Brevväxling från fängelset

Fredrik Edin: Jag började den här resan med att citera Brecht. ”Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den.” Men vad fan hände sen egentligen? Det känns snarare som om det är verkligheten som hållit i den där hammaren och bankat för allt den är värd. 

Daniel Lindvall: Jag önskar verkligen att jag inte kände igen den känslan. Den som i dag är medelålders eller yngre har aldrig – ur ett klasspolitiskt vänsterperspektiv – upplevt något annat än förluster och besvikelser. Vi befinner oss nu i en situation där klimatet – den mänskliga civilisationens själva livsbetingelser – kräver en så gott som omedelbar revolution av vårt ekonomiska system. Samtidigt blir kapitalismen allt mer krisbenägen. Men ”affärerna frodas bland ruinerna”, som Rosa Luxemburg konstaterade redan under första världskriget och Naomi Klein visade tydligt i Chockdoktrinen. Oavsett kris eller boom så blir de rika rikare och de fattiga relativt fattigare. Kapitalismens kris är inte kapitalisternas kris, utan enbart arbetarklassens. Ändå tycks möjligheten till en radikal förändring inte ha varit länge bort på något hundratal år.” På hemmaplan härskar arbetslinjens och förnedringens politik ohotat oavsett vilken färg regeringen låtsas ha. I dagarna kunde vi läsa att det slogs nytt rekord vad gäller antal deltagare i Fas 3. Men okej, brukar jag tänka, det är väl vår förbannade plikt att upprätthålla ”viljans optimism” gentemot ”förnuftets pessimism” (som Antonio Gramsci gjorde i fascisternas fängelse)? Och där tror jag konsten – och kanske vi kulturskribenter också – har en uppgift: att försöka hitta eller väcka hoppet. Om vi ska kunna forma, och inte bara spegla, verkligheten är det nog där vi måste börja. Sven Lindqvist inleder och avslutar sin bok om kolonialismen, Utrota varenda jävel, med att konstatera att det ”(inte är) kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” I dag överlever inte kapitalismen för att folk i gemen saknar kunskap om hur katastrofalt systemet är, utan för att vi saknar hoppet att kunna förändra. Vad som fattas oss är inte kunskap, utan hopp. Samtidigt ägnar sig den vänsterpolitiska konsten oftast åt att skildra hur överjävligt allting är och vi sysslar med ideologikritik, vilket är jätteviktigt, men på egen hand lätt utmynnar i en rent kritisk, negativ, ibland rentav cynisk hållning.

Fredrik: Vänstern är inte bara cynisk och gnäller. De gnälls dessutom om fel saker. Att borgare är dumma. Att rasister är rasister. Att sossar är sossar. Att allt som har med parlamentarism att göra är skit. Här, i Grekland, i Spanien. Alldeles oavsett om det leder till konkreta förbättringar för stora delar av arbetarklassen. Det gnälls givetvis också på alla som når ut utanför vänsterbubblan. Hur mycket skit har exempelvis inte Russell Brand fått? Okej, han är en tönt. Men han säger vettiga saker till folk som vanligen inte tar del av politik överhuvudtaget. Ganska mycket folk också. Intervjun med Jeremy Paxman har setts av 11 miljoner människor på Youtube. Jag skulle jubla av glädje om 20 personer läser den här artikeln. 

Rebecka Kärde: Är inte just det där ett ganska vanligt förekommande fenomen inom vänstern de senaste, ja, 150 åren? Jag tänker på kritiken mot Russell Brand, eller som du Fredrik skrev om häromveckan, mot sajter som Nöjesguiden och Edit. Man tycker att det är poserande, populistiskt, förenklat. Och det är det säkert också, men jag vet inte – det finns en renhetssträvan i det där som gör mig beklämd. Socialismen handlar ju i någon mån om att hitta en minsta gemensam nämnare och organisera sig kring den. Det går inte utan åtskilliga kompromisser. Samtidigt undrar jag var skiljelinjen går mellan gnäll och en så kallad ”livaktig idédebatt” – finns det inte något positivt i att folk bryr sig tillräckligt om vänsterns väl och ve för att sura? Kan det inte komma att utvecklas till en diskussion om något mer fruktbart: framtoning, retorik, strategi?

Fredrik: Definitivt. Och det för oss in på nästa problem. Även om vi har bra strategier för att nå ut till människor spelar det ju ingen roll om vi inte har något att nå ut med. Här saknar jag framförallt kritik av kapitalismen, det vill säga kritik av arbete, kritik av ägande och kritik av ideologi. Förlåt, jag tar tillbaka det där. Det inte bara saknas. Så fort någon kritiserar arbete dyker det genast upp en mini-Stalin, av vilka det verkar finnas påfallande många inom frihetliga kretsar, och börjar snacka om att göra rätt för sig. Om att så länge det inte kallas löne­arbete är det helt okej att tvinga folk till fabrikerna. Men jag vill inte ta över några jävla produktionsmedel. Jag vill bränna ned fabriken och sticka därifrån. Arbete i ett kapitalistiskt samhälle är utformat efter kapitalets behov. För att de som äger produktionen ska kunna tillskansa sig så mycket som möjligt av det arbetarna producerar. Det badvattnet går inte att kasta bort. Den som är tvungen att gå till jobbet skiter i om det är partiet, fackföreningen eller Bert Karlsson som cashar in i slutändan. Jag är övertygad om att de flesta människor är emot kapitalismen. De vet bara inte om det ännu. Det är här våra strategier kommer in i bilden. Det handlar delvis om att lyfta arbetskritik som en viktig feministisk fråga, vilket exempelvis Silvia Federici och Kathi Weeks insett. Kvinnor har ju ofta både sitt ordinarie jobb i produktionen och sedan en massa oavlönat hemarbete där hon också sköter om mannen som bara är intresserad av rättigheter förknippade med sin arbetsplats.

Daniel: Vänstern lider och har alltid (om än i olika hög utsträckning beroende på konjunkturerna i klasskampen) lidit av BK-syndromet – Borgerlig Korrekthet. Det gäller både brett och inom kultursfären. Icke-socialister snackar ju ofta om att kulturarbetare och journalister är så himla vänster, men även de som faktiskt är det bär oftast på ett ok av borgerligt ”sunt förnuft”. Hit hör exempelvis hyllningen av arbetet för dess egen skull. Men också en massa föreställningar kring vad som är bra konst eller bra kulturjournalistik. Den måste vara ”balanserad”, ”opartisk”, ”objektiv”, ”komplex”.  Den får inte vara ”politisk”, ”didaktisk”, ”förenklad”, ”populistisk”, ”naiv” osv. Den måste vara individualistisk och får inte hylla kollektivet och massorganiseringen. Den måste närmast fetischera tanken på den oöverbryggliga motsättningen mellan individ och kollektiv. Visst får man kritisera den kapitalistiska ordningen, men bara förutsatt att man, åtminstone implicit, landar i slutsatsen att den är oföränderlig eftersom verkligheten är så komplex att vi aldrig kan genomföra radikala, demokratiska förändringar. Vi lever i den bästa av alla möjliga världar, hur hemsk den än är. Hit hör också en mörk människosyn. Lathet och själviskhet, homo economicus, definierar oss. Den Stora Sanningen om den mänskliga naturen lokaliseras till Auschwitz. Problemet är att vi aldrig lyckats skapa en stark nog alternativ kultursfär – en verklig mothegemonisk kultur med egna resurser, även ekonomiskt – och därför förblir vi rädda från att bli utkastade från den existerande borgerliga kultursfären. Vi kan inte frigöra oss från behovet av att bli ”tagna på allvar” av DN Kultur.

Rebecka: Jag vill komplicera det där. Jag tror inte att problemet är att folk som arbetar inom den kulturella offentligheten – på universiteten, kultursidorna, förlagen etc. – inte har tillräckligt radikala värderingar (även om man kan anklaga dem för mycket annat, typ en påfallande social homogenitet). Tvärtom tycker jag mig både se att ”politisk” kultur fått ett rejält uppsving de senaste åren och att de stora institutionerna är relativt flexibla i vad de publicerar. Det är inga problem för Kajsa Ekis Ekman att skriva i DN eller för Bonniers att ge ut Athena Farrokhzad, tvärtom. Men det pekar ju på just det som Daniel säger: att det inte finns någon mothegemoni. Institutionerna hotas inte av att inlemma radikala röster när det knappt är ett alternativ för dessa att bara utnyttja alternativa kanaler. Vänstermedia betalar dåligt, når ut till för få och är i allmänhet undermålig. Problemen hänger givetvis samman, men om vi ska börja någonstans, och det måste vi ju, tror jag det är läge att vara självkritisk. Om ingen jag känner inklusive jag själv hellre läser vänsterpress än Svenska Dagbladet, vad kan det bero på? Och vad kan vi göra åt det? Jag vet ärligt talat inte. Det ligger nära till hands att raljera över att vi måste sluta skriva om typ Mikael Wiehe och annan sugig vänsterkultur, men å andra sidan skulle jag tro att välvilliga gamla proggare utgör en ganska stor del av prenumerantskaran och kan vara kritiska att stöta sig med. I sådana fall behövs en strategi för att locka en helt ny publik. Kanske är det framför allt en sådan vi saknar. Det, och – så klart – pengar. 

Fredrik: En stor del i problemet är att arbetarrörelsen gett upp alla ambitioner på att ha egna röster. Det finns ju knappt ens sossetidningar längre. De vänsterinitiativ som finns riktar sig till folk som redan håller med och handlar om saker samma folk redan vet. Här är vi knappast något undantag. Det har till stor del ekonomiska orsaker. Saknas pengar blir vi hänvisade till att tycka saker i stället för att ta reda på saker. Krönikor är ju exempelvis väldigt mycket billigare att producera än ett grävande reportage eller till och med en text där någon haft råd att lägga några timmar på att ta reda på fakta. Saknas sedan också ambitionen att nå ut, utmana och våga bli utmanad kommer krönikorna dessutom att sparka in öppna dörrar. Väldigt öppna dörrar. Sedan spelar det ingen roll att det finns en jättestor byline där någon står med armarna i kors och försöker se indignerad ut. Kompisskaran kommer att nicka belåtet och skriva ”läs den här viktiga texten av bästa X” på Facebook. Ingen annan kommer att bry sig. Fan, jag tror det var så här Ulrike Meinhof kände när hon beslöt sig för att fimpa media­karriären och gå med i en stadsgerilla. Men om jag ska vara lite allvarlig angående det Rebecka säger om gammal och ny publik får jag ibland frågan om jag vad våra läsare vill ha. Jag brukar svara att jag skiter i det. Däremot är jag väldigt nyfiken på vad de som inte läser idag oss vill läsa om.

