inte läge att börja hata.

”Jag skulle bara smaka.”

Mamma log när hon ställde fram den varma koppen.

”Hur är läget då”, sa jag och drack.

Mammas kinder tryckte ihop sig runt sugröret.

”Det kunde ha varit bättre faktiskt, Janne.”

Jag betraktade henne när hon rafsade om håret i en ny, jobbig knut medan hjärnan funderade ut nya ord.

”Inte världens lättaste sak att separera, om du tror det.”

”Jag tror inte ett jävla skit.”

Mamma suckade. Hon visste att det skulle bli så här. Jag frös plötsligt, fast det var så mycket varmare här än utanför.

”Jag vet att det inte är lätt för dig, Janne. Jag kommer inte hit för att ge några snabba lösningar. Sånt här måste få ta tid. Lång tid.”

”Ja, och sen är tiden slut och jag är vuxen för evigt? Och du behöver inte bry dig om mig mer?” Jag kröp ihop med armarna för bröstet, ville skydda mig från henne, alternativt be henne att hugga av mitt huvud. Mamma hade tårar bakom ögonen, en hel kulspruta redo att börja peppra.

Åh, om det bara inte fanns barriärer, om pappa och hon inte hade gjort så här, om bara inte Tierp fuckat sönder deras livshistorier och nu även min, om jag bara fick avslöja hur mycket jag längtade efter hennes kropp.

Att få krympa ihop bakom hennes galler!

Att få bli en hudboll i hennes varma cell igen!

Att få bryta samman som en liten glödlampa som går sönder och varsamt måste bytas ut!

Åh, varför var det ett fucking världshav mellan mamma och mig!

”Mamma, jag vill veta”, sa jag hårt och utforskande, ”jag vill verkligen veta varför du och pappa måste skilja er.”

Det kom ett läte från disken där cafébiträdet ångade upp en kaffe latte.

”Vill du verkligen veta?”

Mammas hårda, blå ögon fixerade min grågröna, flackande blick.

”Ja, tack. Hemskt gärna. Snälla.”

”Det kan göra ont för dig att höra det här.”

Äntligen något som skulle få mig att lyssna.

”Det var förra våren. Du gick i nian. Det var ingen bra tid. Ingen bra tid för oss.”

”Är det mitt fel?”

”Jag säger bara, det var ingen bra tid. Men jag tror knappt att du la märke till oss då. Du bara festade med ditt.”

Jag lät henne hållas. En orolig plastkasse full av tomflaskor hade börjat skramla runt i mig.

”Ja, och då så kastade han skridskorna. På mig.”

Mamma drack upp det sista av vitaminvattnet. Hon svingade håret ur snodden igen. Satte upp det i en ännu hårdare knut.

Jag föreställde mig scenen. Blundade. Blundade hårt. Pappas skridskor. Hockeyrören han knyter runt halsen och bär med sig till Vegavallen upplysta kvällar när han ska träna bandy med Roffe Borg.

En hel trasmatta virades runt min kropp. Hårt, hårt, så att jag inte andades.

”Vad menar du?”

Jag såg skridskorna flyga genom hallen rakt på mamma.

”Men ljuger du, eller? Vad fan hände?”

Jag tappade röstens kontroll.

”Lyssna, Janne. Pappa blev våldsam. Det hände en gång. En gång.” Hon satte upp pekfingret rakt i luften. ”Det var då jag fick gå med plåster över hakan. Kommer du ihåg.”

Ett vagt minne av mammas hakplåster bubblade upp, som smältande is. En hel Vegavall som bara smälter.

Inom kort skulle allting smälta ihop.

Mamma rörde vid käken.

”En skridsko är vass och tung. Vad kan jag säga.”

”Gick du till sjukhuset?”

Mamma nickade.

”Får pappa hjälp?”

”Det vet jag inte, gumman. Det vet jag inte.”

”Men vadå, är han farlig?” Jag flög upp till stående, redo att börja snorta vad som helst, peppar, socker, salt, allt för att ta bort känslan av druvor som trampades till vin i mitt huvud. Vitaminflaskan rullade till golvet. Jag höll hårt i mina cigaretter. Mamma var blank i ansiktet, blank och taskig och helt fucking jävla omdömeslös.

