Frihetsberövad under julen
Nu är den här, julen. Barnen bakom det förstärkta och repiga fönstret springer i all världens fart. Snöbollar flyger överallt. Jag väcks nu i mitt dagdrömmande av en kraftig smäll. Min dörr, dörren som vaktar mitt territorium, klyvs i mitten. Cirka fem sekunder senare tjuter larmet. Jag orkar inte med detta. Det är ju jul, inte dörrklyvardagen.
Jag vill bara lägga mig ner igen och återgå till mitt dagdrömmande. Men självklart måste jag kolla vad som har orsakat denna skada på dörren, för det var ju inte vinddrag kan man säga. När jag går ut genom rummet, ser jag en massa trasigt glas, stolar, en trasig tv och en stol som står i lågor. I all denna röra kommer jag på att det är dags nu. När jag var i mitt dagdrömmande hade jag glömt bort det viktigaste med denna dag: Upplopp.
Smäll efter smäll efter smäll. Stolar kastas, glåpord kastas, verkligen allt som går att kasta eller ta sönder tycker jag synd om. Gränsen är nådd redan efter att vi slagit en personal. Resten av personalgruppen ringer ett samtal som vi längtat efter. Medan upploppet fortfarande är i full gång, hör vi polissirener utanför. Det är kravallpolisen. Efter tio minuters diskussion sinsemellan, smäller de upp dörren. Men de möts av motstånd. Emot sig får de glas, stolar, verkligen allt.
Och allt detta medan ni antagligen satt hemma och kollade på julkalendern, lekte med barnen, åt julbord, öppnade presenter och bara var allmänt glada. För mig låter det som himmeln. Som ni redan kanske insett så var min jul, och det jag minns ifrån den, inte det bästa.
Anton
Dejans vardag
Mitt namn är Dejan och jag är sjutton år. Sedan sex år tillbaka har jag varit placerad i flera olika familjehem, institutioner och barnhem. I dag sitter jag på Bärby ungdomshem och överlag är det ganska okej här om jag jämför med andra institutioner. Maten är ok för det mesta, jag får även ringa ganska mycket och har tillgång till något som kallas för traumabehandling med en professionell terapeut som är specialutbildad för att jobba med PTSD-klienter. (PTSD = posttraumatiskt stressyndrom.)
Personalen som jobbar på min avdelning är ganska schyst. Visst det finns stolpskott överallt men det är bara att skita i dem och sköta sig själv. Jag bor på en utslussningsavdelning där dörren är öppen, så efter flera år på olika låsta avdelningar så har det äntligen blivit min tur att komma ut. Denna gången är jag på Bärby eftersom jag misshandlade en människa grovt. Jag har ångrat det som fan och Bärby är första stället som hjälpt mig att kontakta brottsoffret så jag har kunnat få sitta ner och prata med han om det som hände. Det kändes skönt att kunna få sitta ner och förklara, be om ursäkt för det jag hade gjort.
Det som jag tycker är bäst på Bärby är att de jobbar mycket med relationer med den familjen man har kvar och även med de bra vänner man har, de jobbar mycket med nätverk. Jag har permissioner varje dag, både bevakade och obevakade eftersom jag bor på en utslussningsavdelning och ska kunna visa att jag kan vara ute i samhället. Stämningen här på Bärby mellan ungdomarna varierar väldigt mycket från avdelning till avdelning.
På Klockbacka är det ganska rå stämning mellan ungdomarna, det är liksom tupphierarki som det brukar vara på säkerhetsavdelningar. Men på resten av Bärby tycker jag att det är ganska bra stämning. Visst det finns ju ungdomar som inte gillar varandra men de brukar slåss och sen är det lugnt. Det är inte som tjejer som fryser ut och mobbar. Personligen tycker jag det är bättre att det smäller och sen är det bra.
Att fira högtider på SiS suger riktigt hårt. Speciellt julafton när man hör sin familj på andra sidan telefonen som skrattar, delar presenter och är tillsammans när man själv sitter inlåst med människor man kanske inte ens tycker om.
Födelsedagar är inte så farligt. Jag har redan firat alla mina senaste sex födelsedagar på SiS men det är ju tråkigt att jag kommer fira min artonårsdag på insidan.
Något jag tycker är riktigt dåligt här på Bärby är att om personalen tror man gjort fel så anklagar de i stället för att fråga och det kan göra mig riktigt förbannad. Dom straffar i stället för att hitta andra lösningar. Om en ungdom blir arg och skriker så kastar de in honom i isoleringen. Men inte för att han är våldsam utan för att han ska lära sig att ”här skriker man inte”.
Ibland känns det som att personalen glömmer är att vi är människor och inte objekt. Ibland känns det som att man bara är en robot som personalen styr med en fjärrkontroll. Det är ofta den personal som är ny som är osäkrast. Någonting jag inte tycker funkar om man ska jobba här är att använda det som man har läst sig till på sin utbildning. Det man har läst sig till är bara att hiva, det som brukar funka är istället om du bara är dig själv och kan vara skämtsam. Jag tycker att man först ska jobba här och sen läsa, i stället för att först läsa och sen komma hit och tro att man kan jobba här.
”Dejan”
(Dejan heter egentligen något annat)
”Socialtjänsten har mitt liv i sin hand”
Jag sitter på ungdomshemmet för § 2 och § 3 vilket handlar om familjeproblem och eget beteende men egentligen har jag aldrig förstått varför jag sitter på SiS eller vad min behandling går ut på. Jag tycker inte heller att personalen tar sig tid att förklara, hjälper mig att förstå eller får mig att känna mig delaktig i min behandling. Jag har även dålig koll på vad det innebär att sitta på SiS och hur de så kallade ”LVU-omprövningarna” sker. Jag vet inte ens vad som menas med det, men jag skulle verkligen vilja lära mig så jag kan förstå.
Jag har alltid haft väldigt svårt med relationer och tillit. Därför är jag försiktig med att skapa nya relationer. Jag är rädd att bli sviken eller få en kniv i ryggen. Men jag försöker ändå prata med flera i personalen här men så fort man säger någonting är det som att de bara svarar emot och säger att man har fel.
Just nu lever jag på en yta som är ungefär sju kvadratmeter inklusive säng, skrivbord, garderob, skåp och ett nattduksbord. Det är mitt rum och jag bor där! Det sjuka är att det inte känns som ett rum. Det liknar mer en fängelsecell och jag får en känsla av övergivenhet när jag befinner mig i det.
En positiv sak här på ungdomshemmet är att jag har möjlighet att hålla kontakten med mina vänner, adoptivfamilj och adoptivsläkt genom min privata telefon. En timme om dagen får jag ha den och kan då gå ut och ringa vänner eller surfa på nätet. Inne på avdelningen kan jag bara ringa personer som står på min kontaktlista, till exempel socialtjänsten. Det är nämligen så att både ungdomshemmet och ens föräldrar måste godkänna de som står på telefonlistan, något som kan vara väldigt knepigt.
En dag i veckan arbetar jag som danslärare för en grupp barn i 7–9-årsåldern. Det är någonting som jag verkligen älskar och som har hjälpt mig mycket genom livets nedgångar. Ett år till ska jag vara här. Sedan vet jag inte vad som händer. Det är socialtjänsten som har mitt liv i sin hand. Socialsekreteraren som jag har kontakt med lyssnar inte och jag är så förbannad på henne. Känner mig maktlös. Jag tänker på detta varje dag.
”Lina”
(Lina heter egentligen något annat)
