Att fotbollsspelare byter lag kan röra upp starka känslor av svek och förräderi. Men den kamp som utspelas mellan fack och arbetsköpare har större insatser. Hur tänker en facklig förtroendevald som tar ett rakt kliv över förhandlingsbordet till motståndarlaget? Arbetaren har frågat fyra chefer med facklig bakgrund för att höra hur tankarna går hos en sidbytare.

JAN SALKERT – från fackordförande till arbetsmiljöchef

Efter 13 år i fackets tjänst ville Jan Salkert ha nya utmaningar. Nu var det andras tur att ta över rollen som ordförande för Seko-klubben som omfattade hela företaget. När han började arbeta där hette det Vägverket produktion och var en myndighet, de senaste fem åren hade det hetat Svevia.

Då erbjudandet kom från företaget i slutet av 2013 om att som arbetsmiljöchef få utforma sin egen organisation lämnade han facket för motparten.

– Jag har aldrig känt att jag bytt sida. Jag har inte sett min arbetsgivare som den elaka kapitalisten. Jag är en utpräglad samarbetsmänniska. Jag kanske har varit en modernare typ av facklig företrädare och det stämmer bra med bytet till att vara chef, säger han.

I Seko har Jan Salkert förutom att ha varit klubbordförande även varit vice ordförande för företagsfacket och till och med suttit i förbundsstyrelsen. Den fackliga bakgrunden ser han som en resurs i sitt nuvarande arbete som chef. ”Ledarskapet” i en demokratisk organisation lärde honom att vara lösningsinriktad och inkännande.

– Det har gett mig en enorm respekt för allas kompetens och förmåga. Att vara lyhörd, känna empati och ha förståelse för olika synpunkter och att det finns flera vägar att nå samma mål. Det är säkert kopplat till mina många år som facklig företrädare.

Tror du att det finns en grundläggande konflikt mellan ”arbete” och ”kapital”?

– I en modern värld handlar det väl egentligen mer om individer än den klassiska uppdelningen mellan arbete och kapital. Det är oklokt att som facklig företrädare hänga kvar för mycket i brukssamhällets modell att det är den elaka patronen som kramar ut kapitalet ur arbetarna. Jag kunde under mina fackliga år vara en smula irriterad över de kamrater som hade den synen.

Engagemanget för arbetsmiljöfrågor hade Jan Salkert sedan innan, men även respekten för företagets ekonomi och förutsättningar. Några konflikter mellan de båda världarna har han inte upplevt. Han säger också att han hittills heller inte tagit några beslut som strider emot de värderingar han hade som facklig.

– Nej, jag har inte behövt konfrontera någon med att inte ha skött sina arbetsuppgifter så att det skulle leda till en reprimand, även om jag inte känner att det skulle vara ett bekymmer.

Kan du se dig själv i spegeln?
– Om jag inte kunnat det, då skulle jag vara rädd för att tillhöra de som fastnat i det där gamla tankesättet och inte ser vad ett modernt fack bör driva. Vi är individer allihop och jag tror att det finns företagsledningar som nästan är beredda att sätta bolaget i konkurs för sina anställda.

————

RONNY FREDRIKSSON – från ombudsman till förhandlingschef

Ronny Fredriksson engagerade sig i facket när han arbetare som väktare. Men 2006 lämnade han ett 18-årigt fackligt engagemang i LO och Transport för att i stället bli personalchef hos motparten, Securitas.

– Från dem man kände blev det gliringar med glimten i ögat. De som inte kände mig ansåg att jag gick över till fienden. Klassförrädare, som en sade. En tidningsbudsklubb utmålade mig som hin håle köpt av djävulen. Det är vad man kan förvänta sig, säger han.

Han säger sig inte ha lämnat arbetarrörelsens värderingar och är fortfarande aktiv socialdemokrat i Vaxholm där han i dag bor. Sin fackliga bakgrund och sin ”humanistiska grundinställning” är något han burit med sig som personalchef och i dag som förhandlingschef.

– Det påverkar nog mitt sätt att vara i förhandlingar och svåra situationer där man måste avsluta människor. Jag inbillar mig att jag är lite mer nyanserad i min bedömning än mina kollegor på arbetsgivarsidan. Sedan finns det de som man inte har några skrupler över alls, de som stulit på arbetsplatsen, eller hotat någon annan medarbetare.

Som personalchef har Ronny Fredriksson tagit beslut som går emot vad han en gång, som facklig, hade ogillat.