Daniel: Visst är det sant att det ges ett visst utrymme till en Ekis Ekman eller Farrokhzad, men de är ändå undantagen/minoriteten i den stora, borgerliga media-helheten. Det förblir ofantligt mycket lättare att få utrymme (och, inte minst, anständigt betalt) för den som inte ifrågasätter den Borgerliga Korrektheten. Och ungefär samma sak gäller i andra områden av den kulturella offentligheten, exempelvis universitetsvärlden.  Sedan, förlåt Rebecka, men jag reagerar lite över frasen ”Mikael Wiehe och annan sugig vänsterkultur”, även om du i och för sig använder den medvetet raljerande. Med risk för att låta precis så gammal och otrendig som jag sannolikt är så tycker jag att både Wiehe och Afzelius exempelvis har gjort en del riktigt bra låtar. Men, och det är det viktiga, jag undrar om vi ska vara smakdomare på det sättet som den frasen ändå antyder? Jag tror det är just precis fel väg att gå. Vi behöver inte definiera ut, vi behöver inkludera och bygga broar. För övrigt är avsaknaden av europeiska och amerikanska stadsgerillor nu för tiden en av de stora gåtorna för mig. Det slår mig överhuvud­taget som ytterst märkligt att det finns så lite terrorism i västvärlden i dag.                             

Fredrik: Athena Farrokhzad i all ära men vi får inte glömma bort att kultur-, ledarsidor och vänstermedia är oerhört marginella företeelser. Åtminstone som kultursidorna ser ut på de flesta större tidningar. För att nå ut brett måste vi beröra människors vardag på ett helt annat sätt. En av de få jag kan komma på som verkligen gör detta är Aftonbladets sportkrönikör Erik Niva. Här tror jag popkulturen är en väg in. Är det något jag är stolt över och som jag tyckt fungerat bra på våra egna kultursidor är att vi ofta valt att skriva om exempelvis Hollywoodfilmer i stället för smalare kultur med vänsterstämpel. Men sedan tror jag också att vi måste vara mer strategiska och verkligen välja ut frågor som vi vill ha upp på agendan för att sedan satsa allt på dem med grävande reportage, faktaframställningar, ideologi­ktritik och varför inte lite tyckande mot slutet också. Om vi ska slippa bilda den där stadsgerillan måste vi försöka övertyga människor om att våra idéer faktiskt är bättre. Borde vara uppenbart, men tyvärr verkar det bara vara fascister som läser Gramsci nuförtiden.

Rebecka: Självklart är kultursidorna ett speciellt forum. I synnerhet tycks mig avståndet mellan dem och andra politiska arenor, särskilt den parlamentariska, gigantiskt. Men för att komma med en klassisk invändning – är detta verkligen entydigt negativt? Finns det inte en poäng i att vara smal, kritisk, krävande? Jag tycker att Erik Niva är en strålande skribent, men vi ska inte glömma att han skriver om fotboll, ett ämne med avsevärt större potentiell publik än typ poesi. Här vill jag litegrann försvara det här med att vara ”smakdomare” som Daniel är inne på. Smak är ointressant, absolut; men (konstnärlig) kvalitet är det inte. Tvärtom skulle jag säga att förmågan att känna igen det senare är ett minimikrav för oss som håller på med kritik. Med det menas förstås inte att alla ska vara överens eller att det går att hitta något slags objektiv sanning om exempelvis Mikael Wiehes förtjänster. Men jag tycker att kvalitet är en viktig parameter att försvara och resonera kring, inte minst i och med att vi vet vad som händer om vi överlåter frågan åt marknaden. Det är ju inte bara av hävd som kultur ses som en vänsterfråga; det är för att vi är de enda som intresserar oss för värden som inte är monetära. Sedan ska det så klart påpekas att kulturkritik är något annat än nyhetsjournalistik, som i sin tur är något annat än bred politisk organisering, och så vidare. Stadsgerillan behöver kanske inte ägna sig åt estetiska diskussioner dagarna i ända. Men ja – var är den? Och var är ekoterroristerna? Den frånvaron förbluffar mig!

Daniel: Självklart måste vi försvara kultur som inte är ”marknadsmässig” och kulturella värden som inte är monetära. Men samtidigt får vi inte fastna i ett falskt val mellan marknadspopulism, å ena sidan, och ett försvar av en estetisk kanon som bestäms av en intellektuell elit (”smakdomarna”), å den andra – vilket är något som vänstern ofta gjort historiskt och fortfarande gör idag. Det är två sidor av samma mynt. Bådadera är naturliga frukter av klassamhället och i grunden lika elitistiska. Båda synsätten står för en extremt hierarkisk kulturproduktion, med en liten grupp producenter och en stor grupp konsumenter. Vi har sett under 1900-talet hur vänstern ofta svängt mellan attacker på den kommersiella populärkulturen utifrån finkulturella estetiska värden och attacker på finkulturen utifrån en populärkulturell populism. Det är naturligt. Om man ska försvara exempelvis mer skattepengar till icke-marknadsmässig kultur så är ju det lättaste och mest accepterade sättet att luta sig på en i grund och botten konservativ kultursyn.Jag tror att vi måste våga formulera helt andra värden, den typ av värden som allmänt förlöjligas på kultursidorna, utifrån deltagande och demokrati (vilket naturligtvis är en synonym till socialism) och upplysningspotential. I slutänden är kvalitetskultur den kultur som bidrar till att föra mänskligheten framåt på något sätt – vilket förstås kan ske på extremt krokiga och indirekta vägar, men ändå. Ja, var finns ekoterroristerna? Likt alla andra ”vänsterterrorister” finns de numera endast på film där de – likt ekoterroristerna i Night Moves – framställs som obalanserade halvpsykopater och används för att varna för det som faktiskt är ännu farligare än den pågående ekologiska kollapsen och business as usual, nämligen politisk radikalism.

Fredrik: Klart vi ska få vara smala, svåra och hålla på med krävande kultur också. Jag är personligen mycket glad för att det finns människor som sysslar med mycket avancerad filosofi, delvis för att jag vearken har kunskap eller vilja att göra det själv. Men vi måste också kombinera detta med bredare berättelser som fler kan samlas kring. Arbetsplatserna förlorar ju – verkligen på både gott och ont – sin centrala betydelse. Fler och fler står utanför arbetsmarknaden. Fler och fler kommer aldrig ens in. De som gör det byter jobb ofta eller har flera arbetsplatser samtidigt. Eller ett jobb utan fysiskarbetsplats. När jag var 30 hade jag haft fler jobb än både mina föräldrar under hela deras liv. Så vi får i allt större utsträckning samlas kring våra bostadsområden, våra resvägar genom staden, på nätet, kring kultur och varför inte kring företeelser som sport? Tycker detta märks på nyare sociala rörelser och partier. Tyvärr är allt för många kvar i fordismen, hos fabriksarbetaren och i hans fabrik och ser detta som den enda meningsfulla utgångspunkten för politisk kamp. 

Rebecka: Daniel – jag håller helt med om att den hierarkiska, reaktionära kultursyn du pekar på är både förlegad och motbjudande. Men jag tror det krävs en åtskillnad mellan två olika begreppspar här, å ena sidan fint/fult, å den andra bra/dåligt. Som du säger är det första paret inget annat än klassförakt maskerat som estetiskt omdöme. ”Finkultur” är ju inte per definition bättre eller mer intressant än ”fulkultur”; det finns mycket dålig konst, många bra tecknade serier och så vidare. Just detta bra/dåligt (sant/falskt?) tycker jag emellertid är livsviktigt att bejaka. Att försöka utröna vad det består i, och i möjligaste mån undvika att hemfalla åt stelnade eller instrumentella optiker. Det är där kritiken kommer in i bilden. Angående arbetsplatsen betydelse är jag enig med dig, Fredrik: de historiska betingelser som gjorde arbetsplatsorganiseringen så viktig står i begrepp att förändras, eller har redan gjort det. Jag har till exempel aldrig träffat någon av mina kollegor på det bemanningsföretag där jag jobbar ibland, vi är alltid uthyrda till olika arbetsplatser och har ingen möjlighet att kontakta varandra. Samtidigt kan jag förstå vänsterns motvilja mot att organisera sig kring andra kärnfrågor än arbete. Det gäller ju att hitta något som behåller den marxistiska sprängkraften, som kan förena många och inte bara blir en samling kring rätt så godtyckliga attribut. Fi till exempel har ju en extremt smal rekryteringsbas. Då har de ändå siktat in sig på feminism, vilket borde vara en angelägenhet för de flesta. Vad skulle denna kärnfråga kunna vara, om inte arbete? Och om det ändå måste vara arbete – hur? Själv tänker jag nog att EU:s vedervärdiga migrationspolitik borde vara en ännu större stridsfråga.

Daniel: Rebecka, jag håller helt med om distinktionen mellan fint/fult och bra/dåligt. Paret sant/falskt är väl inte identiskt med bra/dåligt, men det är definitivt en aspekt. Andra aspekter kan handla om de effekter både produktionsprocessen och receptionsprocessen har. Samma konstverk, film, bok etc kan ju fungera radikalt olika i olika kontexter och blir då, kanske inte sämre eller bättre i sig, men det/n ger upphov till ”aktualiseringar” av olika värde.    

