Brevväxling från fängelset

Här har du, kära läsare, ett unikt tillfälle att ta del av de diskussioner som föregår publiceringen av Arbetarens kultursidor varje vecka. Fredrik Edin, Rebecka Kärde och Daniel Lindvall pratar om hopp, motstånd och stadsgerillor.

Fredrik Edin: Jag började den här resan med att citera Brecht. ”Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den.” Men vad fan hände sen egentligen? Det känns snarare som om det är verkligheten som hållit i den där hammaren och bankat för allt den är värd. 

Daniel Lindvall: Jag önskar verkligen att jag inte kände igen den känslan. Den som i dag är medelålders eller yngre har aldrig – ur ett klasspolitiskt vänsterperspektiv – upplevt något annat än förluster och besvikelser. Vi befinner oss nu i en situation där klimatet – den mänskliga civilisationens själva livsbetingelser – kräver en så gott som omedelbar revolution av vårt ekonomiska system. Samtidigt blir kapitalismen allt mer krisbenägen. Men ”affärerna frodas bland ruinerna”, som Rosa Luxemburg konstaterade redan under första världskriget och Naomi Klein visade tydligt i Chockdoktrinen. Oavsett kris eller boom så blir de rika rikare och de fattiga relativt fattigare. Kapitalismens kris är inte kapitalisternas kris, utan enbart arbetarklassens. Ändå tycks möjligheten till en radikal förändring inte ha varit länge bort på något hundratal år.” På hemmaplan härskar arbetslinjens och förnedringens politik ohotat oavsett vilken färg regeringen låtsas ha. I dagarna kunde vi läsa att det slogs nytt rekord vad gäller antal deltagare i Fas 3. Men okej, brukar jag tänka, det är väl vår förbannade plikt att upprätthålla ”viljans optimism” gentemot ”förnuftets pessimism” (som Antonio Gramsci gjorde i fascisternas fängelse)? Och där tror jag konsten – och kanske vi kulturskribenter också – har en uppgift: att försöka hitta eller väcka hoppet. Om vi ska kunna forma, och inte bara spegla, verkligheten är det nog där vi måste börja. Sven Lindqvist inleder och avslutar sin bok om kolonialismen, Utrota varenda jävel, med att konstatera att det ”(inte är) kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” I dag överlever inte kapitalismen för att folk i gemen saknar kunskap om hur katastrofalt systemet är, utan för att vi saknar hoppet att kunna förändra. Vad som fattas oss är inte kunskap, utan hopp. Samtidigt ägnar sig den vänsterpolitiska konsten oftast åt att skildra hur överjävligt allting är och vi sysslar med ideologikritik, vilket är jätteviktigt, men på egen hand lätt utmynnar i en rent kritisk, negativ, ibland rentav cynisk hållning.

Fredrik: Vänstern är inte bara cynisk och gnäller. De gnälls dessutom om fel saker. Att borgare är dumma. Att rasister är rasister. Att sossar är sossar. Att allt som har med parlamentarism att göra är skit. Här, i Grekland, i Spanien. Alldeles oavsett om det leder till konkreta förbättringar för stora delar av arbetarklassen. Det gnälls givetvis också på alla som når ut utanför vänsterbubblan. Hur mycket skit har exempelvis inte Russell Brand fått? Okej, han är en tönt. Men han säger vettiga saker till folk som vanligen inte tar del av politik överhuvudtaget. Ganska mycket folk också. Intervjun med Jeremy Paxman har setts av 11 miljoner människor på Youtube. Jag skulle jubla av glädje om 20 personer läser den här artikeln. 

Rebecka Kärde: Är inte just det där ett ganska vanligt förekommande fenomen inom vänstern de senaste, ja, 150 åren? Jag tänker på kritiken mot Russell Brand, eller som du Fredrik skrev om häromveckan, mot sajter som Nöjesguiden och Edit. Man tycker att det är poserande, populistiskt, förenklat. Och det är det säkert också, men jag vet inte – det finns en renhetssträvan i det där som gör mig beklämd. Socialismen handlar ju i någon mån om att hitta en minsta gemensam nämnare och organisera sig kring den. Det går inte utan åtskilliga kompromisser. Samtidigt undrar jag var skiljelinjen går mellan gnäll och en så kallad ”livaktig idédebatt” – finns det inte något positivt i att folk bryr sig tillräckligt om vänsterns väl och ve för att sura? Kan det inte komma att utvecklas till en diskussion om något mer fruktbart: framtoning, retorik, strategi?