– Sådana beslut har jag tagit. Man ska vara professionell, men det kan vara så att jag funderar lite på det även när jag kommer hem på kvällen, har en känsla att man kanske borde gett en chans till. Det kanske inte direkt är dåligt samvete, men man tänker ändå på vad blir följderna för den här personen och dens familj. Kommer den tillbaka i arbetslivet eller kommer att må dåligt över det en lång tid?

Finns det en grundläggande konflikt mellan ”arbete” och ”kapital”?

– Ja, i grund och botten är det två skilda värderingar. När du som ombudsman företräder en medlem handlar det om ett känslomässig och idémässigt engagemang. En arbetsgivares beslut är strikt rationella och bygger inte på omsorg om människor.

Ronny Fredrikssons engagemang för de fackliga idealen kom att bli ett led i hans beslut att byta sida. För tio år sedan fick han ett erbjudande av Securitas att gå över till arbetsköparsidan. Ett rakt hopp över bordet till personalchefsstolen. Han tackade nej. Att bli arbetsköparrepresentant stämde inte överens med hans värderingar. Men sedan hände något som skulle få honom byta perspektiv.

– Det är lite känsligt. Jag fick en konflikt med min dåvarande förbundsordförande gällande ett antal händelser. Jag påpekade för honom att vi inom fackföreningsrörelsen ska stå för vissa saker och bete oss därefter. Jag hamnade i kylen. Efter ett par veckor kom han in till mig och erbjöd mig en annan tjänst. Efter den här händelsen blev jag mjukare i köttet, kände mig inte välkommen, och bestämde mig för att nappa på Securitasförslaget. Hade det inte hänt, hade jag kanske varit kvar på Transport än i dag.

En arbetsgivares beslut är strikt rationella och bygger inte på omsorg om människor.

Därmed inte sagt att det inte fanns annat som lockade. Enligt Ronny Fredriksson innebar förslaget också en välkommen utmaning, ett nytt spänningsmoment.

– Det finns de dagar och nätter när det dyker upp i hjärnan: ”hörde jag inte mer hemma i fackföreningsrörelsen?” Det finns vissa lägen då jag kommer fram till att jag egentligen gör det.

Kan du se dig själv i spegeln?

– Det kan jag nog göra till 98 procent, tror jag. Sedan finns det vissa saker som jag gör för företagets räkning som inte riktigt stämmer överens med min personliga värderingsvärld.

————

ANN NYQVIST – från avdelningsordförande till rektor

Fem år in i arbetslivet som lärare blev Ann Nyqvist förtroendevald för Lärarförbundet. Hennes engagemang ledde henne till ordförandeskapet i Vänersborgs lokalavdelning. Hon hade aldrig närt en dröm att bli chef, men när erbjudandet från arbetsköparen kom var steget till biträdande rektor naturligt.

– Det var det fackliga arbetet som ledde till att intresset att bli chef väcktes. Jag fick en större helhetssyn och ett intresse för hela utbildningsväsendet och utveckla det pedagogiska arbetet, säger hon.

När Ann Nyqvist tog beslutet var hon lite orolig för att bli sedd som en som bytt sida, även om hon själv inte såg det så. Det kanske finns någon som tycker så, men ingen har sagt det till henne i alla fall – och några sura kommentarer har hon inte fått, säger hon.

– Faktiskt inte. Jag upplever att jag snarare fått en större acceptans hos medarbetarna ute i verksamheten just för att jag har den fackliga bakgrunden. Jag har inte mötts av att det varit negativt.

Under det första året hon arbetade som chef på halvtid satt hon kvar på posten som lokalavdelningens ordförande. I dag är hon fortfarande medlem i Lärarförbundet, men i den fackliga chefsorganisationen Skolledarna. Hon är nu inne på sitt femte år som ordinarie rektor.

Tror du att det finns en grundläggande konflikt mellan arbete och kapital?

– Nej, jag tänker inte att det finns det. Jag har alltid tänkt runt det fackliga arbetet att målet för facket och arbetsgivare är detsamma och inte sett arbetsgivaren som motståndare. Sedan har jag inte alltid varit överens om allt förstås.

Men trots att Ann Nyqvist inte ser någon partskonflikt har hon ändå fått ta beslut som hennes tidigare fackförbundsjag hade haft svårt för. Trots att hon ser behovet av mindre klasser och fler pedagoger har hon ”varit tvungen att rätta sig efter de ekonomiska ramarna”.

Under sina sju år i chefsposition har hon aldrig behövt skilja någon från sin anställning, det har alltid gått att hitta andra lösningar. Istället har det varit under sin tid som facklig representant som hon fått hantera missnöjda uppsagda.