Fredrik: Rebecka – självklart ska det handla om arbete. Arbetet har ju inte förlorat sin centrala betydelse, tvärtom. Men det organiseras annorlunda vilket vi måste ta hänsyn till. När det gäller sprängkraften är jag inne på samma sak som Žižek och många andra påpekar. Det är inte nödvändigtvis när folk har det dåligt som de gör uppror utan snarare när de blir besvikna. När deras förväntningar kommer på skam. Om människor förväntar sig vissa saker av livet, men förnekas dessa, är chansen större att de försöker förändra samhället. Oavsett om det handlar om arabiska våren, konsumtionskravaller i Storbritannien eller sociala protester i USA . Eller om människor på en industriort där det alltid funnits arbete och där de som flyttat därifrån gjort det av fri vilja och inte för att de varit tvungna. Eller den tidigare trygga medelklassen som kunnat gå direkt från universiteten till relativt trygga jobb och höga löner. Tyvärr är inte vänstern jättebra på att locka andra än medelklassen. Och knappt det. Har vi riktigt stor otur måste massor av människor som tidigare haft det hyfsat bra få det betydligt sämre innan det händer något.

Rebecka: Jo, absolut, att arbete är själva kärnan i vår rörelse är jag helt med på. Jag tänkte mer på om det finns något alternativ eller komplement till arbetsplatsen som nod: en paroll, en fråga, en fysisk plats… Men nu är jag ute och svävar. Håller hur som helst med om att besvikelse är en oerhört potent politisk kraft. Dess moder är ju dock hoppet, och då är vi tillbaka till det som Daniel pratade om i början – har folk verkligen hopp? En skrämmande tanke är ju att den sänkning av levnadsstandarden som vi kan vänta oss kommer leda till apati (eller barbari) snarare än till konstruktiv vrede. Ytterligare en försvårande omständighet i sammanhanget är att klimatet för utopier är så pass eländigt – ingen tror väl att vi kommer ta oss oskadda ur exempelvis klimatförändringarna. Det är givetvis rätt besvärligt för vänstern att tvingas konstatera att man måste slåss ”för uselt mot sämre”, som Karl Vennberg skrev, snarare än för kommunismen i traditionell mening. Fan vad jag är neggig nu! Med det sagt: det ligger kanske något i filosofen Alberto Toscanos påstående att det i dag är reformer, inte revolution, som är utopiskt. Vad de två begreppen nu innehåller.

Daniel: Bostadsområdet är väl ett naturligt komplement till arbetsplatsen som organisations-nod? Särskilt med den ökande segregeringen, för medan arbetarklassen splittras allt mer på arbetsplatsen så föses vi ju ihop allt mer i fråga om boende, samtidigt som det uppstår allt fler tydliga klasskonflikter kring boende med den anti-sociala bostadspolitik vi nu haft i flera decennier. Man kan ju tänka på grupper som Pantrarna och Megafonen eller de nätverk som uppstått kring tunnelbanelinjer i Stockholm. I övrigt håller jag helt med Toscano. Det är för sent i kapitalismens historia för reformer. Både vad gäller klimatet och ekonomin. Reformer kan bara (om ens) åstadkomma ”uselt” istället för ”sämre” och det är inte bara otillräckligt utan en hopplös grundinriktning att bygga motstånd utifrån. Och i vilket fall har väl framgångsrik reformpolitik alltid vilat på en revolutionär grund, så att säga? Den avgörande skillnaden på en reformistisk och en revolutionär hållning är för mig en fråga om legalism. Reformister väntar på att parlamentet ska stifta lagen som ger dem rätt att ta över bageriet. Revolutionärer tar över bageriet först och stiftar sedan lagen som ger dem juridiskt rätt. Hotet om en revolutionär utveckling har varit grundläggande för att motivera tillräckligt stora delar av klassfienden att acceptera reformer i utbyte mot att vi inte på allvar går så långt som att ta över produktionsmedlen annat än i de undantagsfall när det faktiskt gynnat kapitalet i sin helhet. Och reformismen – även när den är som mest radikal oxh långsiktigt vill förändra samhällets grunder – får ofrånkomligen en konservativ bieffekt i att den samtidigt hela tiden bekräftar systemets legitimitet. För övrigt tror jag inte att det går att bygga massrörelser utan utopiska, ”revolutionära”, visioner (utopiska i ordets positiva betydelse – målbilder att sträva efter, gemensamma drömmar som lyfter oss över den vulgärindividualistiska kortsiktigheten). Det är utopier som ger hopp. Men om vi är överens om hoppets betydelse, var hittar vi det? Är det inte vår största plikt, att spåra hoppet? Jag börjar med att skruva lite på det jag sa inledningsvis. Att kapitalismen i dag inte överlever för att folk tror den är bra, utan för att de saknar hopp om något bättre, gör systemet extremt känsligt eftersom den minsta lilla gnista hopp snabbt kan få fotfäste och bli till en eld som bränner ned den dominanta ideologins stråhus mycket snabbare än vi kanske ofta tänker oss är möjligt. 

Rebecka: Jag tänker mycket på stråhuset som metafor för kapitalismen eller för den rådande ideologin. Det är förstås petigt av mig, men jag tror att vi är fel ute om vi föreställer oss denna ideologi (och andra ideologier med, för den delen) som en kropp snarare än som – ja vadå? En gas kanske. Något osynligt, decentraliserat, som visserligen har ett antal symboliska boplatser (typ Wall Street) men som också sipprar in överallt. Det pekar också mot frågan om reform vs. revolution. Där är jag personligen kluven. Å ena sidan håller jag helt med dig Daniel om att reformism som ism är en produkt av ett specifikt samhälle med en lika specifik (fram-)tidsuppfattning, syn på historien och så vidare. Är inte tanken på ett system som medvetet avskaffar sig självt kopplad till en utvecklingsoptimism som vi, som sagt, inte har längre? Å andra sidan tänker jag att själva dikotomin reform/revolution är rätt oanvändbar. Genom reformer kan man ju kratta manegen för en revolution, och som du säger Daniel finns det något revolutionärt i alla effektiva reformer. Jag tror också att utvecklingen i den myllrande heterogena klump vi kallar samhället, oavsett om det är på en lokal eller global nivå, är alldeles för komplex och överdeterminerad för att kunna sägas vara renodlat det ena eller det andra. En självklarhet givetvis, men en självklarhet värd att ta konsekvenserna av. Det jag gillar med Toscanocitatet är nog att det liksom pekar på det historiska i reformen: att den inte nödvändigtvis är given, enkel, ett fegt alternativ. Det gör också revolutionen mer nåbar. Där ligger det något i det Daniel säger om utopin – den behövs, inte som slutmål i en skiss à vetenskaplig socialism men som bränsle, motivation. Sedan är det nog destruktivt att formulera den alltför skarpt – att, som Forough Farrokhzad skriver, ”missbruka filosofin”. Det romantiska blir lätt totalitärt. Men åh – när jag pratar om sådant här känner jag mig som författaren Willy Kyrklund, som när han fick frågan om varför han aldrig skriver artiklar svarade att han har försökt, men att han när han kommit till slutet av texten alltid känner att han lika gärna kunde skrivit precis tvärtom. Det är så obegripliga stor­heter vi rör oss med: kapitalism, revolution, motstånd… Språkkritikern i mig blir alldeles matt. Ja, förlåt, jag garderar mig.

Daniel: Jag håller helt med om att den härskande ideologin inte är en centraliserad, enhetlig kropp. Jag tänker mer på den som en hegemonisk sfär, full att motsättningar, men ändå genomsyrad av en logik som hävdar att det existerande systemet är det bästa möjliga. Den kan sträcka sig från de mest himmelsblå hyllningarna av marknadskrafterna till att konstatera att det mesta är skit, men att alla alternativ är värre. Den härskar genom gränssättning. Och de där gränserna sitter så djupt i de flesta av oss. Det är väl där konsten och utopin har en roll, att väcka tron på en verklighet bortom dessa gränser, att motverka rädslan och tvivlet som den härskande ideologin fyller oss med.

Fredrik: Tack för alla kloka synpunkter. Tror vi måste sluta här och fortsätta nästa vecka. Nu ska jag se Mad Max. I 2d så klart. 

Publicerad Uppdaterad
22 hours sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
till vänster: Flyktingar vandrar mot turkiska gränsen till Grekland. Till höger: Foto på Elias Efveregren.
Elias Efvergren är debattör och namnet bakom kontot ”Ekonomin bakom”. Till vänster: Människor på flykt, gränsen mellan Turkiet och Grekland år 2020. Foto: Emre Tazegul/TT, privat

Alla arbetare förlorar på den rasistiska politiken

”Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Öppna gränser? Eller är det stängt för alla utan en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa?” Debattören Elias Efvergren slår hål på migrationsmyterna och förklarar hur ”kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil.”

Migrationsminister Johan Forsell sitter vid middagsbordet och pratar med sonen om hur det var på senaste Aktivklubbmötet. Sedan går han till jobbet och utvisar tonåringar. Socialdemokraternas Lawen Redar tycker att det är att gå för långt men vill ändå ha stram migrationspolitik för att ha råd med ”generell välfärd”. Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle öppna våra hjärtan. Stefan Löfvén öppnade sitt hjärta under 2015 års flyktingkris och stängde det sedan 2016. 

Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Är det öppna gränser? Eller är det stängt för alla utom de med blå ögon, skär hud och en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa? 

Först reder vi ut vad migration är och vem som gynnas av det. Så: 1. Migration är en ekonomisk nettovinst för länder som tar emot migranter och en nettoförlust för de som förlorar sina medborgare. 2. Migration är oundviklig i en imperialistisk värld. 3. I länder finns det grupper (vi kan kalla dem klasser) som påverkas olika av migration. 

Migration = ekonomisk nettovinst för mottagarlandet

Den första punkten är relativt enkel. Det är belagt att länder som tar emot migration gynnas ekonomiskt som enhet (land). I och med att det mestadels är unga vuxna i arbetsför ålder som migrerar har ursprungslandet stått för de stora kostnaderna (utbildning etc.) som sedan det mottagande landet gynnas av i form av arbete. Migration är alltså ett sorts utvecklingsstöd från fattigare länder till rika. 