Fredrik: Definitivt. Och det för oss in på nästa problem. Även om vi har bra strategier för att nå ut till människor spelar det ju ingen roll om vi inte har något att nå ut med. Här saknar jag framförallt kritik av kapitalismen, det vill säga kritik av arbete, kritik av ägande och kritik av ideologi. Förlåt, jag tar tillbaka det där. Det inte bara saknas. Så fort någon kritiserar arbete dyker det genast upp en mini-Stalin, av vilka det verkar finnas påfallande många inom frihetliga kretsar, och börjar snacka om att göra rätt för sig. Om att så länge det inte kallas löne­arbete är det helt okej att tvinga folk till fabrikerna. Men jag vill inte ta över några jävla produktionsmedel. Jag vill bränna ned fabriken och sticka därifrån. Arbete i ett kapitalistiskt samhälle är utformat efter kapitalets behov. För att de som äger produktionen ska kunna tillskansa sig så mycket som möjligt av det arbetarna producerar. Det badvattnet går inte att kasta bort. Den som är tvungen att gå till jobbet skiter i om det är partiet, fackföreningen eller Bert Karlsson som cashar in i slutändan. Jag är övertygad om att de flesta människor är emot kapitalismen. De vet bara inte om det ännu. Det är här våra strategier kommer in i bilden. Det handlar delvis om att lyfta arbetskritik som en viktig feministisk fråga, vilket exempelvis Silvia Federici och Kathi Weeks insett. Kvinnor har ju ofta både sitt ordinarie jobb i produktionen och sedan en massa oavlönat hemarbete där hon också sköter om mannen som bara är intresserad av rättigheter förknippade med sin arbetsplats.

Daniel: Vänstern lider och har alltid (om än i olika hög utsträckning beroende på konjunkturerna i klasskampen) lidit av BK-syndromet – Borgerlig Korrekthet. Det gäller både brett och inom kultursfären. Icke-socialister snackar ju ofta om att kulturarbetare och journalister är så himla vänster, men även de som faktiskt är det bär oftast på ett ok av borgerligt ”sunt förnuft”. Hit hör exempelvis hyllningen av arbetet för dess egen skull. Men också en massa föreställningar kring vad som är bra konst eller bra kulturjournalistik. Den måste vara ”balanserad”, ”opartisk”, ”objektiv”, ”komplex”.  Den får inte vara ”politisk”, ”didaktisk”, ”förenklad”, ”populistisk”, ”naiv” osv. Den måste vara individualistisk och får inte hylla kollektivet och massorganiseringen. Den måste närmast fetischera tanken på den oöverbryggliga motsättningen mellan individ och kollektiv. Visst får man kritisera den kapitalistiska ordningen, men bara förutsatt att man, åtminstone implicit, landar i slutsatsen att den är oföränderlig eftersom verkligheten är så komplex att vi aldrig kan genomföra radikala, demokratiska förändringar. Vi lever i den bästa av alla möjliga världar, hur hemsk den än är. Hit hör också en mörk människosyn. Lathet och själviskhet, homo economicus, definierar oss. Den Stora Sanningen om den mänskliga naturen lokaliseras till Auschwitz. Problemet är att vi aldrig lyckats skapa en stark nog alternativ kultursfär – en verklig mothegemonisk kultur med egna resurser, även ekonomiskt – och därför förblir vi rädda från att bli utkastade från den existerande borgerliga kultursfären. Vi kan inte frigöra oss från behovet av att bli ”tagna på allvar” av DN Kultur.

