”Nu stämmer facket företaget för att ha brutit mot diskrimineringslagen.” ”Arbetsköparna har ännu efter två månader inte infriat de löften om förbättringar de utlovade i sitt svar på fackens anmälan.” ”I juli avskedades ombudet med motiveringen ’illojalitet mot företaget’. Nu inleds centrala förhandlingar mellan facket och arbetsköparen.”
Ett axplock ur den senaste tidens fackliga rapportering i Arbetaren, med fokus på såväl SAC Syndikalisterna som på andra fackliga organisationer.
De fackliga nyheterna och de kamper som försiggår på olika arbetsplatser är en viktig del av Arbetarens bevakning. Men det finns aspekter av den fackliga verksamheten som kan vara svårfångade och svårförmedlade i nyhetstext, fastän de känns så betydelsefulla för många av oss som någon gång varit fackligt aktiva.
Fackligt arbete kan ju nämligen också vara en fantastiskt stärkande upplevelse. När gemenskapen med arbetskamraterna finns där, när det finns utrymme för kreativa idéer och diskussion om lekfulla, men samtidigt allvarligt syftande kampformer, när man tillsammans med andra får uppleva att styrkeförhållandena i vardagen plötsligt ställs lite på ända – då är det få saker som kan mäta sig med det fackliga engagemanget.
Visst finns de kämpiga bitarna där – fackliga konflikter kan vara tärande för de inblandade, och inte sällan uppstår de på arbetsplatser där de anställda redan är halvt utbrända av ohållbara arbetsvillkor, maktfullkomliga – eller bara sedvanligt vinstorienterade – chefer, och psykiskt tärande stämning.
Dessutom lever vi som bekant i en tid när det överlag inte är arbetarkollektivet som flyttar fram sina positioner – i den mån det ges utrymme för kämpande fackliga gemenskaper tvingas de huvudsakligen ägna sig åt reaktiv kamp.
Men det är just därför jag önskar att fler också fick uppleva fackaktivismens glädje, och potentialen i att organisera sig tillsammans. För många i Sverige i dag är facket primärt en nödhjälpsinstans, ett skyddsorgan dit man passivt betalar sin månatliga kontingent. Det i syndikalistkretsar ofta påtalade faktumet att flera av de etablerade fackliga organisationerna svarar med att framställa sig – och agera – som en form av försäkringsbolag gör förstås inte saken bättre.
Det finns ett skriande behov av facklig organisering på basplanet, en organisering som kan få fler att känna även styrkan och lusten i det fackliga engagemanget. Om vi ska kunna flytta fram de arbetandes positioner är det en nödvändighet.
Låt oss finna former att tala om glädjen i den fackliga kampen. Leve den!
