Jag har en vinylbox från 1970-talet med musik av kända klassiska kompositörer. Den heter Great Music’s Greatest Hits. Varje skiva i boxen har en säljande slogan – till exempel ”Bach – The Sublime Spirit”, eller ”Strauss – The King of Waltz” – och innehåller en mix av respektive kompositörs mest berömda stycken. Jag kommer att […]
Jag har en vinylbox från 1970-talet med musik av kända klassiska kompositörer. Den heter Great Music’s Greatest Hits. Varje skiva i boxen har en säljande slogan – till exempel ”Bach – The Sublime Spirit”, eller ”Strauss – The King of Waltz” – och innehåller en mix av respektive kompositörs mest berömda stycken.
Jag kommer att tänka på Great Music’s Greatest Hits när jag besöker Nationalmuseums sommarutställning 100 fantastiska målningar (t.o.m den 30 augusti). Titeln innehåller samma typ av subjektiva påstående med en objektiv ton, och det något simpla temat ”det bästa” är det samma. Hundra målningar från museets samlingar har valts ut till utställningen på Konstakademien, där Nationalmuseum huserar medan den ordinarie museibyggnaden renoveras. Här visas verk av bland andra Rembrandt, Bruno Liljefors, Anders Zorn och Alexander Roslin. Några samtida musiker och författare har bidragit med tankar kring sina favoriter, och varje målning har en liten text som enkelt förklarar innehållet. Men i övrigt är det en hitparad utan hänsyn till vare sig epok eller kontext.
Det finns något både slappt och provocerande i detta. Även om intentionen är att visa populära mästerverk för sommarbesökarna hade man kunnat ordna utställningen efter något annat tema än ”fantastiskt”. Det känns till och med överraskande att man inte gör det. I rådande museiideal finns en stark idé om att visa på kontext och samband, inte bara när det kommer till samtida konst utan också när det gäller äldre. Konstnärer av i dag får gå i dialog med den, eller så sätts den samman till pedagogiska historiska utställningar. Betraktaren ska lära sig något av att se på konst.
Det är inte utan anledning som detta folkbildande, reflekterande ideal finns. Bara titeln 100 fantastiska målningar påminner om de frågor som många museer arbetar aktivt med: Vad är fantastiskt? Vem säger det? Och hur ska man lösa att varje museum bara kan visa ett visst antal verk? Omdömet ”fantastisk” för dessutom tankarna till en klassiskt borgerlig kultursyn, där skönhet är ledordet och där ful, störande och äcklig konst följaktligen blir lidande, hur intressant den än är.
Men när jag väl går runt bland målningarna kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är skönt att slippa kontexten. Det finns något tilltalande i att då och då, oheligt och onyttigt, ta sig an konstverk som om de bara vore vackra och i sig intressanta bilder att bläddra bland, utan att känna att någon vill lära en något. I det tillståndet vilar en viss känsla av motstånd. Gamla målningar måste inte vara till för något speciellt, utan kan tittas på som ett antikonsumerande, betraktande nöje.
Att sedan Nationalmuseum inte har tagit den uppenbara chansen att här välja fler målningar av kvinnor, för att i all stillhet försöka vrida kanon när det kommer till vad som kallas ”fantastiskt”, är märkligt. Nu finns bara en handfull, bland dem Hanna Paulis genombrottsmålning Frukostdags från 1887, ett lätt impressionistiskt, uppdukat frukostbord i lövskugga en sommarmorgon.