”Så hur fan kunde du lämna mig med honom?”

Jag slet upp en cigarett, satte den till mungipan, det kändes som om hela munnen blödde.

”Han slog dig. Du stack. Hur fan kunde du lämna mig med honom?”

Det var kallt som satan utomhus när jag dundrade ut och bort och hem.

Fortsättning följer…

Publicerad
1 day sedan
Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza
Samtidigt som avrättningar av palestinier planeras av den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir fortsätter det israeliska folkmordet i Gaza. Foto: Atef Safadi/TT och Jehad Alshrafi/TT

Israel planerar hänga palestinier inför publik

En avrättningsanläggning med åskådarplatser. Israel bygger nu galgar för dödsdömda palestinier som kommer att hängas offentligt. Något som stolt visats upp i sociala medier av landets högerextrema säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir.

Avrättningar inför publik för tankarna hundratals år tillbaka i tiden. Det var i mars som det israeliska parlamentet Knesset röstade igenom den rasistiska och hårt kritiserade lagen om hängning av palestinier som dömts för terrorrelaterade brott. Lagen gäller i praktiken enbart palestinier vilket har fått människorättsorganisationer världen över att rasa.

I veckan visade den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir upp klipp på bygget av avrättningsplatsen i sociala medier, något den brittiska tidningen The Telegraph tidigare rapporterat om.

Åskådarplatser vid galgbacken

Bredvid avrättningsplatsen, inne på en fängelseavdelning i centrala Israel, byggs samtidigt åskådarplatser för anhöriga till de offer som ska ha dödats av de dömda palestinierna.

Samtidigt pågår folkmordet i Gaza. Bara under onsdagen dödades minst nio palestinier sedan israeliska militärstyrkor attackerat en polisstation. 

Sedan den 7 oktober 2023 uppskattas omkring 72 000 palestinier dödats av den israeliska militären, enligt bedömningar från flera internationella organisationer. En stor majoritet av dessa är civila, varav en betydande del är barn.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Rasmus Arvidsson och Avantgardet med skivan United States of Sverige
Under sina många och långa mil i turnébussen har Rasmus Arvidsson sett ett Sverige i förfall efter år av nyliberala utförsäljningar och rasistisk högerpolitik. Foto: Beatrice Lundberg och press

Avantgardets ursinniga upprop mot Tidösverige

Som den svenska indiescenens klarast lysande stjärna håller de småländska pop-punkarna Avantgardet på att avsluta sommarens landsomfattande turné. Med parollen framåtanda och motstånd möter förfall och sorg har de blivit en lika omtalad som uppskattad liveakt. Aldrig rädda i sin ursinniga kritik av det Tidösverige som vuxit fram under deras år på vägarna.

Han har sett det mesta av Sverige. I tio år har Rasmus Arvidsson och bandkollegan Patrik Åberg med sin sprakande, sparkande och vilt svingande indieorkester Avantgardet spelat på fritidsgårdar, nedläggningshotade rockklubbar och stadsfestivaler från norr till söder. 

The hardest working man i svensk showbizz, enligt vissa. Det går helt enkelt inte att lägga av, enligt honom själv.

United States of Sverige

Nu är sommaren snart slut och av turnén återstår knappt en handfull spelningar. Och snart är det val i landet som på den senaste och kritikerhyllade skivan kallas United States of Sverige.

– Du vet, när jag skrev låtarna till den första skivan 2016 var jag på en plats där jag kände att samhället hade svikit mig. Den svenska välfärden fanns inte kvar så som jag inbillat mig.

Det var då, i den gamla industriorten Nybro, tre mil nordväst om Kalmar, vackert inbäddad i Smålands mörka skogar. Rasmus Arvidsson var tillbaka i en barnsdomskommun på dekis efter några år på flykt med ett tungt drogmissbruk och en överdos i bagaget.

Hjälpen han hoppades få förvandlades i stället till timslånga besök i socialtjänstens väntrum och, som han själv säger, i köer till privatiserade apotek. Sverige hade förvandlas under de experimentella åren med nyliberal utförsäljningspolitik. Räddningen blev musiken och ett låtskrivande med ofta djupt ofiltrerade texter uppbackade av gnisslande elgitarrer.