Den andra punkten betyder att vi inte lever i ett slutet system inom nationen. Precis som kapitalet är globalt är även dess effekter. När Lundin Oil fördriver folk i Sudan, när EU driver iväg lokala fiskare utanför Västsahara, när det är krig om Ukrainas resurser, när USA tillsätter fascistoida marionettledare i Centralamerika för att kontrollera plantageområden för sina företag etcetera och så vidare i närapå oändligheten tvingar det människor ifrån sina ursprungliga boplatser. Det är inte enskilda händelser utan del av det kapitalistiska systemet. Så, det förespråkare för stram migration säger är: ”låt oss fortsätta suga ut mer sårbara länder och dess resurser för vår ekonomis skull samt låta någon annan ta hand om människorna som måste fly/migrera”. De gör detta många gånger för att de menar att ”vi inte har råd” (påhitt, se punkt 1). 

Den tredje och sista punkten är snäppet klurigare, med klart fler rökridåer.  

Ett bra exempel på hur migration används både som politiskt slagträ och som metod för att sänka produktionskostnader och därmed öka vinsten är det brittiska oljebolaget NAECI. Företaget sparkade de brittiska oljearbetarna och tog in billigare portugisiska motsvarigheter. Före detta premiärminister Gordon Brown från Labour gick ut och skanderade ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Rasistpartiet BNP försökte komma till den följande strejken men strejkarna skickade ut dem och sa att deras fight inte var mot de portugisiska arbetarna utan mot arbetsgivarna som ville exploatera dem. BBC fick också backa från sin vinkling av storyn om att den handlade om etniska motsättningar, när det egentligen handlade om att de brittiska arbetarna fick sparken på grund av att arbetsgivarna anställde billigare underleverantörer.  

Så politiker, arbetsgivare och media spädde på etniska motsättningar medan arbetarna höll fast vid att det handlade om arbetare mot arbetsgivare, oavsett nationalitet. 

Exploaterad arbetskraft och gränspolitik

Här börjar vi komma till kärnan av punkt 3. 

Kapitalet vill ha migranter. De kan användas som en lönepress och eventuellt få ner kostnaderna. Samtidigt sponsrar de också politik som sätter upp gränskontroller och vill kicka ut migranterna. Hur går det ihop? Det kapitalet vill ha är ett klimat där vissa inte har några rättigheter och är desperata. Så den gyllene vägen för kapitalet är hårda tag vilket leder till låga krav och rädsla hos de som invandrat samt bonusen rasism och splittring av arbetarkollektivet när tankesmedjor (med generös sponsring från kapitalet) och media (också de många gånger med generös sponsring) ställer grupper mot varandra. Det är fullkomlig jackpot! 

Nu kanske någon sitter och tänker: ”Va? Min farbror är företagsledare men han är jättesnäll och har också hälsat på en flykting en gång, hur går det ihop va?!” Oavsett vad kapitalet och dess företrädare tycker, tänker och känner på ett privat plan så är det en fullständig jackpot för deras position, den funktion de spelar i det ekonomiska systemet. Militariserade gränser kombinerat med rasism gör i förlängningen att deras balansräkningar ser bättre ut och det demobiliserar motståndet som skulle kunna kräva att en större del av vinsterna gick till de som skapat dem, det vill säga de som arbetar. 

Så lurar rasistisk politik arbetare

Vad ska då vara vårt svar? 

Som löntagare kan du antingen fokusera din kraft på att kämpa mot den invandrade arbetaren som försöker försörja sin familj likt dig själv. Eller så kan du rikta din kraft mot att kämpa mot det företag som väljer billigare arbetskraft för att få högre vinst. Om du väljer det första alternativet så blir du lurad. 

Varför? 

Jo, för att även om du lyckas, även om du får din vilja igenom och den invandrade försvinner, vad händer då? Kommer företaget ge dig tillbaka jobbet med din relativt högre lön jämfört med den invandrade personen? Nej, företaget kommer att leta efter nya alternativ till att sänka sina arbetskostnader. Hur görs det? Antingen genom att flytta till Kina, Lettland eller Bangladesh eller genom att introducera teknik som ersätter dig. Antagligen båda.

När vi kombinerar de tre punkterna står en sak klar: kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil mot vårt motstånd till den orättvisa värld de har byggt upp. 

Svaret då? 1. Bekämpa Lundin Oil, amerikanska kuppmakare och alla deras vänner. 2. Kämpa mot alla institutioner, lagar och företag som orsakar lönedumpning. 3. Organisera så brett som möjligt och motverka därmed den splittring motståndarna vill se.  

Migration är inte vilken fråga som helst. Den avgör liv. Det kräver att vi har en tydligare och mer sammanhållen linje för inte gå i fällan skapad av de som utnyttjar diskussionen om migration för egen vinning.   

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza
Trots att över 70 000 palestinier dödats vill vare sig Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna svara på Arbetarens enkät om folkmordet i Gaza. Foto: Jehad Alshrafi/TT, Anders Wiklund/TT och Christine Olsson/TT

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Tyst som i en massgrav. Det är reaktionerna från tre av fyra blåbruna partier när Arbetaren frågar om de anser att det pågår ett folkmord i Gaza.

Slakten i Gaza fortsätter. Senast i helgen begravdes ett sjuttiotal barn som hittats under rasmassorna till ett sönderbombat bostadskvarter. Över 70 000 palestinier har hittills dödats av den israeliska militären sedan den 7 oktober 2023 och lidandet för civilbefolkningen i det instängda och isolerade Gaza beskrivs av hjälp- och människorättsorganisationer som enormt.

Sjukdomar, svält och brist på allt från rent vatten till mediciner gör att läget blir allt mer akut. Snart väntar dessutom vintern med regn och sjunkande temperaturer vilket riskerar att förvärra läget ytterligare.

Enkät: Pågår ett folkmord i Gaza?

Men trots att bland annat FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, dragit slutsatsen att de israeliska myndigheterna begår handlingar som uppfyller kriterierna för folkmord så väljer Moderatarena, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att inte svara på Arbetarens frågor kring hur de ser på frågan.

I en enkät som skickats ut från tidningen till samtliga riksdagspartier inför söndagens val ställdes två enkla frågor.

1. Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 beräknas över 71 000 palestinier dödats i Gaza. Anser ni att det rör sig om ett folkmord?

2. Varför/Varför inte?

Håkan Svenneling, Vänsterpartiet
Håkan Svenneling, V. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling.

– Ja, Vänsterpartiet menar att Israels krig mot Gaza är ett folkmord. Sedan Hamas brutala attack den 7 oktober 2023 har Israel bedrivit ett intensivt och hänsynslöst krig mot Gaza och dess befolkning. Trots den så kallade vapenvilan fortgår dödandet av civila. Över 70 000 människor har dödats och ännu fler har skadats eller försvunnit i rasmassorna efter Israels bombningar. Israel har systematiskt använt svält och undanhållande av medicin och andra förnödenheter för att göra den humanitära situationen outhärdlig. Det ska ses i ljuset av uttalanden från höga israeliska företrädare som förnekat det palestinska folkets existens och rätt till liv. Det går inte att beskriva som något annat än ett folkmord.

Jacob Risberg, MP. Foto: Samuel Steén/TT

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Jacob Risberg.

– Ja. Redan i januari 2024 fastslog ICJ att det förelåg en risk för folkmord i Gaza, och sedan dess har FN:s oberoende kommission såväl som Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och en rad andra granskningar kommit fram till att det som skett och sker i Gaza är ett folkmord.

Kerstin Lundgren, C. Foto: Henrik Montgomery/TT

Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren.

– Det råder inga tvivel om att Israels hänsynslösa krigföring i Gaza är bortom all proportionalitet och utgör brott mot folkrätten. De civila offren, hindren för humanitär hjälp och användningen av svält som vapen är oförsvarliga. FN:s oberoende undersökningskommission har dragit slutsatsen att folkmord begås i Gaza. Det är en mycket allvarlig anklagelse, som Sverige och omvärlden måste ta på största allvar. Den juridiska prövningen ska göras av domstol, men det får aldrig bli en ursäkt för passivitet. Sverige måste agera aktivt för att säkra att de ansvariga hålls till svars och att de internationella domstolarna kan göra sitt jobb.

Foto: Johan Nilsson/TT

Socialdemokraterna, via partiets presstjänst.

– Frågan om Israel begår folkmord i Gaza prövas nu av ICJ. Vi ska respektera rättsordningen, men vi har sedan länge sagt att utvecklingen i Gaza och det enorma lidandet för den palestinska civilbefolkningen innebär att det finns starka skäl att befara att ICJ kommer fram till att Israels agerande utgör folkmord. Stater kan inte vänta på ett slutligt rättsligt avgörande för att agera, enligt folkmordskonventionen har vi en skyldighet att göra vad vi kan för att förebygga folkmord.

Mer press behöver sättas på den israeliska regeringen, både ekonomiskt och politiskt. Vi fördömer den israeliska regeringens krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen, liksom Israels illegala ockupation och bosättarpolitik. Sverige ska aktivt stödja ICC, ICJ och andra internationella rättsliga processer för att motverka straffrihet och ställa ansvariga för internationella brott till svars.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Liberalerna, via partiets riksdagskansli

– Liberalerna anser att frågan om folkmord är en juridisk fråga som ska avgöras av internationella domstolar. Folkmord är ett specifikt brott enligt internationell rätt och kräver en rättslig prövning av både handlingar och avsikt. Internationella domstolen har ännu inte prövat och avgjort frågan om folkmord i Gaza i sak. Det förändrar inte att det mänskliga lidandet i Gaza har varit fruktansvärt och att alla misstankar om allvarliga brott mot internationell rätt måste utredas och prövas.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan
"Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar", säger Moaawia Albriki. Foto: Alexandra Urisman Otto

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Flera gånger var Moaawia Albriki på väg att springa rakt mot svärdmannen för att försöka övermanna honom. Nu snurrar tankarna kring både vad som hänt om han inte hejdats av sina vänner. Och hur valrörelsen hade sett ut om gärningsmannen varit muslim.

– Jag tror att regeringen innerst inne önskar att det hade varit så, säger han i sista delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Gymnasieeleven Moaawia talar med markant Bergslagen-dialekt när han visar mig och Greta Thunberg runt i Fagersta centrum en vardagskväll knappt två veckor före valet. Luften bär fortfarande lite sommar i sig men kvällen är svalare än på länge. Hösten närmar sig.

– Där borta, vid den vita markisen. Där brukar jag klippa mig, säger han och ler mot oss. 

