Trots år av kampanjande, signerande av uppförandekoder, ”memorandums of understanding” och löften om förbättringar fortsätter utnyttjandet av människor inom klädsektorn i världen med till synes oförminskad kraft. Finns det någon annan lösning för att komma tillrätta med förhållandena än den ”Georges” – fackföreningsmedlem i Haiti – framkastade under ett möte med nordamerikanska aktivister hösten 2011: ”Vi måste ha en internationell arbetarklass som kämpar för att krossa det exploaterande systemet. Det här handlar om att en klass konfronterar en annan klass”?

Sedan den svenska Kampanjen Rena Kläder, som SAC Syndikalisterna  var en del av i initialskedet i slutet av 1990-talet, tynade bort i början av 2000-talet, har det varit relativt tyst i svenska medier om det hårda utnyttjandet av klädarbetare i tredje världens så kallade sweatshops. Då och då, som när Tazreen Fashions klädfabrik i Bangladesh brann och över hundra människor dog, uppmärksammades frågan i större medier under några dagar, för att sedan återigen falla i glömska.

Vägrar vi fortfarande att se kopplingen mellan klädarbetarnas omänskliga slit, våra försämrade villkor på arbetsmarknaden, vår relativt sett billiga konsumtion av kläder, och företagens stora vinster?

Kan det vända nu, när vi ser att sämre arbetsvillkor under kapitalismens kris undan för undan når även oss? När vi, med ”Georges” analys, eventuellt förstår att det handlar om en gemensam kamp snarare än om solidaritetsarbete? Eller vägrar vi fortfarande att se kopplingen mellan klädarbetarnas omänskliga slit, våra försämrade villkor på arbetsmarknaden, vår relativt sett billiga konsumtion av kläder, och företagens stora vinster?

Är omsorgen om klädarbetarnas villkor i Bangladesh, som just nu saluförs av till exempel USA, ett spel för gallerierna med andra motiv än dem som presenteras? Ett sätt att försöka fila bort de synliga avarterna, förpacka utsugningen lite snyggare och dämpa den vrede som då och då sätter käppar i hjulen för snabb och billig produktion, smidiga transporter och vinster?

USA:s agerande i frågan utgör ett tydligt exempel eftersom de just nu pressar på för att få Bangladeshs regering att förbättra förhållandena inom klädindustrin: för varje stor olycka eller katastrof i Bangladesh, oavsett om det gäller terrordåd, cykloner, översvämningar eller – som nu senast – fabriksbränder, sätter USA press på den bangladeshiska regeringen.

Tullfrihet för färdigsydda kläder är moroten den här gången och kraven som framförts är bland annat brandsäkerhet, fackföreningsfrihet och trygga arbetsplatser. Vad den amerikanska regeringen har för motiv går det bara att spekulera i, men Bangladeshs handelsminister GM Quader gav en liten vink om orsaken när han för en tid sedan sade att det ”indirekt kan ha att göra med TICFA-avtalet”. TICFA, eller Trade and Investment Cooperation Framework, ett bilateralt avtal som under olika namn diskuterats under flera år, har inte skrivits under av Bangladesh än. Något som uppenbarligen irriterar den amerikanska regeringen.

Inför den förmodade överenskommelsen har fyra nyckelfrågor diskuterats: säkerhet, skydd för investeringar, intellektuella rättigheter och rättigheter i arbetslivet. Och naturligtvis handlar den bilaterala överenskommelsen om något annat än omsorg om de bangladeshiska klädarbetarna: Ett närmare samarbete med Bangladesh, strategiskt beläget nära Burma och Kina på ena sidan och de strikta muslimska staterna Pakistan och Afghanistan på andra sidan Indien. En potentiell marknad med över 150 miljoner invånare och en växande medelklass. Ännu delvis oexploaterade naturgasfyndigheter och en egen export av läkemedel till drygt 50 länder.

Bangladesh, livrädda för vad landets regering kallar ”negativ propaganda”, försöker återigen skjuta frågan framför sig med hänvisning till att förbättringar inom arbetarskyddet måste få komma ”steg för steg”.

Samtidigt höll EU, ett EU som köper cirka 60 procent av Bangladeshs klädproduktion och där den bangladeshiska klädexporten åtnjuter tullfrihet, i mitten av januari en tre dagar lång diskussion i parlamentet om villkoren i de bangladeshiska klädfabrikerna. Röster inom unionen har höjts för att få köpa kläder från ”säkra” fabriker. Bangladesh, livrädda för vad landets regering kallar ”negativ propaganda”, försöker återigen skjuta frågan framför sig med hänvisning till att förbättringar inom arbetarskyddet måste få komma ”steg för steg”.