– Jag ville skriva låtar där folk kände sig sedda och hörda. Sedan dess har jag väl mer gått från att skildra min egen situation till hur samhället ser ut i stort. Det som sker här och nu mitt framför våra ögon är ju det vi varnade för tidigare, när Reinfeldt och Borg lurade svenska folket med sina utförsäljningar och avvecklingar.

Uppgörelse med Tidösverige

Avantgardet har sedan starten varit nästan osannolikt produktiva. Tio album på lika många år. Hundratals spelningar i hela landet. Oändliga mil efter motor- och landsvägar överallt där någon velat lyssna. Nya skivan som släpptes i våras har fått strålande recensioner. En ursinnig urladdning och en uppgörelse med Tidösverige som få andra rockband skulle våga sig på i dag.

– Allt har verkligen gått så jävla snabbt. Segregationen. En landsbygd och stadskärnor som urholkas. Hatet mot mångkulturen. Det är liksom förlängningen av de senaste årens högerstyre med tiktokfieringen av politiken.

Han förklarar hur samhällsförändringen tydligast märks genom bussfönstret på de många turnéerna bandet gör. Köpladorna med Blomsterlandet och Biltema. Det där som de senaste tre decennierna förändrat många kommuner i grunden. Som tömt köpingar och mindre städer på sina butiker och som gjort det näst intill omöjligt att veta om du befinner i Västerås, Gävle eller i utkanten av Hudiksvall. En slags likgiltig likriktning som skapat döende centrum men blomstrande ytterområden för de stora handelskedjorna.

– Jag saknar den där ideologiska riktningen i politiken i dag. Allt är så oerhört amerikaniserat med personfokus. Människors möjligheter avgörs till stor del av vilket postnummer de råkar födas med.

Ni har spelat runt om i hela landet i sommar. Och turnén började med två gig där allting började. Hemma på fritidsgården Mejeriet i Nybro. Hur kom det sig?

– Det enda jag ville göra när jag växte upp där var att hålla på med musik, men den möjligheten fanns inte då. Och det var väl kanske därför jag flydde därifrån till missbruk och allting. Så att få stå på en fritidsgård där i dag, det är större för oss än att spela på ett utsålt Way Out West. För jag vet vad det kan betyda för en 13-åring som står vid scenkanten och drömmer om att starta ett eget band. Förhoppningsvis tänder man den där gnistan. Det är också därför jag älskar att spela på ställen utan åldersgräns. Finns det en fritidsgård någonstans i Sverige som vill att vi kommer så åker vi dit och tänder lyset. För det är fan en demokratisk rättighet för barn och ungdomar att få uppleva livemusik där de bor. Alla kan inte bli skjutsade till Friends arena i Stockholm för att kolla in Taylor Swift.

Nu är det snart val igen och så blir det höst. Vad händer för dig?

– Oavsett hur det går i valet så ser jag det som min roll att fortsätta med syftet att tända den där gnistan. Så det blir väl samma som alltid. Åka runt och spela. Att få människor att känna sig sedda en liten stund. Det är fan överordnat allt annat.

Avantgardet avslutar nu sin sommarturné med spelningar i Karlstad på fredag 21 augusti och på anrika Mosebacketerassen i Stockholm dagen därpå.

Den 28 och 29 augusti hålls de sista två spelningarna hemma i Småland: På stadsfesten i Eksjö 28 augusti och i Växjö kvällen efter.

Publicerad
1 day sedan
Skylt i samband med en klimatstrejk i Stockholm arrangerad av nätverket Fridays For Future. Foto: Christine Olsson /TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

”Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är.” Alexandra Urisman Otto om makthavarnas faktaresistens mot den pågående klimatkrisen.

Mitt hus är ruttet. Alltså själva grunden, det stinker. När experterna var här konstaterade de att det var katastrof där nere, vattenskador och gud vet allt. Det krävs akuta åtgärder. I princip måste allt rivas ner och byggas upp igen. Riskerna med att låta bli är monumentala – allt kan rasa. Eller snarare, allt kommer att rasa. Det är bara en fråga om när. 