– Där har ni busstationen på andra sidan. Sen har ni lite affärer där. Sen finns det en lekpark där.

Han tystnar. Sedan tar han upp tråden från nyss, när vi pratade om hans framtidsplaner.

– Jag pluggar här nu, på vård- och omsorgsprogrammet. Och jag jobbar extra på ett äldreboende. När jag har tagit studenten vill jag plugga vidare till specialistsjuksköterska. Och efter min utbildning ska jag jobba ett tag här, ge tillbaka till samhället som har gett mig så mycket, säger han. 

– Men sen ska jag flytta utomlands. Det är för tungt med alla klagomål från Alternativ för Sverige och SD och sådana som inte gillar invandrare. Om man flyttar så slipper man det och kan gå vidare.

Hjälpte skadade under dådet på Brinellskolan

Fredagen den 21 augusti i år var den första fredagen på Brinellskolan för 18-åriga Moaawia Albriki. Han hade bytt skola, utan att berätta det ens för sina föräldrar, för att få en bättre utbildning och lära känna nya vänner. Klassen hade fått sluta redan klockan tolv men några av dem satte sig i den öppna caféliknande delen utanför undervisningsrummet. De skulle plugga till ett prov.

Vid tvåtiden kom en utklädd person in i korridoren. I alla fall var det så Moaawia uppfattade det.

– Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag såg svärdet faktiskt, men jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar.

Moaawia Albriki vid minnesplatsen i Fagesta. Foto: Alexandra Urisman Otto

Moaawia tittade ner i sina pluggpapper. Sedan började ungdomarna skrika.

– Jag tittar upp igen och ser bara en vägg av folk som står upp. Sedan skriker alla ”spring spring spring”, berättar han. 

Vad som hände sedan har han och andra berättat om i otaliga nyhetsmedier. De var flera personer, bland annat Moaawia och hans vän Mohamed, som hjälpte skadade och fick en av dem till sjukhuset i en epa. Mohamed och Moaawia är klasskamrater och dessutom kollegor på extrajobbet på äldreboendet. 

– Flera gånger var jag på väg att springa tillbaka. In mot han med svärdet, säger Moaawia. 

– Men Mohamed stoppade mig och skrek ”han viftar med svärdet som om han aldrig gjort något annat”.

Politker kom hit för att visa upp sig och få fler röster”

Fagerstas stora lekpark breder ut sig framför oss. Vi rör oss sakta, pratar och ser oss omkring samtidigt. Moaawia berättar att både han och Mohamed i efterhand har funderat över ifall de hade kunnat göra något mer. Kanske räddat den 17-åriga tjejen som dödades. 

– Jag fattade inte riktigt vad som hände, det gick så fort. Men jag minns att jag tänkte att man kanske kunde ha tagit en stol och sprungit emot honom med. Om vi hade varit flera hade det kanske gått.

Statsminister Ulf Kristersson (M) och socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson besöker minnesplatsen i Fagersta. Foto: Magnus Lejhall/ TT

Han tänker mycket på det. Men också på politikerna som kom dit dagarna efter dådet för att lägga ner blommor vid minnesplatsen och posera på bilder.

– De kom inte hit för att de bryr sig. I alla fall bryr de sig inte tillräckligt mycket för att göra något åt det som har gjort den här händelsen möjlig. De kom hit för att visa upp sig och försöka få fler röster, det är vad jag tror.

Ett gäng barn kommer framspringande och ber Greta att få ta selfies. ”Varför är ni här?” frågar de. ”Ni borde ta selfies med Moaawia”, säger vi och förklarar.

Familjen flydde kriget i Syrien

Familjen Albriki kommer från Syrien. Mellanbarnet Moaawia var liten när kriget bröt ut. De flydde och efter några år i Turkiet blev det vidare färd till Sverige. Först Märsta, sedan Upplands Väsby. När de skulle hitta en stadig plats att leva på gick flytten till Skinnskatteberg, tjugo minuters resväg från Fagersta. Där bor familjen fortfarande. 

– Det var en bra plats för oss barn att växa upp på. Mina föräldrar har gjort allt för vår skull. För att vi skulle kunna få det bättre här än någon annanstans, säger Moaawia. 

Han tar fram telefonen. Visar oss bilder och filmklipp som han tog direkt efter händelsen. Och sedan säger han med upprörd röst:

– Och det här. Ser ni det här? Förstår ni vad det betyder? Folk gillar det han gjorde.

Han har svajpat till en ny bild. En han har fått från en kompis, hon har hittat den på något forum. Exakt vad den föreställer är för grovt att ens beskriva, men den skändar dådets dödsoffer. I kommentarsfälten skrattar folk.

– Det finns värre grejer där ute, till och med. Men jag orkar inte titta. 

Det blir tyst en stund. Sedan säger Greta:

– Man har ju på något sätt vetat att det skulle bli så här. Det här är ett resultat av den extremt våldsamma rasistiska jargongen och diskursen som politiker har ägnat sig åt de senaste åren. Samma politiker som sen vill ta politiska poäng genom att komma hit och posera i bild.

Hyllade högerextrema gärningsmän på Tiktok

Det stod klart nästan på en gång. Den 18-åring som greps på Brinellskolan efter attacken hade tydliga kopplingar till högerextremism. I ett 20-tal inlägg och videoklipp på ett Tiktok-konto som kopplats till honom hyllas gärningsmän som Anders Behring Breivik och terrorattentatet på Utøya 2011, Anton Lundin-Pettersson, som låg bakom den rasistiskt motiverade attacken på Kronans skola i Trollhättan i oktober 2015, och Rickard Andersson, som dödade tio personer på Campus Risbergska i Örebro ifjol, och därefter tog sitt eget liv. 18-åringen i Fagersta tycks också ha varit klädd som Lundin-Pettersson var vid sitt dåd.

När tidningen Flamman gick igenom kontot hittade man också delningar av flera politiska inlägg, bland annat ett som sprider konspirationsteorin om ett befolkningsbyte i Europa. Där fanns också ett tiotal inlägg som propagerade för partierna Alternativ för Sverige och Örebropartiet, som båda går till val på en omfattande återvandringspolitik.

En tyst minut hålls för att hedra offren i skolatacken på Brinellskolan. Människor samlas utanför skolan. Foto: Åke Ericson/TT

En 17-årig flicka dödades i Fagersta, tre pojkar skadades. Enligt uppgifter till Arbetaren hade alla offer helt eller delvis utländsk bakgrund, något också Proletären tidigare har rapporterat. Elena Makars, bästa vän till den dödade flickan, sa så här tidigare i veckan till Svt Nyheter

– Även fast polisen inte har sagt något… Han var ju klädd som mannen i Trollhättan som öppet sa att han gick på invandrare. Precis det har jag och min bästa vän snackat mycket om. Det är ett stort problem här i Fagersta. Med just högerextremismen.

För Svenska Dagbladet berättar en person som lärt känna den misstänkta gärningsmannen online, om sin kommunikation med honom strax före dådet. 

– Han frågade mig om han skulle döda kvinnor eller invandrare. Jag trodde först att han fejkade, berättar vännen och lägger till att den misstänkte var ett ”stort fan” av Anton Lundin Pettersson, som dödade tre personer på Kronogårdens skola i Trollhättan 2015.

 – Han ville vara som honom, berättar kompisen.

Mathias Wåg: ”Högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer”

Mathias Wåg är journalist och bevakar den högerextrema medie- och aktivistmiljön. Den radikalisering som sker online, inte minst bland ungdomar i dag, är mångfacetterad och beskrivs ibland som en blandning mellan extremvänster och extremhöger. Men det stämmer inte, menar han.

– Det stämmer att ideologin är en blandning. Men inte av höger och vänster, utan genom att högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer som är bland annat satanistiska eller platser för misogyna incel-män, säger han. 

Mathias Wåg. Foto: Privat

I FOI-rapporten ”Våldsbejakande extremism och digitala miljöer” från mars 2024 beskrivs hur ”offentliga talespersoners och opinionsbildares förtal och demonisering av vissa individer eller befolkningsgrupper kan leda till ideologiskt motiverade våldshandlingar utförda av enskilda gärningsmän”, så kallad stokastisk terrorism. I rapporten nämns digitala medier som en underlättande faktor. 

– Statistiskt sett ökar hotbilden när personer hängs ut. Det handlar inte om en direkt anstiftan, men om en viss grupp personer beskrivs som ohyra, parasiter, som några som ska ”städas bort” – då riktas extremism, ilska, aggressioner mot den gruppen. Och risken för attentat ökar, säger Mathias Wåg och fortsätter. 

– Försvarshögskolan och Säkerhetspolisen använder sig av det här i sina rapporter. Men det har inte alls kommit ut i den politiska diskussionen.

Varför?

– Om man skulle prata öppet om det här så skulle det gå att koppla till högerns politik. Sättet att tala om muslimer, transpersoner och så vidare. Om man normaliserar en sådan retorik så kommer attentaten att komma.

Moaawia Albriki som förstagångsväljare

Vi står intill Brinellskolans gård nu, efter att ha passerat minnesplatsen. Ljus, teckningar, gosedjur. Moaawia pekar, ”där är mitt klassrum och där inne hände det. Ser ni de där fönstrena där?”

Här stod också flera politiker dagarna efter händelsen. Moaawia hörde att de skulle komma, men hade ingen som kunde skjutsa honom och stannade hemma.

Om du hade varit där när statsministern kom, vad hade du sagt till honom?

– Ulf Kristersson? Jag hade bara sagt: lämna över till någon annan. Någon som vill göra skillnad och verkligen vill göra någonting åt saker. Någon som bryr sig. Visst, självklart bryr han sig lite. Men jag tror han bryr sig mer om sina pengar, sin lön, sin stol som han sitter på. Sin makt helt enkelt. 

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar. Foto: Lars Schröder/ TT

Och om Jimmie Åkesson skulle komma hit, vad skulle du säga till honom?

– Han är rasist. Honom jag vill inte… Jag hade spottat på honom. Jag vill inte prata med honom. Han är ren rasist, liksom. Han tycker ju inte om ju invandrare, eller ”muslimer”, som han säger. Och det finns fler människor som han, säger Moaawia och fortsätter.

