Det är lördag kväll i Luleå. Staden kisar i försommarkvällens eviga solsken medan raggarbilar bullrar fram med nedvevade rutor och avgasmoln i släptåg under upprepade varv runt stadskärnan. 

På teater ”Lillan” med utsikt över hamnen har spillrorna av den svenska fredsrörelsen samlats för att protestera mot den Nato-ledda flygövningen Arctic Challenge Exercise, ACE, som just avslutat den första av två övningsveckor. På scenen konstaterar Jokkmokks världsmusikorkester att de ”representerar luftrummet ovan Jokkmokk som nu fylls av stridsflygplan”. Jokkmokks kommun marknadsför sig som vild, vacker och vilsam – men det gäller inte de här veckorna.

Det var inte i tätorter som Stockholm, Göteborg eller Luleå som de första organiserade protesterna mot den växande militariseringen av Norrbotten – i form av expanderande militära testområden och återkommande flygövningar – tog fart. Motståndet föddes i Jokkmokk: en kommun med lång tradition av mobilisering mot industriellt skogsbruk och gruvprospektering. Och nu även militarisering. 

– Det finns i alla fall något positivt med den här övningen. Politikerna ser att det finns något som heter Norrland, säger turistentreprenören Matti Holmgren efter att han vinkat av en delegation med riksdagsledamöter från Miljöpartiet. 

Matti Holmgren kokar kaffe över elden nere vid sjön Skavran. I bakgrunden ylar draghundarna som är en del av den lilla ekoturistfirmans utbud. 

– Se dig omkring, säger han och pekar ut över vattnet. 

– Vi försöker bedriva vildmarksturism i en region där det snart inte längre finns någon vildmark kvar. 

På andra sidan sjön breder kalhyggen och kraftledningar ut sig över vad som för bara några generationer sedan var till synes oändliga vidder av orörd natur.

Sedan peaken på 1960-talet, då 11 500 personer bodde i kommunen, har befolkningsantalet stadigt sjunkit och är i dag i höjd med nivåerna i början av 1900-talet: 5 200. Jokkmokks kommuns avfolkningstrend beror på omständigheter som är snarlika dem på andra håll i norra Sveriges inland, där ingen näring klarar av att erbjuda någon långsiktig lösning på sysselsättningskrisen. 

Konflikter uppstår ofta när olika näringar som säger sig sitta på svaren till jobb och ekonomisk lönsamhet hamnar på kollisionskurs. Senast det hände här var när planerna på en järnmalmsgruva i Kallak, fyra mil nordväst om Jokkmokk, ledde till häftiga protester och en hotfull stämning i kommunen. Kritiker såg den potentiella gruvnäringens påverkan på miljö och rennäring, förespråkare såg möjligheter till tillväxt. Visionerna för vad Jokkmokk borde användas till tycktes inte kunna bli mer olika. Efter en segdragen process som inleddes 2011 avskrevs järnmalmsplanerna i Kallak hösten 2014 efter att Länsstyrelsen fått sista ordet i frågan, men för Jokkmokk hade en reva lämnats öppen.

Och snart fick Jokkmokksborna en ny kontroversiell fråga att ta ställning till. Under vintern lät Försvarets materielverk, FMV, meddela att den militära testverksamheten vid Vidsel Test Range, med bas i grannkommunen Älvsbyn, under hela våren skulle ta i anspråk ett utökat testområde som löper djupt in i Jokkmokks skogsområden. Turistbranschen såg hur ett mardrömsscenario tornade upp sig vid horisonten – att några av regionens bäst bevarade naturområden med stor potential för ekoturism skulle förvandlas till slutet militärt område under årets kanske allra främsta högsäsong.

Som protest mot FMV:s utökade testområde drog Matti Holmgren igång kampanjen ”Beslagta inte Jokkmokk”. Under två veckors tid lade han allt arbete med turistfirman åt sidan för att enbart fokusera på opinionsbildning. Målet var att bygga nya allianser och ena en bygd alltjämt märkt av de djupa sprickor som konflikten kring gruvetableringen i Kallak lämnat efter sig. 

– Det var fredsaktivister sida vid sida med skoteråkare och jägare side-by-side med vegetarianer, säger Matti Holmgren nöjt. 