Så jag kräver att den som är ansvarig börjar putsa lite på fasaden! Det behöver målas om, absolut senast år 2030. Till år 2045 ska hela huset ha fått ny färg men det är okej att lämna baksidan, bara någon målar en annan vägg i grannskapet som kompensation. Förlåt, vad var din fråga? Vad jag kräver att någon gör åt den ruttna grunden? Låt mig svara med miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtaris ord (Dagens Etc 17/8):

”Jag tror att den typen av retorik, som så klart fyller sin funktion i att få folk att inse allvaret, även fjärmar väldigt många människor (…).”

Klimataktivister gaslightas

Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är. För snart åtta år sedan lät FN:s klimatpanel meddela att det som krävdes för att möta klimatkrisen var ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen”. Varken nyhetsredaktioner eller politiska partier verkar ha fångat upp denna hyfsat existentiella premiss. Några, än så länge alldeles för få, klimataktivister förstår den. Sliter för att få människor att vakna. Och jämförs som tack med totalitära krafter”.

Minister Pourmokhtari kommenterade förstås inte mitt fiktiva ruttna hus. Hon ryckte i stället till när journalisten Fanny Jönsson påminde om att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur ”livets korridor”. Alltså det spann kring 14 grader Celsius i medeltemperatur som jorden har hållit sig i de senaste tre miljoner åren. Även om världens länder magiskt skulle klara alla sina klimatåtaganden glider vi snart utanför, eftersom målsättningarna i sig är så långt ifrån det som krävs. Det gäller också Sveriges klimatmål (som vi absolut inte klarar) – de är otillräckliga och omfattar bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp. 

Vad fan ska man göra?

I början av året inledde Greta Thunberg och jag våra väljarintervjuer runt om i landet. Frågan vi har haft med oss är: Vad fan ska man göra som medborgare när det offentliga samtalet ligger ljusår ifrån samhällets verkliga utmaningar? Sedan dess märks ett allt större folkligt engagemang för att sätta klimatkrisen på den politiska dagordningen. Vi vet dessutom redan att en rungande majoritet av medborgarna vill se en bättre klimatpolitik. Men hittills i valrörelsen hörs inga krav på att vi ska dra i nödbromsen, ta till oss vetenskapens slutsatser och på allvar börja prata om de där ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade samhällsförändringarna”. Än mindre finns det förstås några planer på massiva klimatreformer efter valdagen, oavsett utgång.

Så frågan kvarstår, alltså. Vad ska man göra med sin ruttna husgrund när nu läget är som det är? Jag vet verkligen inte. Men det blir i alla fall inte bättre av att man smetar på ett lager målarfärg.

Publicerad
2 days sedan
Kollage: SD valreklam 2026 med texten: Saknar du Mogadishu. Och arkivbilder på tidigare busskampanj samt arkivbild på buss från Västtrafik
”Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg”, skriver två tidigare busschaufförer till branschkollegorna som protesterar mot SD-reklamen. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Johan-Nilsson, TT. Skärmdump: X Montage: Arbetaren

”Heder till våra busskollegor i Skaraborg”

Ett tjugotal bussförare i Skaraborg har sjukskrivit sig i protest mot Sverigedemokraternas rasistiska valpropaganda på bussarna i regionen. ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem”, stod det på reklamen som efter protesten har plockats ner av Västtrafik. Bussförare som protesterade mot SD:s busspropaganda mot romer 2014 skriver här ett stöduttalande till branschkollegorna i Skaraborg.

Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg som vägrar köra med den rasistiska och islamofobiska valpropaganda som klistrats på fordonen. 2014 skedde samma sak i Stockholm. Genom vår fackförening SAC-Syndikalisterna gick vi i strejk mot SD-propaganda mot romer som vi skulle köra runt med. Affischeringen upphörde inte eftersom majoritetfacket inte fick igenom sitt skyddsstopp hos Arbetsmiljöverket. Det är så viktigt att organisera sig mot rasism och islamofobi! 