– Så det jag vill säga är bara sluta blanda in religion. Sluta se ner på människor. Sluta titta på deras bakgrund, deras religion, hur de ser ut, deras hudfärg. Var rättvisa och jämlika mot allt och alla. Det spelar ingen roll vem det är. En svensk, en mörkhyad, en blondin, en brunett. Spelar ingen roll. 

Det här är ditt första val. Hur resonerar du inför att du ska rösta?

– Jag kommer rösta på Vänsterpartiet. För det första för att det är en invandrare som styr, Nooshi. Jag röstar på dem för att hon är en kunnig människa, hon är duktig på att tala och är inte emot kvinnor som vill bära de kläder de vill. Och partiet vill förändra många saker för samhället. För det andra så är det inte ett rasistiskt parti. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Daniel Lakso Tesak rektor för Angered folkhögskola och Irina Maister Bergman rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan.
Daniel Lakso Tesak, rektor för Angered folkhögskola, och Irina Maister Bergman, rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan. Foto: Koshi Rafat, privat

Att skära ner på folk­bildning är att skära ner på demokratin

”Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026”, skriver rektorerna för Angereds och Mångkulturella finska folkhögskolan.

I Sveriges socioekonomiskt utmanade områden saknar omkring var tredje elev behörighet till gymnasiet när de lämnar årskurs 9. När åren på gymnasiet gått har endast hälften av de unga i dessa områden nått en fullständig examen. Bakom dessa siffror finns unga människor som möts av stängda dörrar till arbetsmarknad och vidare studier. Men i stället för att låta utanförskapet fördjupas kliver folkhögskolan in som en avgörande bro.

I Angered ser vi dagligen vad som händer när människor får en reell andra chans: självförtroendet växer, kunskaperna fördjupas och vägar till arbete och vidare studier öppnas. Ändå pressas folkbildningen av urholkade anslag och kortsiktiga finansieringsmodeller. Det är en felaktig och farlig prioritering. För att vända utvecklingen krävs inte nedskärningar – det krävs en kraftsamling och ökade resurser.

Många som kommer till oss har tyvärr ofta dåliga erfarenheter av den traditionella skolan, bär på psykisk ohälsa eller kämpar med språket. Vi erbjuder en pedagogisk miljö som bygger på hög lärarnärvaro, grupplärande och dialog. I stället för en provfokuserad och stressig studiemiljö erbjuder folkhögskolan en personlig relation till varje deltagare och en stark fokusering på meningsfullhet i studierna.

Folkhögskolan bryter segregation

Resultaten är tydliga. Över 90 procent av våra deltagare anger personlig utveckling som sitt främsta motiv för studierna, och nästan alla som läser allmän kurs gör det för att få de behörigheter som de behöver. Vi reparerar skador från en misslyckad skolgång och återställer tron på den egna förmågan.

I områden där tilliten till samhällets institutioner sviktar fungerar folkhögskolan som en trygg, lokal och neutral mötesplats. Genom att väva samman språkinlärning med samhällsorientering, kultur och kritiskt tänkande skapar vi en miljö där deltagarna tränas i demokrati och delaktighet i praktiken.

Att höja utbildnings- och bildningsnivån i lokalsamhället är det enskilt mest effektiva sättet att bryta segregationen, förhindra rekrytering till destruktiva miljöer och bygga motståndskraft mot extremism. Att i detta läge inte satsa fullt ut på folkhögskolorna är ett direkt hån mot det förebyggande arbete som alla politiker påstår sig vilja ha.

Krav på långsiktig finansiering

Inför det stundande riksdagsvalet kräver vi därför att politiken säkrar en långsiktig och uppräknad finansiering. Sluta urholka statsbidragen till folkbildningen. Våra folkhögskolor i socioekonomiskt utmanade områden behöver långsiktigt hållbara ramar för att kunna planera vår verksamhet och möta de stora behoven av särskilt stöd och språkinsatser. Vi kräver också att våra politiker erkänner bildningens värde för demokratin. Utbildning handlar om mer än bara yrkeskompetens. Att stärka individers förmåga att förstå, påverka och delta i det demokratiska samtalet är en av de bästa investeringar Sverige kan göra.

Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026. Ge oss förutsättningarna att fortsätta bygga ett starkare, mer sammanhållet Sverige.

Daniel Lakso Tesak, rektor, Angered folkhögskola
Irina Maister Bergman, rektor, Mångkulturella finska folkhögskolan

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Simona Mohamsson Johan Apel Röstlund
Johan Apel Röstlund om mediernas bevakning av Liberalerna och opinionsundersökningar nära valdagen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT

Drar medierna Liberalerna över spärren?

”Publiceringar av mätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.” Johan Apel Röstlund om mediernas valpåverkan och Liberalernas ”lyft”.

”Just when I thought I was out, they pull me back in.”

Al Pacinos klassiska Gudfadern-citat från 1990 kan på ett lika sorgligt som cyniskt sätt sammanfatta Simona Mohamssons senaste vecka. De stora medierna håller nämligen på att putta Liberalerna över fyraprocentsspärren – och det är ett demokratiskt problem. 

Missförstå mig rätt: Inte det att Liberalerna, vad man än tycker om den krympande skara som en gång kallades Folkpartiet, eventuellt klamrar sig kvar i Sveriges lagstiftande församling. Det är snarare sättet som Mohamsson och hennes glada gäng i sådana fall gör det på.

Mediebevakningen av Liberalerna

Sensommarens valrörelse har varit en ovanligt solkig soppa. 

Politiska partier ska klara sig på egna meriter och inte räddas av taktik- eller stödröster. Ungefär så brukar det låta i den fullt rimliga debatten. 

Verkligheten ser dock brutalt annorlunda ut och det verkar dessvärre inte bättre än att de senaste dagarnas fullkomligt vansinniga publiceringar av plötsliga opinionsmätningar och tillfälliga trender nu ger effekt. Och rubrikerna låter inte vänta på sig: L nära eller till och med över spärren!

Etablerade politiska poddar följer, på en nästan pinsamt låg nivå, efter och så är bollen snabbt i rullning utan att någon egentligen fattar något. Lägg ut!

Förbjud opinionsmätningar dagarna innan valet

Just därför tror jag att debatten efter valet faktiskt blir viktigare än den före.

Hur hamnade vi här och vad är mediernas ansvar när det kommer till partiernas desperata och ofta ogenomtänkta utspel, vädjan om stödröster, trötta floskler och elefanten i rummet: Opinionsinstituten. 

Om det borde vi prata. Att publiceringar av opinionsmätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.

I Sverige är det tvärt om. Här tycks det räcka med att någons gamla faster bytt åsikt och klivit över blockgränsen för att det ska bli rubriker och allmänt hallabaloo i tidningar och tv. Allt, vad det verkar, för att få (o)ordningen återställd. Det är faktiskt ganska pinsamt. 

Publicerad
3 days sedan
valkompass minDemokrati med en partiledardebatt i bakgrunden.
Valkompassen minDemokrati visar hur partierna faktiskt röstat i riksdagen, i motsats till andra valkompasser. – Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger skaparen Ernst Cederholm. Foto: Pontus Lundahl/TT, skärmdump. Montage: Arbetaren

Matematikern bakom ny valkompass: ”Trött­nat på den politiska medie­bevakningen”

I ett dejtingapp-liknande format kan väljare nu svajpa sig fram för att hitta rätt parti. Matematikern Ernst Cederholms nya valkompass skiljer sig från de andra – med målet att skapa verklig politisk transparens.

– I en tid då politisk kommunikation ofta sker via korta klipp i sociala medier, vill jag ge väljarna verktyg att se bortom retoriken, säger han.

Med bara dagar kvar till valet är många svenska väljare osäkra – vilket parti är egentligen det rätta? Med en ny digital valkompass, framtagen av doktoranden Ernst Cederholm vid Stockholms universitet, är målet att väljarna ska få en annan bild av svensk politik än traditionella valbarometrar. 

Plattformen minDemokrati bygger inte på partiernas vallöften, utan på hur partierna har röstat i riksdagen. Tjänsten använder ett gränssnitt som liknar dejtingappar, där användare kan svajpa sig igenom verkliga riksdagsbeslut och jämföra sina egna ställningstaganden med partiernas röstningshistorik. 

Visar vad partierna röstat i riksdagen

Ernst Cederholm har en masterexamen i matematik från Stockholms universitet och är sedan i höstas doktorand i bioinformatik, där han forskar om hur gener påverkar varandra i cancerceller.

Ernst Cederholm. Foto: Ann Nordström

– Syftet är att öka politisk medvetenhet och ge insyn i den demokratiska processen, genom att erbjuda ett gratis verktyg för alla, säger han.

Hur kommer det sig att du skapade den här valkompassen?

– Redan för några år sedan tröttnade jag på den politiska mediebevakningen. För att en demokrati ska fungera krävs transparens, vilket jag upplevde saknades. Med dagens teknik och samhällets öppna data ville jag se hur jag själv kunde bidra, säger han till Arbetaren.

Vad skiljer den från andra, till exempel dagstidningarnas?

 Dagstidningarnas kompasser anpassas utifrån partiernas egna utspel och erbjuder ett smalare urval av frågor. Som kontrast visar minDemokrati enbart vad partierna faktiskt har röstat i riksdagen. Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger han och fortsätter:

– Med mer transparens via minDemokrati hoppas jag att kvaliteten på såväl motioner som propositioner ska bli bättre. Om medborgarna i framtiden kontinuerligt följer riksdagsbesluten hoppas jag också att behovet av valkompasser på sikt ska försvinna. Därför kommer jag fortsätta att driva minDemokrati, som ett politiskt obundet granskningsverktyg, även efter valet.

