Det är en ny erfarenhet att få vikariera som bildredaktör här på Arbetaren. Annars befinner jag mig nämligen på andra sidan tidningsprocessen. Ute på fältet där jag möter människorna, fotograferar och levererar reportage som ska skickas till tryck. Nu är det jag som tar hand om bilderna. Det är intressant och lärorikt, men lite ovant. […]
Det är en ny erfarenhet att få vikariera som bildredaktör här på Arbetaren. Annars befinner jag mig nämligen på andra sidan tidningsprocessen. Ute på fältet där jag möter människorna, fotograferar och levererar reportage som ska skickas till tryck. Nu är det jag som tar hand om bilderna. Det är intressant och lärorikt, men lite ovant.
Mina somrar består i vanliga fall av sporadiska fotouppdrag runt om i Sverige. För en gångs skull kan jag luta mig tillbaka och få möjligheten att njuta av sommaren utan större ekonomisk ångest. Jag kan spendera övrig tid med min familj och planera inför höstens resor. Resten av året spenderar jag till stor del på resande fot. Främst i Latinamerika. Ofta och gärna med fokus på regionens ursprungsrörelser. Rörelser som istället för att jaga folk som klär ut sig till Pocahontas under Halloween, faktiskt på allvar utmanar den politiska och ekonomiska makten.
Det var något sådant jag hade tänkt skriva om. Alltså vikten av ett oberoende dokumentärt berättande som kan lägga grund för ett intellektuellt självförsvar, mot de maktintressen som vill styra berättelsen. Min plan var att lägga ut texten om journalistiken som står i kontrast till skämtet i Almedalen. För medan politiker, journalister, näringsliv, diverse pr-människor, godhetsambassadörer, sociala entreprenörer och andra nyttiga idioter skålar i samförstånd och tävlar i floskler pågår en kamp om vem som äger berättelsen om vår värld.
Jag hade tänkt visa på nödvändigheten av att det dokumentära språket inte hamnar i fällan, att det enda som uppnås är sympati. Sympatin räddar endast vårt samvete och understryker vår oskuld till och vår oförmåga att förändra det lidande som synliggörs. Om bilderna och texten däremot faktiskt lyckas skapa något annat kan vi sätta oss själva i relation till de drabbade. Genom journalistiken kan vi förstå hur våra privilegier faktiskt är direkt länkade till andra människors lidande. Något sådant hade jag alltså tänkt mig.
Men så sitter jag och tittar på finalen i U21-EM och blir på riktigt rörd. Jag vill så klart inte dra för stora växlar på ett U21-landslags antirasistiska och samhällsomvälvande potential, men det finns något där. Något att ta på. Så med risk för att själv börja snubbla runt bland något som skulle kunna tas för klichéer, går det svenska landslaget av bruna, vita och svarta fan rakt in i hjärtat. För att vara helt ärlig är det inte hashtagen #nyasverige eller den faktiska mästerskapstiteln som gör mig så glad. Jag inser i stället ganska snart att det är ett slags skadeglädje som ligger och pyr. För jag vet hur det brinner i hjärnan på mina gamla polare som lagt sin röst på Jimmie och Sverigedemokraterna. Jag ser framför mig hur de sitter i tv-sofforna och inte riktigt får ihop det, de vet inte hur detta landslag ska hanteras. För nu är det inte Henke Larsson längre. Det är något mer. Något lite jobbigare. Jag njuter.