En förkortning kan i sig vara hur klumpig som helst: den vilar tryggt på att beteckna något annat och förmodligen mer förståeligt. LTTR, det queerfeministiska New York-baserade konstnärskollektiv vars produktion just nu ställs ut på Tensta Konsthall, låter däremot inte sina titelbokstäver stå för något beständigt. LTTR är Lesbians to the Rescue, eller Listen Translate […]
En förkortning kan i sig vara hur klumpig som helst: den vilar tryggt på att beteckna något annat och förmodligen mer förståeligt. LTTR, det queerfeministiska New York-baserade konstnärskollektiv vars produktion just nu ställs ut på Tensta Konsthall, låter däremot inte sina titelbokstäver stå för något beständigt. LTTR är Lesbians to the Rescue, eller Listen Translate Translate Record, eller Lacan Teaches to Repeat, eller något helt annat. Oviljan att stadga sig i språket kan ses som en symbol för
de tankar om rörliga identiteter som ryms i queerbegreppet. Görandet i stället för varandet, som representanterna för kollektivet uttrycker det
i utställningstexten.
Utställningen består huvudsakligen av fem tidskrifter, utgivna 2002–2008. Tidskriften, som också bär namnet LTTR, kom till som en plattform för queerfeministisk konst och innehåller målningar, teckningar, fotografier, text, och i nummer två till och med ljud i form av en medföljande CD-skiva. Ett verk som står ut i sin omedelbarhet är Zoe Leonards pamflett ”I want a president”, där konstnären radar upp en mängd karaktärer – en flata, en utan sjukförsäkring, en som utövat civil olydnad – som hon vill ha som president. Fotografierna i samma nummer, som skildrar fysisk njutning och ömhet, fungerar också väl i en utställningssituation, om nu en sådan innebär att man vill ströva omkring mellan verk. Annars kräver det mesta materialet att man tar in det i sin helhet.
Förutom själva tidskrifterna, som presenteras respektfullt sida för sida, finns montrar med mejl och fakturor som rör produktionen av dem. T-shirts, kuddar och tygkassar i rosa och lila finns utplacerade i utställningsrummet. Ett screentryckt citat, ”A new way of rage thinking”, upprepas som ett mantra.
På en vägg projiceras bilder från olika evenemang: ett performance, en fest, ett skrivbord. Det är en utställning om en tidsperiod, som trots att den bara ligger några år bort behandlas med ett arkivs varsamhet om objekten. Och det är på många sätt ett klassiskt arkiv det rör sig om, eller om man så vill en klassisk presentation av en ”rörelse”.
Denna estetisering av den kreativa processen skaver lite. I queer och feministisk konst är det vanligt att inte bara vilja skapa nya sorters innehåll, utan också att avnormalisera sådant som redan är etablerat. Det kan röra sig om normer i bildkomposition, estetiska uttrycks inbördes hierarki eller språkets givna ramar, och då även själva utställningsformatet och synen på konstnärer. Om man som betraktare inte tar sig tid att läsa tidskrifterna, balanserar utställningen i sin klassiskhet på gränsen till att misslyckas med att förmedla sin position. Det blir då istället bara en samling upphöjda DIY-objekt och en inblick i hur produktiva queerfeministiska konstnärer organiserar sig. Fast med tanke på att museerna vanligtvis inte direkt översköljer en med det sistnämnda, så är det kanske inte så bara.
Alla nummer av LTTR finns på www.lttr.org.