För den väljare som vill komplettera resultatet i valkompassen med att sätta sig djupare in i mer specifika frågor finns exempelvis ”Röstningsguide för migrationsfrågor” från kampanjen ”För en human migrationspolitik”, Arena Idés sammanfattning av var partierna står i arbetsmarknadsfrågor och Svenska Freds valgranskning av riksdagspartiernas politik inom fred och säkerhet.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Greta och Alexandra: Rekordstor klimatmarsch i Göteborg

Vilken otrolig söndag det blev i Göteborg! Än en gång tiotusentals människor på gatorna och starka rop på förändring. Överallt hördes folk säga att de aldrig tidigare varit i en så stor demonstration i Göteborg. Som vanligt är det svårt att uppskatta hur många som var där men det kändes som att tåget aldrig tog slut. Från vissa håll talades det om minst 20 000, andra sa “uppemot 12 000”. Oavsett tycks det ha varit Göteborgs största klimatmarsch någonsin!

Rekordmånga slöt upp i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto

En av alla som gick i tåget var 35-årige Gustaf som puttade en barnvagn framför sig när han tog sig tid att prata med mig (det är Alexandra som skriver). Jag bad honom dela med sig om varför han var på plats, och han svarade så här:

– Vi kämpar mycket för palestinsk självständighet annars. Vi har en protestgrupp som heter “Föräldrar för eldupphör”. Och det är lite samma kamp som klimatkampen. Jag tror att vi kämpar mot samma krafter, för samma krafter. Så därför är vi här.

Han fortsatte:

– Jag tror att det är väldigt viktigt att så många grupper som möjligt kan förena sig. Vi måste alltid tänka på det här med internationell solidaritet. Och vi måste förstå att… Jag tror att det är en klasskamp i grund och botten. Vare sig det handlar om klimatet eller om det är mot krig eller folkmord och ockupation. Anti-imperialism.

Ska barn gå i demonstrationer?

Vi pratade också en stund om vikten av att barnen fick vara med på demonstrationer, inte minst när temat är så tydligt inriktat på förutsättningarna för deras framtid. Och jag frågade:

Det finns nog de som skulle säga: “Ska man verkligen ta med barn på sådana här tillställningar?”. Vad säger du till dem?

– Jag har varit på många demonstrationer och marscher med mina barn och jag har aldrig varit orolig för deras säkerhet eller så. Det finns mycket krafter som vill få det att verka som att demonstrationer är farliga och alldeles för radikala för barn. Det tycker inte jag. 

1,5 graders uppvärmning

Greta var en av flera personer som höll tal efter marschen och hon påminde om den extremt skrämmande rapporten som kom från FN:s miljöorgan UNEP i veckan, som bekräftade att världen kommer att gå över 1,5 graders uppvärmning. 

– En dödsdom för otaliga människor runt om i hela världen. Vår klimatminister Romina Pourmokhtari sa att hon inte ville att det här ska leda till att folk tappar hoppet. Men Romina, det är du som gör att folk tappar hoppet, sa hon och fortsatte:

– Ärlighet får oss inte att tappa hoppet, vi måste vara vuxna nog att se sanningen. För bara om vi är ärliga kommer vi att kunna agera. 

Mäktig stämning, dans och skratt i klimatmarschen i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter två stora klimatmarscher med tiotusentals deltagare borde man kunna önska sig en kraftfull rapportering om klimatkrisen och partiernas förslag till politik för att möta den, liksom att partierna själva kliver fram och visar vad de faktiskt har för planer. Låt oss se vad denna valvecka bjuder på i den vägen… Vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Greta och Alexandra: Rave i Djursholm

Medan valdebatten fortsätter med ett deprimerande fokus på det så kallade “politiska spelet” fortsätter människor runt om i landet att engagera sig för att skapa verklig förändring. Till helgen är Greta och jag (det är Alexandra som skriver) i Göteborg där det arrangeras Folkfest för fred och klimat på lördagen och stor klimatmarsch på söndagen. Ni som är i närheten – missa inte det här!

Igår var vi i Fagersta och fick ett möte vi kommer att bära med oss länge. Ni kommer att få läsa om det i nästa vecka här på Arbetaren.

Helgen som gick vad också den full av viktiga tillställningar. På söndagseftermiddagen besökte vi en demonstration för en human migrationspolitik på Sergels Torg i Stockholm – liknande manifestationer hölls på många platser i landet. Och dagen dessförinnan drog vi till en badstrand i Djursholm – för att dansa i protest.

På plats träffade vi bland andra Tone Martinsdotter och Signe Brümmer, båda 25 år och engagerade i rörelsen Ta tillbaka framtiden som tillsammans med Climate Live arrangerade denna kombinerade fest och protest. 

Tone Martinsdotter och Signe Brümmer framför Daniel Eks halvmiljardsvilla. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Sanden var tung och blöt efter en hel dags regn men det gick fint att ta av sig barfota och känna lite på vattnet. På andra sidan stranden tronade ett palatsliknande hus upp sig på den halvö som (liksom huset) ägs av Spotify-grundaren Daniel Ek. I februari 2021 köpte han denna “villaegendom” som går under namnet “Gamla Djursholm” för omkring 560 miljoner kronor. Bara under 2023 renoverades egendomen för 536 miljoner kronor.

“Många gillar att han renoverar och gör fint. Här i Djursholm är inte avundsjukan så stor”, sa en Djursholmsbo till Expressen då.

“Vi är trötta på att de superrikas vinster är viktigare än vår framtid! Att Daniel Ek tjänar miljarder på krigs-AI (Daniel Ek har investerat i det tyska försvarsteknikbolaget Helsing, som utvecklar AI-drönare, reds. anm.) medan världen brinner. Vi visar vad vi vill ha! Dans, radikal gemenskap och en framtid att längta till! Låt oss drömma!” skrev Ta tillbaka framtiden om evenemanget. På plats frågade jag (det är fortfarande Alexandra som skriver) Tone och Signe varför de hade valt att göra just det här.

Strandfest med krav på beskattning av de superrika. Foto: Alexandra Urisman Otto.

– De rikaste i Sverige blir rikare och rikare. Och de tjänar pengar på saker som krigs-AI, oljeindustrin. Saker som förstör för oss alla. Och de bidrar inte heller till samhället med de skatterna vi har just nu. Så därför vill vi beskatta de superrika, sa Tone Martinsdotter.

– Ikväll vill vi även ikväll fira motståndet och dansa och finna gemenskap.

Och Rave against the machine. Varför kallar ni kvällen för det?

– The Machine är väl en symbol för hela samhällsmaskinen som är så pass skadlig som den är idag med kapitalismen och allting som urholkar vår välfärd. Och att då vi dansar mot den.

Vad säger du, Signe. Hur tänker du inför valet som närmar sig. Kommer den här “maskinen” att bli mycket bättre efter valet?

– Nej, det finns väl inget parti som vi tycker gör gott nog eller har en tillräcklig politik. Men just nu fokuserar vi på det här med att beskatta de superrika, för det är en så liten grej som borde vara uppenbar för alla. Så det här kravet, som vi också har sett från vissa partier i valrörelsen, är något vi hoppas ska kunna bli lite mer verklighet efter valet. Vi är fullt medvetna om att det inte kommer att förändra allt. Men det hade varit ett litet steg, lite mindre i fel riktning i alla fall.

Vad ser du mest fram emot med den här kvällen?

– Att dansa. Dansa och känna gemenskap och glädje trots allt som är så hemskt och fel. Det känns också värt att säga att vi verkligen inte är den första rörelsen som pekar ut just den här specifika personen – utan exempelvis Palestinarörelsen har långt tidigare pekat ut just Spotify och Daniel Ek.

Rave i Djursholmsnatten. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Ni är en ungdomsrörelse och representerar unga människor som också önskar sig ett större engagemang från vuxenvärlden. Vad är ert medskick till exempelvis er föräldrageneration eller för den delen min generation? Vad vill ni att vi ska göra?

–  Ett första medskick är väl: Organisera er! Det är superviktigt! Och jätteroligt, sa Signe.

Tone fyllde i:

– Ja, nu snodde du ju det jag skulle säga. Det var det första jag tänkte också: bara organisera sig! Vi är unga, vi klurar fortfarande ut saker och ting. Och personer som är äldre, kanske har en stabilare ekonomi eller mer tid att ge till saker som förbättrar vårt samhälle, sa hon och fortsatte:

– Var inte tysta! Stötta oss unga! Ta de jobbiga diskussionerna på jobbet eller med släkten. Vi kan inte fortsätta vara tysta i den världen vi lever i. Att ta första steget kanske är jätteläskigt. Men det är också ett val att vara tyst, jag tror det är viktigt att tänka på.

Frågan om en miljardarsskatt är aktuell både i den svenska valrörelsen (V och MP driver på för en sådan) men också i Kalifornien, där ett förslag om en engångsskatt på fem procent för delstatens miljardärer diskuteras. 

Gabriel Zucman, professor i nationalekonomi vid Paris School of Economics, som har skrivit boken “Miljardärsskatt”, skrev tidigare i år i Aftonbladet:

“Sverige behöver en minimiskatt för de superrika. Det är först och främst en fråga om rättvisa. Varför ska miljardärer betala noll i skatt? Skatterna de inte betalar måste andra betala, antingen direkt eller indirekt genom lägre offentliga utgifter för skola, vård och infrastruktur.

Framför allt är det en fråga om demokrati. Om de superrika inte bidrar med ett minimibelopp i skatt varje år kommer deras förmögenhet att fortsätta öka snabbare än alla andras – och detsamma gäller deras makt, inklusive makten att snedvrida marknaderna, den rådande ideologin och politiken till deras fördel.”

Att rikedom och utsläpp hänger tätt samman är ingen nyhet. Sedan strax innan Parisavtalet slöts har antalet dollarmiljardärer i världen ökat med nästan 60 procent – och var 2 640 stycken år 2024. Genom företagen som dessa miljardärer äger, så släpper var och en ut ungefär en miljon gånger mer koldioxid än den genomsnittliga människan på jorden, visar en studie som organisationen Oxfam gjort tillsammans med forskare i USA. Dessa miljardärer tenderar också att vilja investera i särskilt utsläppstunga industrier, som i fossila bränslen.

