I tid och otid uppmanas vänsterns fiender den att ”göra upp med sin historia”. Trots avståndstaganden i ord känns ändå vänstern – de flesta tendenser och schatteringar – tröttsamt låst i det förflutna. Inte bara på grund av Gulag, muren och en rad andra skäl borde vänstern ”göra upp”, vänstern måste släppa nostalgin kopplad till […]
I tid och otid uppmanas vänsterns fiender den att ”göra upp med sin historia”. Trots avståndstaganden i ord känns ändå vänstern – de flesta tendenser och schatteringar – tröttsamt låst i det förflutna.
Inte bara på grund av Gulag, muren och en rad andra skäl borde vänstern ”göra upp”, vänstern måste släppa nostalgin kopplad till organisation.
De olika sätten att föreställa sig hur projektet att negera kapitalism – det vill säga en global ordning dominerad av privategendom, lönearbete och varuform, skyddad av staten – har byggt på olika tankar om hur en majoritet ska organiseras.
Vilka gamla organisationsformer är lämpliga för dagens frågor? Piratism, motstånd mot religiös sekterism och terror, kamp för hållbar klimatomställning; på vilket sätt är syndikalism, leninism eller rådskommunism mer anpassat för de uppgifterna?
När de här politiska tendenserna formerades var inte ens många frågor som i dag präglar politiken sedda som problem – antirasism var ett marginellt fenomen, hbtq-frågor marginella, intellektuell egendom och patent på mediciner icke-frågor. Gemensamt ägande av produktionsmedlen är en rubrik som anger ”vad” men inte ”hur”.
En stor del av de ideologiska skiljelinjerna inom vänstern vid 1900-talets början handlade om organisation. Vi har ärvt motsättningarna, utan att tänka på om organiseringen motsvarar utmaningarna.
De ryska socialdemokraterna splittrades mellan en falang som förespråkade ett kaderparti (aktivistparti är kanske ett bättre ord i dag) och de som tyckte alla som var anhängare av partiets politik var välkomna. Det på grund av halvillegal organisering under tsarismen.
Syndikalismen i Sverige uppstod som ett resultat av att LO-ledningen inte trappade upp och politiserade storstrejken 1909 mer.
Exemplen kan mångfaldigas – var det den direktdemokratiskt styrda kommunen eller rådet på arbetsplatsen som skulle vara det nya samhällets grund?
Kanske inte helt relevant för att möta miljöförstöring eller kapitalflykt. Än mindre när världen sitter ihop på radikalt annorlunda sätt genom nätet och kommunikation.
Varför finns det här kvar? Prestige kanske. Garanterat är att partier, politiska organisationer och fackföreningar har varit och förblir säten för makt. Att klamra sig fast vid förment ortodoxi är ett sätt att försäkra sig om positioner.
Men vi behöver gå i motsatt riktning, släppa prestige, organisationsegoism, se det nya i situationer och utmaningar.
De förändringar av det politiska landskapet som skett i Latinamerika, på gott och ont i och med den arabiska våren, genom Syrizas och Podemos framgångar i opinionen (och Syrizas nesliga kraftmätning med ett icke-demokratiskt valt organ som trojkan och EU-byråkratin) är alla resultat av nya allianser, av att massor vällt in i politiken för att gamla partiers scheman är föråldrade.
Förändras eller försvinna.