Rasism ska inte stå oemotsagt på våra arbetsplatser

Det är både viktigt och peppande att se hur ni står på er och visar vad vi kan åstadkomma när vi organiserar oss tillsammans mot rasism och islamofobi. Sedan dess har de fackliga rättigheterna försvagats och tryckts tillbaka av politiska beslut. Det är dags att de rättigheterna återupprättas och stärks. Vår erfarenhet är att organisering på arbetsplatserna spelar en avgörande roll. Det gäller inte bara i Stockholm eller Skaraborg, utan överallt i landet. Det är när vi organiserar oss tillsammans som vi kan sätta press, försvara våra rättigheter och faktiskt förändra saker. Rasism och islamofobi ska inte få stå oemotsagda på våra arbetsplatser. 

När vi håller ihop blir vi starkare – och när vi agerar tillsammans kan arbetsgivare och politiker inte lika lätt köra över oss. Tack för att ni tar strid och visar att det går att organisera sig och säga ifrån. 

Kamratligen, 
Några tidigare busschaufförer i Stockholm, organiserade i Syndikalisterna
Olle Godenius
Sara Westberg

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
IF Metall veckovers
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Johan Nilsson/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Schack matt

På ena sidan schackspelet satt fackföreningschefen,
på den andra världens rikaste man.
Vår strejkkassa räcker i femhundra år.
För den svenska modellen, kom an!

Men två tredjedelar varslade elbilsbyggare
fortsatte sitt jobb iallafall.
En del av dom anslöt sig så småningom,
en del andra uteslöts ur IF Metall.

Kampmuskeln var väl lite ringrostig.
Hur man egentligen sånt här?
Men en ledning är en ledning av en anledning, så
gör som vi säger, se och lär.

Vi behöver ingen medlemsomröstning,
vi behöver ingen strejkkommitté.
Bönder behöver inte bestämma, och
det är bara deras liv vi spelar med.

Men en efter en börjar bönderna tröttna.
Skattesmäll, förlorad SGI.
In och ut i strejk som en jojo.
Nytt varsel? Det skiter jag väl i!

Tre år och ännu inget kollektivavtal.
Nu har sista strejkaren köpts ut,
och utan arbetare finns ingen facklig kamp.
Strejken på Tesla är slut.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Bussföraren Hasse Golkar i debatt om Teslastrejken och IF Metall
Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS, i en debatt om Teslastrejken, IF Metall och anarkosyndikalism. Foto: Pontus Lundahl/TT, privat

Teslastrejkens miss­lyckande väcker frågor om arbetarnas makt

Hur kan arbetarrörelsen röra sig från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll? Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare, om vilka lärdomar som går att dra av Teslastrejken och debatterar mot institutionell solidaritet och centraliserade fackföreningar och för självorganiserad solidaritet mellan arbetare och decentraliserade fack

Den 13 augusti 2026, efter nästan tre år av konflikt, meddelade IF Metall att de ska avsluta sina stridsåtgärder mot Tesla. Åtgärderna ska upphöra den 19 augusti. Den omedelbara orsaken är slående, både bokstavligt och politiskt: Tesla har köpt ut alla kvarvarande strejkande medlemmar i IF Metall inom sin svenska verksamhet.

Kampen visade arbetarnas förmåga inom olika sektorer att stödja varandra. Transportarbetare, elektriker, postanställda och andra blev involverade genom solidaritetsåtgärder. Konflikten visade därför något som förblir grundläggande för varje seriös arbetarrörelse: arbetarnas makt slutar inte vid portarna till den egna arbetsplatsen.

Ett modernt produktionssystem är ett nät av ömsesidiga beroenden. Det är just därför som solidaritetsaktioner kan bli så kraftfulla.

Vem kontrollerar facket?

Men det väcker också en avgörande distinktion: Institutionell solidaritet är inte nödvändigtvis samma sak som självorganiserad solidaritet mellan arbetare.

Ett konventionellt fack kan representera arbetare i förhandlingar med en arbetsköpare. Det kan ge juridiskt stöd, administrera strejkfonder, förhandla kollektivavtal och organisera stridsåtgärder. Med den viktiga frågan är: Vem kontrollerar själva organisationen?

