En militär signal skär genom luften, och ljudet av trampande kängor kan genast höras. Från olika håll i lägrets utkanter kommer 420 soldater marscherande i snygga rektanglar. Kalashnikovgevär vilar på deras vänsteraxlar och alla skanderar i takt till stegen, på väg mot en central uppsamlingsplats.
– Leve Ro-ja-va! Leve Ro-ja-va! Med blod och kropp är vi med dig, Rojava!
Soldaterna är den första kullen att vara inhyst här på Tel Beders militärakademi, i den autonoma kantonen Jazira i nordöstra Syrien. Akademin är den största av sju i kantonen och öppnade i januari. Den har till syfte att träna den multikulturella lokalbefolkningen till en kamp mot gemensamma fiender, och till försvaret av hemtrakterna.
En av instruktörerna är tjetjensk, och i leden finns kurder och araber. Några vinkar och vill bli fotograferade, medan deras kamrat bredvid går ned på knä för att be mot Mecka.
Men de här soldaterna har inte på sig de färgglada gerillakläder och sjalar vi blivit vana vid att se Rojavas styrkor i. Alla i det här lägret är något så ovanligt som lokala värnpliktiga, i ett område som varken är en egen stat eller ens aspirerar på att bli det. Och samtliga bär identiska khakiuniformer och keps.
– Allt kommer från Kina, säger befälhavaren Reinas Roza.
Kvaliteten på utrustningen är inte den bästa och vissa har redan fått vira snören om anklarna, efter att kängornas dragkedjor gått sönder. Men etablerandet av de värnpliktiga Självförsvarsstyrkorna, HXP, är ändå ytterligare ett steg för att vidareutveckla det politiska system som vuxit fram här.
Rojava behöver en officiell försvarsstyrka som kan kallas in vid behov. Men de kommer fortfarande att slåss som en gerilla.
Reinas Roza, befälhavare
– Rojava behöver en officiell försvarsstyrka som kan kallas in vid behov. Men de kommer fortfarande att slåss som en gerilla, säger Reinas Roza.
Det har i skrivande stund gått drygt ett år sedan den kurdiska vänsterrörelsen Tev-Dem och dess allierade deklarerade autonomi från Assadregimen i Damaskus, i tre separata kantoner under förbundsnamnet Rojava. Områdena hade då redan stått under kontroll av samma kurder och deras väpnade gren Folkets försvarsenheter, YPG, sedan sommaren 2012, när ett maktövertagande skedde.
Svåra prövningar har mött befolkningen sedan dess, i ett land redan sönderslitet av inbördeskrig. Ekonomiskt embargo från nästan alla håll, militariserade gränser till Turkiet, migration, upprepade attacker från jihadistgruppen Islamiska staten, IS, och undermåliga vapen att försvara sig med.
Höstens massiva flyktingströmmar från gränsstaden Kobane blev världsnyheter. Fast det blev även stadens envisa och framgångsrika motstånd mot fundamentalisterna. På bekvämt avstånd, från den turkiska sidan gränsen, kunde journalister själva följa de dramatiska striderna, med kikare och kameror. Från hösten 2014 fick Syriens kurder därför en plötslig och massiv uppmärksamhet i internationell mainstreammedia – även om rapporteringen mest fokuserade på de sensationella kvinnliga gerillakämparna, och deras krig mot IS.
Det är oundvikligt att mycket i Rojava i dag kretsar runt kriget. Kampsångerna på radion, martyrskyltarna och begravningarna är ständiga påminnelser om de strider som pågår bara mil eller kilometer bort. Värnplikten – de första soldaterna muckade i november – är ännu en påminnelse. Med de khakiklädda HXP-soldaterna sänder man samtidigt en annan signal till både Assadregimen och omvärlden: just så här avancerad och välorganiserad har den autonoma revolutionen i Rojava blivit.
– Och den är här för att stanna, säger Reinas Roza.
För vad som sker här handlar om så mycket mer än bara kriget, vill folk ständigt understryka för mig. Den revolution som inleddes med maktövertagandet 2012 har i dag skapat djupgående förändringsprocesser i hela samhället.
Här har det vuxit fram ett livligt och fritt kulturklimat hos ett folk som förut var förbjudet att visa sin kurdiska identitet. Kvinnor har garanterats politiska maktpositioner och likabehandling genom kvotering och jämställdshetslagar. Utopiska idéer om hur samhället bör organiseras har plötsligt gått att göra verklighet av, när den 45-åriga Assaddiktaturen körts på porten.
I de sydvästra utkanterna av Qamishlo, huvudorten i Jazirakantonen, ligger ett gäng tjusiga byggnader med salar i ett muromgärdat område. Platsen påminner om ett universitetscampus, vilket inte är långt ifrån sanningen. Här slog Mesopotamiska Akademin officiellt upp dörrarna i september 2014 för att erbjuda kurser inom sociologi, historia och juridik vid olika underakademier. Namnet är taget från det historiska tvåflodslandet, där civilisationen i Mellanöstern en gång föddes.