Utan exporten av färdigsydda kläder, som utgör cirka 80 procent av landets exportinkomster och i vilken många politiker har intressen, skulle utvecklingen i landet kunna ta en helt ny vändning, och utan importen till EU skulle förmodligen de flesta klädbutiker i Europa gapa rätt tomma. Trots leveransförseningar, strejker, översvämningar, bristfällig infrastruktur, helt enkelt vad många företag som är verksamma i landet skulle kalla ett ”opålitligt företagsklimat”, har Bangladesh en av världens billigaste arbetskrafter, den absolut bästa ”konkurrensfördelen” för tillfället.

Och även om strejker, återkommande kravaller och mördade fackförenings- och arbetarledare då och då strör grus i maskineriet återstår faktum: en stor del av de kläder vi i Europa köper sys i Bangladesh, världens andra största klädproducent efter Kina. Och andelen tycks öka i takt med att lönerna i det konkurrerande Kina höjts.

Den nederländska kampanjgruppen Clean Clothes Campaign, CCC, kräver enligt sin hemsida att de internationella klädköparna tar sitt ansvar för branden i Ashulia förra året: bland annat full kompensation till offrens familjer och en fullständig och transparent utredning.

Trots att flera av de stora företag som medgivit att de producerat kläder hos Tazreen Fashion bidragit, eller utlovat, ekonomisk kompensation, har inget av de tillfrågade företagen som CCC varit i kontakt med velat förhandla eller utveckla rutiner med fackföreningar eller andra arbetarorganisationer.

De tillfrågade är bland andra det nederländska C&A, det USA-ägda WalMart, det Hongkongbaserade Li & Fung och tyska KIK. Disney har visserligen medgivit att de tagit emot frågorna från CCC men inte svarat, medan Dickies, Sean Combs och Kmart/Sears inte svarat alls.

Inte heller svenska Ikea, som inte varit med i CCC:s undersökning men ändå fått frågan om förtagets policy, menar att de bär något ansvar för branden i Tazreen Fashion, eftersom de har kontakt och affärer med Tazreen Fashions moderbolag och inte med dess dotterbolag.

Och med europeiska företag som inte vill ta ansvar för att hjälpa till att förbättra förhållandena är det svårt att se hur de nya diskussionerna i EU-parlamentet kan bidra till en förbättring.

Under tiden som det större spelet mellan USA, EU och Bangladesh pågår, väntar familjemedlemmarna till över 40 saknade arbetare från Tazreen Fashion fortfarande på sin utlovade kompensation från arbetsköparorganisationen BGMEA, den bangladeshiska regeringen och de multinationella företag som producerat i fabriken. Vid en presskonferens i Dhaka i början av januari 2013 fanns familjemedlemmar till 46 av de 112 offren representerade, tillsammans med fackföreningar och organisationen Activists Anthropologists, AA

Enligt AA finns det fortfarande ingen samordning mellan det DNA-laboratorium som ska säkerställa de tiotals totalt sönderbrända offrens identitet, BGMEA och regerin­gen. Och utan någon säkerställd identitet, ingen ersättning för familjemedlemmarna. Ett faktum som enligt AA visar att det inte finns någon seriös vilja att identifiera dödsoffren.

Bablu Mila, far till tre saknade arbetare, hävdade på presskonferensen att ingen ännu kommit för att hjälpa familjen. Andra familjemedlemmar till saknade arbetare vittnade  dessutom att de blivit illa behandlade när de hört sig för om DNA-testerna och flera av de närvarande fackföreningsrepresentanterna utkrävde ansvar från och straff för fabriksägarna.

Så, intvingade i Dhakas, Ashulias, Narayanganjs och Chittagongs klädfabriker, med bara sin arbetskraft att sälja, sitter miljontals, mestadels unga kvinnliga klädarbetare och väntar på bättre villkor och en anständig lön att leva av. Livrädda för kortslutna elledningar och blockerade nödutgångar, på helspänn vid minsta skiftning i lysrörens blinkande eller hastiga sprakanden från maskinernas kontakter.

I Haiti, ett land som också kan erbjuda billig arbetskraft för sammansättningsindustrin och som, precis som Bangladesh, drabbats av naturkatastrofer, är omkring 29 000 personer sysselsatta i klädsektorn. Avsevärt färre än i Bangladesh, men precis som i Bangladesh har arbetarna även där tagit upp kampen för bättre villkor.