Om arbetarna endast är medlemmar i en organisation som fattar beslut för deras räkning, kan organisationen gradvis utveckla egna intressen, procedurer och hierarkier.

Kollektiv makt blir mycket svårare att köpa när arbetarna själva kontrollerar sin organisation, sina beslut och sin kamp. En strejk kan köpas när de strejkande isoleras och individualiseras.

Lärdomar av Teslakonflikten

Den viktigaste lärdomen att dra av Tesla är inte en lärdom om hur man bevarar en viss strejk, utan om hur man bygger en arbetarrörelse som inte så lätt kan reduceras till överlevnaden eller misslyckandet hos en enda institution. Det är därför det bör läggas stor vikt vid självorganisering, direkt aktion och arbetarnas självförvaltning. Detta är inte bara taktiska preferenser; de uttrycker en annan maktsyn.

Teslakonflikten har också blivit en konfrontation om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Är arbetarrörelsens yttersta mål att reglera förhållandet mellan kapital och arbete – eller att helt övervinna arbetarnas beroende av kapitalet? Ett kollektivavtal kan utan tvekan förbättra arbetarnas liv: Det kan höja lönerna, stärka anställningstryggheten och begränsa arbetsköparens godtyckliga makt.

Detta är verkliga vinster och ska inte avfärdas. Men de förblir vinster inom löneförhållandet. Arbetaren fortsätter att sälja sin arbetskraft. Arbetsköparen fortsätter att äga och kontrollera arbetsplatsen. Den grundläggande maktstrukturen består.

Vikten av solidaritetsåtgärder

Anarkismen är inte emot organisation. Den är emot att organisationen blir en auktoritet över de organiserade. Solidaritetsåtgärderna kring Teslakonflikten erbjuder en annan viktig lärdom.
När arbetare inom en sektor vägrar utföra arbete som gynnar en arbetsköpare som är involverad i en konflikt någon annanstans, blir solidariteten materiell. Det är inte längre bara ett uttalande: ”Vi stödjer er.” Det blir: ”Er kamp påverkar oss, och därför är vi beredda att agera.” Detta ligger nära kärnan i anarkosyndikalistiskt tänkande. Arbetare behöver inte vänta på att staten eller politiska partier ska ingripa för deras räkning. De kan använda sin position inom ekonomin för att direkt utöva kollektiv makt.

Men solidariteten blir som mest kraftfull när den inte enbart samordnas administrativt uppifrån. Det djupare målet bör vara att skapa relationer mellan arbetare som förblir levande bortom en viss konflikt. Teslakonflikten ger oss också möjlighet att ställa en fråga som ligger bortom det omedelbara kravet på ett kollektivavtal.

Varför ska arbetare bara förhandla om villkoren för hur de säljer sin arbetskraft? Varför ska de inte delta direkt i beslut som rör produktionen? Vem bestämmer arbetstakten? Vem bestämmer bemanningsnivåerna? Vem avgör arbetsmiljön? Vem beslutar om införandet av ny teknik? Vem beslutar om en arbetsplats ska stängas?

Och ytterst: Vem bestämmer vad produktionen är till för?

Från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll

Dessa frågor för oss från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll. Den mest intressanta delen av Teslakonflikten kanske inte alls är Teslas motstånd. Det är vad som hände med strejken inifrån.
Det har rapporterats om missnöje bland vissa strejkande kring hanteringen av konflikten, däribland problem rörande strejkersättning och beskattning, kommunikationen med medlemmarna, den föreslagna strategin med ”jojo-strejk” samt kravet att strejkande mekaniker skulle tillbringa 40 timmar i
veckan med strejkvaktsarbete. Facket ändrade också taktik under 2026 och skickade tillbaka vissa strejkande mekaniker till arbetet innan de senare togs ut i strejk igen.

Vem beslutade att detta skulle vara taktiken? Kunde arbetarna själva ändra, avvisa eller ersätta den?

För anarkosyndikalismen är direkt aktion värdefull just därför att den utvecklar arbetarnas egen förmåga till kollektivt beslutsfattande och kollektiv handling. En strejk är inte bara ett ekonomiskt vapen som innehas av en facklig byråkrati. Den är en erfarenhet genom vilken arbetare upptäcker sin kollektiva makt.