– Samma projekt har vi på gång här också. Med den ena handen måste vi kriga, men med den andra utbildar vi vårt folk. Vi har stora planer för framtiden, säger Rojda Firat, som undervisar och sitter i ledningen, och har en universitetsexamen från turkiska Kurdistan.
Ett av de starkaste inslagen i Rojavas revolution har varit explosionen av utbildningssatsningar, för att sprida idéer och organisera människor. På kort tid har en stor mängd institut och lärosäten öppnat – ingen jag frågar kan ens ge en klar siffra – som har olika inriktningar men ofta berör jämställdhet mellan kvinnor och män, olika former av kvinnligt avancemang, analyser av Mellanöstern, framväxten av socioekonomiska orättvisor och framhävandet av kantonsystemet som en demokratifrämjande väg bort från nationalstatens förtryck.
I så gott som varje stad finns filialer av kvinnoakademier, av språkinstitutet TZP som ger kurser i kurdiska och utbildar lärare, och Nûrî Dêrsimî-akademin som ger intensivkurser i politik, filosofi och geografi.
Allt är gratis, och flera av utbildningarna har också blivit obligatoriska för många som arbetar offentligt. Alla som i dag jobbar med samhällsstyre och säkerhet i Rojavas administrationer – kommunråd, ministrar, gerillastyrkorna, den nya poliskåren – måste genomgå tre veckors genusstudier om jämställdhet, sexism, kvinnors historiska problem och kollektiva lösningar. Resten av befolkningen uppmuntras också söka sig till lärosätena, och ska man tro rektorerna själva är tillströmningen större än vad man har plats för.
Akademierna utgör grunden till revolutionen i Rojava, eftersom du kan ändra hela samhället om du lyckas ändra folks mentaliteter.
Baran, juridiklärare vid Mesopotamiska Akademin
Målet med massutbildningen är redan uttalat.
– Akademierna utgör grunden till revolutionen i Rojava, eftersom du kan ändra hela samhället om du lyckas ändra folks mentaliteter, säger Baran, som undervisar i juridik vid Mesopotamiska Akademin.
Även han kommer från turkiska Kurdistan, men hans universitet har varit som medlem i PKK:s urbana “asfaltsgerilla” i tio år. Baran berättar att hundratals deltagare redan passerat genom hans akademi, där de bor i sovsalar och äter kollektivt. Samtliga ges
en grundkurs om de första samhällenas och nationalstaternas uppkomst, om de demokratiska staternas utveckling, sedan ett rättshistoriskt avsnitt från Hammurabis gammelbabyloniska lagar, via det romerska imperiets lagar, Montesquieus maktdelningsprincip och fram till dagens konstitutioner.
Kurserna är medvetet tvärvetenskapliga för att ge deltagarna så mycket kunskap som möjligt när de sedan ska dra slutsatser om hur Rojava bör utformas.
– Vårt långsiktiga mål är att skapa ett samhälle där folk kan lösa utmaningar och problem på lokal nivå. Där människor kan leda sig själva utan några lagar, säger Baran.
Det är svårt att mäta vilka effekter denna massutbildning haft på befolkningen, och hur deras mentaliteter faktiskt ändrats. Men det står klart att många kurder redan från början varit mottagliga för idéer om jämställdhet och decentralism, eftersom de i flera decennier ingått i den stora folkrörelse som sympatiserat med PKK-gerillan och dess ledare Abdullah Öcalan – vars ideologi inspirerat mycket av förändringarna i Rojava. En sådan bakgrund har underlättat saker när gräsrötterna sedan försökt sätta Barans radikala samhällsplaner i verket.
På en liten bakgård i stadsdelen Hilaliya, Qamishlo, ställer några grannar från samma kvarter fram plaststolar i en demokratisk fyrkant. Efter att en bricka te delats ut börjar samtalen. En arabisk nybliven änka som anlänt med barnen från landsbygden är ledsen och behöver stöd – uppgiften går till kvinnokommittén.
– Det finns inget bageri i kvarteret!
Ett sådant vill alla ha – samhällskommittén skickar frågan vidare till Folkets hus.
Det här är en av stadsdelens elva komin, den lägsta men viktigaste byggstenen i Rojavas nya gräsrotsstruktur för att engagera folk i samhällsstyret. Varje komin organiserar mellan 10 och 300 personer och byggs upp av olika
underkommittéer som antingen själva löser problem och uppdrag i kvarteret eller skickar förslag uppåt till Folkets hus, till kommunrådet, eller hela vägen till kantonens ministrar.
Även om det går att vända sig till Rojavas byråkratiska strukturer – ämbetsmän, polis, domstol – är meningen att folket ska försöka lösa så mycket som möjligt av sina egna utmaningar. Det sägs att 20 000 olika lokala problem löstes av gräsrötterna i fjol, inklusive flera fall av mord.
– Vi såg också att många var utan arbete, så vi har skapat flera kooperativa lösningar, säger Arzo Tammo, som leder just denna komins utbildningskommitté.