Arbetare vid Premium Apparel krävde att få träffa företagsledningen och vid den närliggande One World Apparel genomfördes en två timmars vild strejk.

I slutet av september 2012 bröt protester ut efter det att arbetsköparna deklarerat ökade dagskvoter för att ”jämna ut” verkningarna av den nya minimilönen på sju US-dollar per dag. Arbetare vid Premium Apparel krävde att få träffa företagsledningen och vid den närliggande One World Apparel genomfördes en två timmars vild strejk. Arbetsköparna svarade med selektiva avskedanden och hot om massavskedanden.

I Haiti ligger de flesta fabrikerna samlade nära flygplatsen i Port au Prince men återfinns också i frizonen Ounaminthe och i den nya industriparken Caracol i norr. Huvudproduktionen utgörs av t-tröjor för den nordamerikanska marknaden, åt företag som det kanadensiska Gildan Activewear Inc och det USA-baserade Hanesbrands Inc. Men även WalMart och Levi’s har valt att sy en del av sina kläder i Haiti.

FN:s ekonomiska rådgivare, som Bill Clinton och Hillary Clinton, hävdar att sammansättningsfabrikerna är en nyckel till ekonomisk utveckling i landet och den haitiska regeringen har givit sektorn skattelättnader. Enligt samma logik har den amerikanska kongressen sänkt tullarna för importerade kläder från Haiti. Medan det är svårt att se vad politiken bidragit med för Haitis utveckling har den utan tvekan varit lönsam för de nordamerikanska klädföretagen.

I november 2012 rapporterade tidningen Toronto Globe and Mail att Gildan Activewear redovisade rekordsiffror i sin kvartalsrapport. Enligt tidningen var en bidragande orsak användandet av ”lågkostnadscenter i andra länder” efter det att företaget lagt ned sina dyrare fabriker i Kanada och USA och flyttat produktionen till Centralamerika och Karibien.

Smärtsamt medvetna om att kampen för löneförhöjningar och bättre villkor kan bidra till att klädfabrikerna flyttar till länder med ännu lägre kostnader försöker fackföreningsaktivisterna i Haiti balansera sin verksamhet för att inte riskera arbetstillfällen.

Den fristående vänsterorganisationen Batay Ouvriye, Workers Struggle, har lyckats organisera en fackförening, den enda i landet med avtal i branschen, vid Ouanaminthes frizon. Nu försöker de nå liknande segrar i Port au Prince. I september 2011 bildades ett fack för de 16 klädfabrikerna i huvudstaden och nu har facket klubbar vid sex av fabrikerna. Smärtsamt medvetna om att kampen för löneförhöjningar och bättre villkor kan bidra till att klädfabrikerna flyttar till länder med ännu lägre kostnader försöker fackföreningsaktivisterna i Haiti balansera sin verksamhet för att inte riskera arbetstillfällen.

Hösten 2012 de stöd från de internationella organisationer som samarbetat med dem innan den ekonomiska krisen slog till i USA 2008. Trots en svacka i de antisweat­shopaktiviteter där särskilt studentföreningar vid USA:s universitet varit drivande, hoppas de nu på förnyat samarbete och internationellt stöd. Förhoppningarna är att militansen hos lågbetalda arbetare i USA, varav många kommer från just de länder där klädfabrikerna koncentreras, ska kunna bidra till en ökad aktivitet.

Även branden vid Tazreen Fashion i Bangladesh har satt frågorna på dagordningen i USA igen. WalMart, som producerade i Tazreen, låter till exempel meddela att de kommer att sy delar av sin produktion i Caracols industrizon, en frizon byggd med hjälp av det dryga 124 miljoner dollar stora hjälppaket som USA bidrog med efter jordbävningen i Haiti 2010.

I Europa, där våra egna arbetsförhållanden undan för undan försämras, tycks en medvetenhet om att vi måste bedriva gemensam kamp, slå rot. Och ska kampanjer liknande Kampanjen Rena Kläder lyckas nu måste arbetet radikaliseras avsevärt, den här gången utan illusioner om någon ”god vilja” från de stora företagen, och i nära samarbete med fackföreningar i sektorn. Tills vidare får ”Georges” framkastade påstående från mötet i Batay Ouvries små lokaler i Port au Prince hänga kvar i luften. Allt medan klädkedjorna börjar bana väg för vårkollektionerna.