Målet är inte bara att förhandla fram en bättre position för arbetet inom kapitalismen. Det är att utveckla den organisatoriska kapacitet genom vilken arbetare så småningom kan ersätta kapitalets kommandostruktur med demokratisk självförvaltning. Strejken är därför inte bara ett vapen. Den är också en skola i kollektiv makt.

Teslastrejken är på väg att ta slut den 19 augusti 2026. Men de frågor som den har väckt kvarstår: Kan kollektivförhandlingar överleva den växande makten hos globala företag?

Kan stora fackföreningar förbli demokratiska när de blir alltmer institutionaliserade? Kan solidaritet bli mer än samordnade aktioner mellan organisationer? Kan arbetare utveckla former av självorganisering som kan stå emot både företagens makt och byråkratisk substitution?

Och ytterst: Kan arbetarrörelsen gå bortom att förhandla om exploateringens villkor och i stället avskaffa de sociala relationer som gör exploatering möjlig? Men frågan om arbetarnas makt har inte tagit slut med den. Den kanske tvärtom bara har börjat.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.
Beatrice Rindevall menar att det spridits ett falsk narrativ om att svenskarna inte vill nå klimatmålen. Stefan Sundström och Siw Malmkvist är några av de som uppträder på söndagens planerade jättedemonstration i Stockholm. Foto: Björn Nordqvist, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund och Sören Andersson/TT

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Fler än 200 organisationer, fackföreningar, specialchartrade tåg och disco. I helgen väntas rekordmånga människor från hela landet sluta upp i Stockholm med det gemensamma kravet på en skarpare klimatpolitik.

– Jag hoppas på en folkfest med ett allvarligt budskap, säger Beatrice Rindevall som är ordförande i Naturskyddsföreningen, en av organisationerna bakom söndagens demonstration.

Med mindre än en månad kvar till valet pågår kraftsamlingen för fullt. Med allt från pensionärsgrupper till Hyresgästföreningen och Svenska Barnmorskeförbundet väntas över tiotusen personer samlas i Stockholm för helgens stora klimatdemonstration, den 23 augusti.

Kravet är en skarpare politik där Sverige uppfyller klimatmålen. Något, tvärt emot vad det ofta låter som i den partipolitiska debatten, det finns ett starkt stöd för bland befolkningen. Tidigare undersökningar visar exempelvis att en stor majoritet av svenskarna vill att regeringen för en ambitiös klimatpolitik där Sverige uppnår de uppsatta målen.

– Vi vill visa på det starka stödet och att det är falskt narrativ som spridits om att det inte skulle finnas en vilja att nå klimatmålen, säger Beatrice Rindevall.

”Klimatet är en facklig fråga också”

Redan dagen innan, på lördag, planeras omfattande aktiviteter i huvudstaden. Bland annat en 24 timmars manifestation på Sergels torg där forskare, aktivister, artister och andra ur civilsamhället kommer att samlas innan de ett dygn senare sluter upp vid demonstrationen som väntas bli rekordstor.

– Engagemanget är massivt och dessutom brett. Det är verkligen inte bara miljöorganisationer som kommer att delta. Alla påverkas ju av klimatförändringar, säger Beatrice Rindevall.

Hon lyfter särskilt de fackliga organisationerna som anmält sig och står bakom marschen. 

– Det visar verkligen på bredden. Att svenskarna kan den här frågan och vill vara med på forskningståget. För klimatet är i allra högsta grad en facklig fråga också. Det handlar om allt från hur det är att arbeta inom sjukvården under pågående klimatförändringar till den nödvändiga omställningen som måste ske i vissa branscher. Som arbetare i dag går det inte att inte påverkas av det som sker.

Under och efter demonstrationen kommer det även ske musikaliska liveuppträdanden, dj-set från mobila diskotek och tal av bland annat den folkära och nyligen bioaktuella artisten Siw Malmkvist.