– Som facklig kunde medlemmarna ha höga förväntningar på en, men som anställd har man både rättigheter såväl som skyldigheter. Kanske hade medlemmarna en förväntan om att man kunde agera på ett annat sätt än man hade lagligt stöd för att göra.

Jag upplever inte att min fackliga bakgrund står i konflikt med mitt jobb som chef.

Kan du i dag se dig i spegeln?

– Ja, absolut. Jag upplever inte att min fackliga bakgrund står i konflikt med mitt jobb som chef. Men om man skulle hamna i situationen att man på grund av resurser, eller blir tvingad att fatta beslut som går helt i strid man tror på – där tänker jag att man måste fundera över hur man ska göra för att kunna se sig i spegeln.

Efter intervjun skyndar Ann Nyqvist iväg till Lärarförbundet Skolledarnas lokala årsmöte. Efteråt blir det traditionsenlig gemensam middag med den del av förbundet som representerar dem som inte är chefer.

————

MORGAN GUSTAVSSON – från ombudsman till personalchef

När Gävles kommunala hamn privatiserades förra sommaren ville det nya företaget Baltic Sea Gateways ha Transports ombudsman Morgan Gustavsson som personalchef. Då sade han omedelbart nej. Det var otänkbart av lojalitetsskäl för en före detta stuveriarbetare med en lång rad förtroendeuppdrag i hamnen.

– Först sade jag nej, per automatik. Är man ombudsman då är man så inne i fackligt arbete. Det är en helt otänkbar tanke att tacka ja till att bli arbetsgivarens företrädare. Sedan fick jag frågan igen och då tänkte jag ”varför inte?”.

Enligt Morgan Johansson spelade de åtta årens kringflackande liv bland fackavdelningens arbetsplatser, utspridda över hela norra och Mellansverige, in.

Han säger att han lika gärna kunde ha tagit ett annat jobb inom förbundet, men nu blev det inte så. I stället möter han nu, som chef, de hamnarbetare han för sju månader sedan representerade mot arbetsköparen. Och det blev en hård start för hans fackliga jag.

– Det var direkt i början en omorganisation och arbetsbrist. Det var tungt. Jag tar inga ensidiga beslut om uppsägningar, men det ligger på mig att verkställa och delge dem uppsägningsbesked. Det är aldrig roligt. Men man får försöka skilja på sak och person, se till företagets arbetskraftsbehov.

Att Morgan Gustavsson på Facebook kallats ”svartfot” och ”Quisling” är inget han bryr sig om. Han tycker att uppdraget är ungefär detsamma som innan – att se till att arbetsrättsliga lagar och regler följs. Han upplever inte att han tvingats korrigera sin ideologi.

– Men man får ju mer insikt. Sitter man från facket på andra sidan bordet är det enkelt att sitta och ställa krav på arbetstidsförläggning. Men sitter man på den här stolen måste man se till att det verkställs. Det blir mycket jobb med uppsägningar och omplaceringar.

Tror du att det finns en grundläggande konflikt mellan arbete och kapital?

– Det är klart att det finns. En part vill ha bra betalt och den andra inte betala så mycket. En ombudsman som har en intresseförhandling med personalchefen vill ha det så bra som möjligt för de anställda, arbetsgivaren vill det för företaget. Då får man hitta en medelväg.

Kan du i dag se dig i spegeln?

– Ja, det kan jag. Jag tycker inte att man är svikare, jag tycker inte det. Det är ju skillnad i dag mot vad det var för 20 år sedan. Då var det helt otänkbart att göra sidbyte. I dag är det nog många som gör det.

En ombudsman som har en intresseförhandling med personalchefen vill ha det så bra som möjligt för de anställda, arbetsgivaren vill det för företaget. Då får man hitta en medelväg.

Morgan Gustavsson beskriver att skillnaden mot för 20 år sedan är att det fanns en starkare ideologisk drivkraft förr. Han konstaterar att tänket på arbetsplatserna gått från att fokusera på kollektivets väl till ett ”individtänk”. Det har gått för långt, säger han.

Är inte du just ett sådant exempel på någon som väljer individen framför kollektivet?

– Jo, jag gjorde ju ett vägval. Men jag skulle nog inte tagit en anställning som arbetsledare. I den här rollen ska man stötta båda sidorna. Jag skulle inte ta jobb som driftchef. Det skulle jag inte tycka vore kul.

 

→ LÄS MER OM SIDBYTEN: Tre perspektiv från fackets planhalva