Sommaren är de spektakulära brottens tid. Det tokläses deckare, det myses framför tv:n där seriemördare härjar i pittoreska engelska småstäder. Så här kommer en krönika om brottslighet, eller tja, åtminstone om det som kriminologer gillar att gnälla om: brottsstatistik. Den torra statistiken över brott är förvisso de spektakulära brottskildringarnas motsats, men behandlas ofta så illa […]
Sommaren är de spektakulära brottens tid. Det tokläses deckare, det myses framför tv:n där seriemördare härjar i pittoreska engelska småstäder. Så här kommer en krönika om brottslighet, eller tja, åtminstone om det som kriminologer gillar att gnälla om: brottsstatistik. Den torra statistiken över brott är förvisso de spektakulära brottskildringarnas motsats, men behandlas ofta så illa att det är rimligare att tala om fiktion.
Jag har tidigare skrivit om hur slarvigt statistik över dödligt våld ibland används. Siffror över anmälda fall av mord används då och då av debattörer för att visa på en alarmerande utveckling av brottsligheten, eller för att stödja ett argument om att det behövs fler poliser. Vad klåparna till debattörer saknar, förutom intellektuell hederlighet, är enkla insikter om att statistiken de använder är rätt värdelös. Lite enkel research hade visat att mer än hälften av de fall, som initialt rapporteras som dödligt våld, avskrivs som exempelvis självmord eller olyckor.
Felaktiga bilder av brottsligheten blir politiska slagträn. Inte minst har detta varit tydligt i USA, i efterdyningarna av alla polisskandaler. Där talas nu om en ”Ferguson-effekt”, där de omfattande protesterna mot polisvåld påstås ha lett till en massiv brottsvåg.
Påståendet, som saknar empiriskt stöd, har av forskaren Bernard Harcourt kallats för just fiktion. Och om fiktionens roll är att verka distraherande, bort från verkligheten, är det just det som är syftet här, att föra bort strålkastaren från den brännande fråga som lyckats få uppmärksamhet: att polisen skjuter ihjäl en massa människor, och särskilt unga svarta män. Det finns också en historisk dimension av denna fokusförflyttande strategi.
Det uppmålade hotet från unga, fattiga och svarta män har varit en integrerad del av kriminalpolitiken sedan 1960-talet, vilket lett till en historisk inlåsning av samma grupp. Det har också använts medvetet för att svärta ner medborgarrättsrörelsen och slå ned på krav på sociala reformer och rättvisa. Likaså har det spelat en avgörande roll för att legitimera den polisiära strategi som bygger på systematiska ingripanden mot småbrottslighet och så kallade livsstilsbrott. Eric Garner, vars död ledde till den uppmärksammade kampanjen I can’t breathe, kvävdes ihjäl efter misstanke om att ha sålt –
cigaretter.
Så illa är det förstås inte i här, även om vissa debattörer tycker att vi ska importera denna sorts polisiära åtgärder till Sverige. Men ta gärna statistik med en nypa salt, särskilt om den åtföljs av krav på kriminalpolitiska reformer. Med de uppläxande raderna tar jag sommarlov, även jag med någon kriminalroman. Låt deckarna ta hand om fiktionen, de gör de så mycket bättre.