Fakta ger honom rätt: samtliga partier representerade i Jokkmokks kommunfullmäktige ställde sig i mars bakom en motion framlagd av Miljöpartiet som i kraftiga ordalag kritiserade militariseringen av Jokkmokk. Det hade aldrig förut hänt att samtliga partier – från Moderaterna till Vänsterpartiet – enades i en så ekonomiskt och politiskt viktig fråga. I förlängningen sände också motionen skarpa signaler till partiernas respektive huvudkontor i Stockholm.

Det nya nätverket var redo att genomföra protestaktioner under vapentesterna men FMV backade till slut och ställde in vårens planerade tester i det utökade området. Den officiella förklaringen var ”tekniska problem” i form av ett krånglande chip i en raket, men oavsett vilket togs beskedet emot som en seger i Jokkmokk. 

– De backade ur en strid som de inte ville ta. Djävulskt taktiskt gjort, säger Matti Holmgren. 

Men de inställda missiltesterna under våren innebär inte att striden är över. FMV har meddelat att det utökade testområdet kommer att användas under kortare perioder i höst och ACE förser jokkmokkarnas motstånd mot militariseringen med färskt bränsle. 

Enligt Matti Holmgren har de ansvariga för Vidsel Test Range flaggat för att det kommer märkas en större militär närvaro i Jokkmokk i framtiden. Och han är orolig för vad fler avspärrade områden och mer plan i luften kan leda till för turistbranschen.

– Våra gäster vill inte se kamouflageklädda gubbar i Jokkmokk eller höra stridsflygplan i skyn, säger han.

 

Louise Levin, informationsansvarig vid Flygflottilj 21 i Luleå, har haft bråda dagar. Förberedelserna inför ACE som inleddes redan i september 2014 har varit intensiva och under den officiella mediadagen ansvarar hon för såväl nationell som internationell press. 

I jämförelse med den första ACE-upplagan 2013 är årets övning dubbelt så stor: under två veckors tid intar drygt 100 stridsflygplan från nio länder luftrummet över en tredjedel av Sverige. Som värdar står Finland, Norge och Sverige i vad som är en fortsättning av ett övningskoncept med Nato som dominerande kraft och 3 600 deltagare.

– Det känns fantastiskt att vi här uppe kan hålla en så högkvalitativ övning, säger Louise Levin.

I hangaren som fungerar som pressrum samsas informationsblad om flygövningen med säljfolders för Jas 39 Gripen. Efter en presskonferens ledd av övningsledarna från Sverige, Schweiz och USA slussas presskåren vidare till startbanan där väntande Jas- och F16 Falcon-plan – som båda ingick i den Nato-ledda operationen i Libyen 2011 – står uppradade.

– Hade inte vi övat internationellt så hade vi aldrig kunnat göra ett så bra jobb där nere i Libyen, säger Louise Levin. 

– Den här övningen förbereder svenska och europeiska flygvapen för en eventuell framtida insats. 

Luleås socialdemokratiska kommunalråd Niklas Nordström lyfter gärna fram att storskaliga militärövningar som ACE – som redan planeras återkomma 2017 och 2019 – är av godo för stadens besöksnäring och servicesektor. Och lokalpressen gör blixtintervjuer med hotellreceptionister för att leverera pliktskyldiga nyhetsartiklar om fullbelagda hotell. 

Vägg i vägg med ett av Luleås elegantare hotell ligger en brittisk pub som under övningsveckorna agerar vattenhål åt stridspiloter och tekniker. När fredagskvällen närmar sig midnatt anländer uppspelta övningsdeltagare från personalfesten vid den tillfälliga ACE-basen Flygflottilj 21 där ett liveband bjudit på hårdrockscovers. 

Ken Smith är en rund engelsman med rakat huvud som spelar ”bad guy” under flygövningen.

– Jag får betalt för att dö fem eller sex gånger om dagen, säger han med ett snett leende och beställer in tre Arjeplog Amber Ale.

Men de ekonomiska spinoffeffekter som ACE gett besöksnäringen i Luleå har inte smittat av sig på turistbranschen i inlandet.