Alla med krav på Sveriges ledande politiker att skärpa klimatpolitiken.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Bild på ett 20-tal strejkande matbud från Wolt
Ett 20-tal matbud strejkade utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Foto: Skärmdumpar (Facebook). Community House Copenhagen

Köpenhamns matbud strejkade på nytt

Under fredagen strejkade matbud från Wolt i Köpenhamn mot låg prissättning, dåligt app-underhåll och avsaknaden av rättigheter. Strejken var den andra på kort tid.

Det var under fredagen den 14 augusti som ett 20-tal matbud från Wolt strejkade utanför McDonalds i Frederiksberg, Köpenhamn.

Strejkkommittén skriver i ett uttalande att strejken är ett svar på låg prissättning, dåligt app-underhåll, svårigheter med att avbryta ordar och avsaknaden av rättigheter och skydd för leveransbuden.

Andra strejken på kort tid

Strejken var den andra strejken på kort tid utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Fredagen den 7 augusti strejkade ett 30-tal matbud utanför McDonalds vid Amagercenteret.

Organisationen Community House Copenhagen skriver i ett uttalande att de strejkande Wolt-buden avsiktligt har valt att placera sina punktstrejker vid välkända restaurangkedjor snare än vid mindre oberoende restauranger.

I en tidigare kommentar från Wolt, till den danska tidningen Fagbladet 3F, svarar Wolt att de tar situationen på allvar och att de söker en öppen konstruktiv dialog med med buden.


Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
IF Metall avbryter strejken mot Tesla
Strejken vid Tesla är en av de mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken

Teslastrejken är slut och den långvariga konflikten är över. Under onsdagseftermiddagen meddelade IF Metall att den kontroversiella elbilsjätten köpt ut de sista strejkande arbetarna.

– Utan strejkande finns ingen strejk, säger LO:s avtalssekreterare Vela-Pekka Säikkälä i ett uttalande.

Ett fackligt fiasko menar flera bedömare. Den infekterade konflikten kring kollektivavtal är en av de mest uppmärksammade svenska strejkerna och har pågått sedan slutet av oktober 2023. IF Metall har flera gånger kritiserats för sin taktik runt konflikten och fackföreningen har bland annat tvingats utesluta medlemmar som arbetat vidare på elbilsjättens servicekontor trots att de kallats ut i strejk.

Samtidigt har Tesla, som ägs av den högerextrema mångmiljardären Elon Musk, vid flera tillfällen använt sig av influgna strejkbrytare vilket gjort att verksamheten i det stora rullat på som vanligt.

Nu kommer beskedet att strejken avbryts.

– IF Metall mötte ett företag lett av världens rikaste man, tillika en person som har ett agg mot fackföreningar och hur vi gör saker i Sverige. Tesla har gigantiska ekonomiska resurser och har använt dem bland annat för att köpa ut de strejkande. Det är unikt, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Facket avslutar samtliga stridsåtgärder mot Tesla på onsdag nästa vecka, den 19 augusti.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den.”

”Vi förväntar oss ingen lojalitet”

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tog sig tid att svara på vår debattartikel ”Sensationalism när ETC granskar vänstern”. Det uppskattar vi.

Andreas Gustavsson misstänker att vi förväntar oss ”någon slags lojalitet” från ETC gentemot autonoma aktivister och rörelser. Det gör vi inte. Vi förväntar oss inte att ETC är lojal mot någon. Vi stör oss inte heller på saker som kan upplevas obekväma ”av några eller många till vänster”. Vi gillar det obekväma. Men journalistiken har ett samhällsansvar, och för ETC är frågan vilket samhällsansvar en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” har, inte minst i ett medielandskap som domineras av högern. ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den. Det är helt rimligt att förvänta sig en skillnad i bevakningen av röda, gröna och oberoende rörelser mellan ETC och borgerliga tidningar.

Oavsett hur en ser på det, så håller vi inte med om Gustavssons bedömning att de två artiklarna i fråga var ”avslöjande och undersökande” journalistik. Källurvalet var bristfälligt, vinklarna godtyckliga och slutsatserna spekulativa.  Det var det, i samband med nonchalansen inför medias samhällsansvar, som fick oss att reagera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Publicerad Uppdaterad