Vi möter ännu många svårigheter i den här situationen, men det är bättre nu än under diktaturen.
Arzo Tammo, ledare för komins utbildningskommitté
Arzo Tammo tar mig på en rundtur i kvarteret, och vi besöker ett kooperativt rosteri för nötter och andra snacks. Tvärs över gatan ligger en kooperativ verkstad där några män tillverkar elkablar. De är inte av bästa kvalitet, men det råder brist efter att kriget stoppade leveranserna från Aleppo. Nästa stopp, en kooperativ konfektyrfabrik som producerar godis invirat i piratkopierat Lindtpapper. Det smakar inte så gott, men säljer på marknaden ändå och elva personer har nu fått arbete här. Bara en av dem är man.
– Vi möter ännu många svårigheter i den här situationen, men det är bättre nu än under diktaturen. Jag tror det här är början på en revolution, och vi är på väg till nästa steg, säger hon.
De omfattande förändringarna här har uppmärksammats av flera akademiker, politiker och vanligt folk, även i västvärlden. Kurderna har på mindre än ett år rest från det syriska dramats periferi, till att i februari tas emot i Élyséepalatset av Frankrikes president François Hollande.
Men det är ännu oklart hur västvärldens makthavare egentligen ställer sig till de revolutionära inslagen i kantonerna, och hur mycket av vänligheten som bara handlar om att dra nytta av Rojavas fötter på marken i kampen mot IS. En kamp som inte heller beväpnats av några västländer, till skillnad från stödet till irakiska Kurdistans peshmergastyrkor.
För många står det redan klart att ett för denna region, i denna tid, unikt demokratiprojekt växer fram i Rojavas tre kantoner. Överlever initiativet de kommande åren av konflikt med IS, Assadregimen, det kurdfruktande Turkiet och andra regimer i trakten, kan det bli en mycket viktig inspirationskälla för förändringar i Mellanöstern. Det står också klart att Rojavas idéer redan är satta på export, och expanderar i takt med att försvarsstyrkorna pressar undan motståndare.
I augusti 2014 intog IS staden Şengal i norra Irak och inledde en massaker mot den kurdisktalande religiösa minoriteten yezidier där. Hundratals människor dödades på plats, tusentals kvinnor rövades bort till sexuellt slaveri, och resten flydde upp på det heliga Şengalberget. Jag var den enda västerländska journalisten som sedan stod i Rojava, och såg YPG och PKK rädda tiotusentals utsvultna yezidier från berget och över den syrisk-irakiska gränsen.
Exakt sex månader senare står jag själv på Şengalbergets topp, och ser rester av kläder och brända bilvrak kanta bilvägen, som fruktansvärda påminnelser om folkmordet. Det känns i magen. Men vid foten av berget organiseras vedergällningen.
– Det här är för att hämnas alla yezidiska kvinnor, säger 27-åriga Viyan.
Viyan är klädd i Rojavas kamouflageuniform, och är själv yezidier. I en övergiven byggnad med en bränd ambulans utanför sitter ett dussin andra flickor av samma minoritet och får undervisning i ett dunkelt rum. De är mellan 13 och 20 år gamla, och samtliga klädda i kamouflageuniformer. Två minderåriga ska ha rymt hit för att ansluta sig, de andra ska ha skickats av sina familjer.
Sedan årsskiftet utgör de tillsammans med andra yezidiska kvinnor den separata kvinnogerillan YPJ-Şengal. Bara de myndiga kommer att få ta sig till fronten, blir jag försäkrad, men även för de andra flickorna är självförsvaret viktigt. Många hundra kvinnor från Şengal är ännu försvunna i slaveri hos IS.
Nu engagerar sig deras döttrar, systrar och vänner mot samma förtryckare, och lyckas samtidigt kanske också åstadkomma en egen kvinnorevolution inuti sitt eget minoritetssamhälle, som ofta varit strängt konservativt och patriarkalt.
Yezidiska kvinnor har aldrig fått spela en viktig roll. Nu vill vi bryta den trenden.
Viyan, medlem i YPJ-Şengal
– Yezidiska kvinnor har aldrig fått spela en viktig roll. Nu vill vi bryta den trenden, bygga upp oss själva och skapa jämställdhet, säger Viyan.
Vårt samtal avbryts tre gånger av att Viyans mobiltelefon ringer. Det är yezidiska unga kvinnor som hör av sig från flyktingläger i Duhok i irakiska Kurdistan.
Somliga flyr sina familjer för att de ser en möjlighet till personlig frihet, andra blev kidnappade av IS och ville ta livet av sig, men uppmanas åka hit och kanalisera känslorna tillbaka mot förövarna.
Ännu är deras antal relativt litet, och hoten hänger ännu tungt över dem. Men Viyan är säker på att det här är historiska dagar då vi kan se framtiden växa framför våra ögon.
– Vi är säkra, en stor förändring är på väg i Mellanöstern.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