 – Vi får ingenting som vanligt, säger Gun Mannberg som driver familjeföretaget Årrenjarka fjällby, i Kvikkjokksdalen i Jokkmokks kommun, 27 mil från Luleå i Norrbottens inland.

Tidigare under dagen har stridsplan som deltar i ACE använt sig av luftrummet ovanför fjällbyn till simulerade befrielseoperationer i ett påhittat scenario. Hela upplägget följer vedertagen Nato-standard.

– Nu har vi visserligen lågsäsong, men som det lät på grund av planen i dag är vi rädda att gäster inte skulle komma tillbaka om de hade varit här. Det är ju tystnaden och lugnet folk kommer för att uppleva här, säger Gun Mannberg.

Hennes anfäder kom till Lapplandsfjällen under 1700-talet och familjen Mannberg har bott i Årrenjarka sedan 1820-talet. Fram till Guns barndom var familjen lantbrukare med egna fjällkor. Men till slut gick det traditionella sättet att leva inte ihop ekonomiskt och när Guns föräldrar gjorde sig av med de sista korna markerade det slutet för Kvikkjokksdalen som levande jordbruksbygd och startskottet för en nya era där turismen skulle bli avfolkningsbygdens livlina. Sedan starten 1969 har familjen sakta men säkert byggt upp en framgångsrik fjällby som tar emot besökare från en lång rad länder. 

– Den här platsen betyder allt för oss, säger Gun Mannberg.

Men nu växer oron för att den expanderande militära testverksamheten vid Vidsel Test Range, vars utökade försöksområde äter sig långt in i de naturområden som familjen Mannberg genomför sin friluftsturism i, och de återkommande militärövningarna i luftrummet ovanför Årrenjarka ska sätta käppar i hjulen för den växande turistnäringen i bygden. 

– Det vore förskräckligt om historien upprepade sig, säger Gun Mannberg och syftar på ett mörkt svenskt historiekapitel där Norrland i allmänhet och Norrbotten i synnerhet har mjölkats på naturresurser, mineraler och numera även invånare utan att egentligen få någonting mer än problem i gengäld. 

Medan hon promenerar ut över familjetomten med utsikt över fjällbyanläggningen följer hunden Freja hennes steg. Mellan de rödmålade träkåkarna öppnar sig en värld av blå himmel och fjäll. Solskenet vägrar ge med sig fastän klockan passerat halv tio på kvällen. Under lågsäsongen handlar arbetet med turistföretaget om att förbereda sig inför de bättre tider som högsommarens vandringsbesökare och vårvinterns skoterfarare bidrar med. Fastän himlen blänker molnfi över Årrenjarka denna senvårkväll är framtiden allt annat än utstakad.

Från sin position lite vid sidan om alltsammans iakttar en av skyddsvakterna på F21, 20-årige Rasmus, de lyftande stridsflygplanen med stora ögon. Han skulle inte tacka nej till möjligheten att själv en dag få kalla sig stridspilot, men just nu är han bara glad över att ha ett jobb över huvud taget. För en månad sedan lämnade han familjen för en vakttjänst på F21 och hittills har valet inte varit någon besvikelse. Medan en amerikansk F16 Falcon stiger mot skyn under höga vrål frågar sig Rasmus varför människor är kritiska till ACE. Försvaret, menar han, är en garant inte bara för politisk stabilitet, utan även för jobben – F21 är en av kommunens viktigaste arbetsköpare med 1 250 tjänster, och är numera en av Sveriges sista kvarvarande flygflottiljer.

– Ska inte jag få ha något jobb att gå till? undrar han.

Louise Levin började sin anställning vid F21 för över 20 år sedan och då på expeditionen i en tid då skrivmaskiner ännu inte hade ersatts av datorer. Hon tror att flygflottiljen kommer att finnas kvar även i framtiden som en stark arbetsköpare, vilket återkommande storskaliga militära flygövningar säkerligen kommer att bidra till. Media­dagen börjar närma sig sitt slut medan flygövningens eftermiddagspass fortsätter ovanför ett regndrypande Norrbotten.

– Om man hör våra flygplan i luften är man säker, säger Louise Levin. 

– Jag kallar det ljuv musik från ovan.