“Varför världen inte har råd med de rika” var rubriken i en artikel i Nature 2024. Där argumenterar socialepidemiologer – som studerar vilka faktorer som ligger bakom olika befolkningars hälsotillstånd – för att världen inte längre har råd med två saker. För det första: kostnaderna för ekonomisk ojämlikhet; och för det andra: de rika. Den mest välbärgade procenten av världens befolkning har mer än fördubblat sin förmögenhet på bara ett decennium och släppte år 2019 ut lika mycket koldioxid som de fattigaste två tredjedelarna av mänskligheten. Stora inkomstskillnader är en kraftfull social stressfaktor som i allt högre grad gör samhällen dysfunktionella, beskriver forskarna. Det ökar riskerna för sådant som fler mord, spädbarnsdödlighet, fetma och narkotikamissbruk. Men ger också mer utsläpp.

Förklaringarna är psykosociala, menar forskarna. Skillnader i status och samhällsklass ger fokus på sociala markörer som till exempel vilken bil någon kör, deras kläder eller var de bor. Det skapar känslor av överlägsenhet och underlägsenhet, och det driver i sin tur på konsumtion. När människor upplever kopplingar mellan rikedom och självvärde gör det att de köper varor för att förbättra sitt anseende inför både andra och sig själva. 

Hösten 2024 kom rapporten Sveriges ansvar i klimatkrisen, också den från organisationen Oxfam – som samarbetat med en rad klimatforskare. Där analyseras konsekvenserna av den uppvärmning som svenskarnas utsläpp redan har orsakat. Bara Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp mellan år 1990 och 2019 beräknas leda till minskade skördar som hade kunnat mätta över en halv miljon människor om året från och med nu och fram till 2050. Men alla svenskar bär inte samma ansvar, konstaterar rapporten. Det är de rikaste svenskarna som främst eldat – och eldar på – krisen.

På stranden i Djursholm var det god och varm stämning, fredlig protestdans. Och en och annan aktivist som tog sig ett dopp i skenet från miljardärs-halvön på andra sidan vattnet. Allt med en stilla önskan om ett samhälle där vi delar med oss mer till varandra.

Just det, en kort uppdatering för den som inte har sett det. Bella Aksoy – som har varit med både i bloggen och intervjuats i Arbetarens Väljarintervju har släppts från förvaret. Och hennes utvisning har stoppats! Migrationsverket delar nu bedömningen att hon riskerar förföljelse om hon utvisas till Turkiet. Kampen slutar inte här, hon saknar fortfarande uppehållstillstånd. Men nu är hon i alla fall hemma hos sin man Emil igen.

Det var allt för den här gången. Vi återkommer igen i nästa vecka – valveckan!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Kollage: forskaren Rasmus Ahlstrand vid Lunds Universitet i förgrunden. Inklippt i bakgrunden en blockad med Solidariska byggare
Det banbrytande är att Solidariska byggare med så försvinnande små resurser lyckas få ett sånt genomslag, säger forskaren Rasmus Ahlstrand. Foto: Håkan Gustafsson, Volodya Vagner, Montage: Arbetaren

”Solidariska byggare är en enorm framgång”

”Helt plötsligt så är man någon i Sverige. Man ses som en människa, man ses som en arbetare, man ses som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar här.” Arbetaren har mött sociologen Rasmus Ahlstrand som har följt fackföreningen Solidariska byggare av SAC i en ny studie.

– Det är banbrytande, säger sociologen Rasmus Ahlstrand om Solidariska byggare, när Arbetaren möter honom.

Som en del av ett större nordiskt projekt följde han med Solidariska byggare på möten och blockader under 10 månader. Resultatet har han sammanfattat i en studie som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Work, Employment and Society.

– Det som egentligen ligger till grund för studien är den pågående utvecklingen vi sett de senaste 15 till 20 åren med att arbetskraftsköpare utnyttjar sin maktposition gentemot arbetstagare i allt större utsträckning. De informaliserar arbetet genom att tänja på gränserna för till exempel arbetstid, villkor och löner, berättar Rasmus Ahlstrand.

– I de delar av arbetsmarknaden som jag har tittat på, med bygg och städ, är det i stor utsträckning migrantarbetare det handlar om. Utnyttjandet sker ofta genom lönestöld, att arbetare inte får ut lönen, eller genom felaktiga och fejkade anställningskontrakt.

Det är i den här kontexten som Solidariska byggares mobilisering av migrantarbetare är uppseendeväckande. De lyckas organisera många av dem som andra fackföreningar inte lyckats med, menar Rasmus Ahlstrand.

– Det banbrytande är att, jämfört med tidigare försök i Sverige, Solidariska byggare lyckas få ett så stort genomslag med så försvinnande små resurser.

Anpassat organisationen efter behoven

En viktig anledning, menar Rasmus Ahlstrand, är att Solidariska byggare har sänkt sina kvalificerings- och karensperioder. 

Nästan alla andra svenska fackföreningar har karensperioder. Karensperioden innebär att du som medlem bara kan få hjälp för den period du haft ett aktivt medlemskap. Det här finns i nästan hela den svenska modellens DNA och är en av de delar som bygger upp den relativt höga fackliga organisationsgraden i Sverige.

Men här finns också en lucka, hävdar Rasmus Ahlstrand. Byråkratin och de institutionella ramarna har gjort den svenska modellen otillgänglig för migrantarbetare, som ofta inte är medlemmar eftersom de befinner sig i Sverige under en begränsad tid, inte känner till sina rättigheter och inte talar svenska. Den luckan fyller Solidariska byggare genom att använda sig av flerspråkiga förhandlare och sänkta kvalificerings- och karensperioder, menar han vidare.

– Det är en enorm framgång genom det här, att helt plötsligt är facket tillgängligt. Det betyder jättemycket att man kan hjälpa en person på plats så fort den blir medlem. 

Genom att ta bort kvalificerings- och karensperioder har man anpassat sin egen organisation efter migrantarbetarnas särskilda behov, fortsätter Rasmus Ahlstrand. Och det här är rätt unikt inom den svenska fackföreningsrörelsen.

Sociologen Rasmus Ahlstrand på Lunds Universitet publicerade tidigare i år en vetenskaplig artikel om Solidariska byggare. Foto: Håkan Gustafsson

”Community of struggle”

Rasmus Ahlstrand berättar också att när han varit med på Solidariska byggares medlemsmöten och blockader så har han observerat hur mötena återskapat en värdighet bland medlemmarna.

– Plötsligt så känner migranterna att de också betyder någonting. De ses som människor, som arbetare, som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar i Sverige, berättar han.

Det här gör att arbetarna blir en del av ett arbetarkollektiv och ett ”community of struggle”, säger Rasmus Ahlstrand. Han har hämtat begreppet från den italienska forskaren Davide Pero som använder det för att beskriva initiativ där migrantarbetare går samman och bildar handlingsorienterade kollektiv. Kollektiv som tar strider för att förbättra till exempel arbetsförhållandena och därmed bygger gemensam makt för sina medlemmar.

– För medlemmarna skapar det fackliga arbetet tillhörighet, identitet och gemenskap – ett ”vi och dem”.

Men handlingsorienterade ”communities of struggle” bygger också kamp- och stridsvilja. Något som blev tydligt när han följde med Solidariska byggare på blockader under studien.

– För migranterna framgår det snabbt att det inte bara är snack utan också verkstad. En förhandling är ju också verkstad men i blockaderna så blir stridsviljan påtaglig.

Aktivistiskt ledarskap

Enligt Rasmus Ahlstrand är det ingen slump att Solidariska byggare växte fram inom just SAC där den syndikalistiska fackföreningstraditionen bygger på stridsvilja och konfrontativa fack med korta beslutsvägar.

På de möten och i de blockader som observerats i studien har Rasmus Ahlstrand också sett något han kallar för ett aktivistiskt ledarskap.

Det är ett ledarskap som inte växer fram genom en byråkratisk eller representativ demokratisk position, utan ett platt demokratiskt ledarskap där organisatören eller förhandlaren deltar.

– Förhandlarna är inte bara där och representerar migrantarbetarna vid blockaderna. De är där och tar kampen sida vid sida med medlemmarna. Det finns en sorts villkorslöshet som på ett tydligt sätt visar att man tar medlemmarnas erfarenheter och utsatta situationer på allvar, säger Rasmus Ahlstrand.

I de konfrontativa och konfliktorienterade delarna av fackets arbete så blir det aktivistiska ledarskapet väldigt påtagligt, menar han vidare.

Arkivbild från blockad med Solidariska byggare av SAC, 2024. Foto: Volodya Vagner

Under studien träffade Rasmus Ahlstrand också företrädare för andra fackföreningar som uttryckte kritik mot att modellen för Solidariska byggare är så pass inriktad på medlemsservice i stället för arbetsplatsorganisering.

– Det finns poänger i den här kritiken. Och jag har förstått det som att många inom SAC Syndikalisterna också är tveksamma till det här. Men poängen i det här fallet är att det ju inte bara handlar om medlemsservice, utan att medlemsservicen är en del av den här organiseringen. Det är det första steget, säger Rasmus Ahlstrand.

– Det är tydligt att det här fungerar otroligt bra som en organiseringsstrategi. Det skapar tillgänglighet och väcker solidariteten och kampviljan hos medlemmarna.

En nyckel till organisering

Följer man Solidariska byggare har det varit tydligt att modellen för att organisera migrantarbetare har varit möjlig att använda även inom andra branscher. Inom Stockholms LS av SAC har man de senaste åren startat upp liknade fackföreningar inom städbranschen, lantarbetaryrken och nu senast inom hotell- och restaurangbranschen.

Men är modellen möjlig att kopiera till andra platser i Sverige? 

– Det aktivistiska ledarskapet tror jag har en väldigt stor del i det här. Man måste ha individer som brinner för det på plats och som har en ordentlig fot i myllan. För att det ska ske krävs det att man satsar på utbildning av medlemmar och förhandlare.

Medlemsunderlaget och kampviljan finns på många platser, menar Rasmus Ahlstrand.

– Vi ser ju till exempel hur missnöjet pyr vid flera av de här stora byggena i Norrland, så förutsättningarna för arbetsplatsmotstånd finns ju absolut. Men hittills har det inte funnits någon som fångat upp arbetarna. Just nu står det folk och bankar på som vill organisera sig. De vill ha ut sina löner och få bättre villkor men har sällan tillgång till facket och därmed inte de verktyg som behövs, så det krävs att någon öppnar dörren och delar med sig av verktygslådan.

Publicerad Uppdaterad