Rebecka: Jag vill komplicera det där. Jag tror inte att problemet är att folk som arbetar inom den kulturella offentligheten – på universiteten, kultursidorna, förlagen etc. – inte har tillräckligt radikala värderingar (även om man kan anklaga dem för mycket annat, typ en påfallande social homogenitet). Tvärtom tycker jag mig både se att ”politisk” kultur fått ett rejält uppsving de senaste åren och att de stora institutionerna är relativt flexibla i vad de publicerar. Det är inga problem för Kajsa Ekis Ekman att skriva i DN eller för Bonniers att ge ut Athena Farrokhzad, tvärtom. Men det pekar ju på just det som Daniel säger: att det inte finns någon mothegemoni. Institutionerna hotas inte av att inlemma radikala röster när det knappt är ett alternativ för dessa att bara utnyttja alternativa kanaler. Vänstermedia betalar dåligt, når ut till för få och är i allmänhet undermålig. Problemen hänger givetvis samman, men om vi ska börja någonstans, och det måste vi ju, tror jag det är läge att vara självkritisk. Om ingen jag känner inklusive jag själv hellre läser vänsterpress än Svenska Dagbladet, vad kan det bero på? Och vad kan vi göra åt det? Jag vet ärligt talat inte. Det ligger nära till hands att raljera över att vi måste sluta skriva om typ Mikael Wiehe och annan sugig vänsterkultur, men å andra sidan skulle jag tro att välvilliga gamla proggare utgör en ganska stor del av prenumerantskaran och kan vara kritiska att stöta sig med. I sådana fall behövs en strategi för att locka en helt ny publik. Kanske är det framför allt en sådan vi saknar. Det, och – så klart – pengar. 

Fredrik: En stor del i problemet är att arbetarrörelsen gett upp alla ambitioner på att ha egna röster. Det finns ju knappt ens sossetidningar längre. De vänsterinitiativ som finns riktar sig till folk som redan håller med och handlar om saker samma folk redan vet. Här är vi knappast något undantag. Det har till stor del ekonomiska orsaker. Saknas pengar blir vi hänvisade till att tycka saker i stället för att ta reda på saker. Krönikor är ju exempelvis väldigt mycket billigare att producera än ett grävande reportage eller till och med en text där någon haft råd att lägga några timmar på att ta reda på fakta. Saknas sedan också ambitionen att nå ut, utmana och våga bli utmanad kommer krönikorna dessutom att sparka in öppna dörrar. Väldigt öppna dörrar. Sedan spelar det ingen roll att det finns en jättestor byline där någon står med armarna i kors och försöker se indignerad ut. Kompisskaran kommer att nicka belåtet och skriva ”läs den här viktiga texten av bästa X” på Facebook. Ingen annan kommer att bry sig. Fan, jag tror det var så här Ulrike Meinhof kände när hon beslöt sig för att fimpa media­karriären och gå med i en stadsgerilla. Men om jag ska vara lite allvarlig angående det Rebecka säger om gammal och ny publik får jag ibland frågan om jag vad våra läsare vill ha. Jag brukar svara att jag skiter i det. Däremot är jag väldigt nyfiken på vad de som inte läser idag oss vill läsa om.

Daniel: Visst är det sant att det ges ett visst utrymme till en Ekis Ekman eller Farrokhzad, men de är ändå undantagen/minoriteten i den stora, borgerliga media-helheten. Det förblir ofantligt mycket lättare att få utrymme (och, inte minst, anständigt betalt) för den som inte ifrågasätter den Borgerliga Korrektheten. Och ungefär samma sak gäller i andra områden av den kulturella offentligheten, exempelvis universitetsvärlden.  Sedan, förlåt Rebecka, men jag reagerar lite över frasen ”Mikael Wiehe och annan sugig vänsterkultur”, även om du i och för sig använder den medvetet raljerande. Med risk för att låta precis så gammal och otrendig som jag sannolikt är så tycker jag att både Wiehe och Afzelius exempelvis har gjort en del riktigt bra låtar. Men, och det är det viktiga, jag undrar om vi ska vara smakdomare på det sättet som den frasen ändå antyder? Jag tror det är just precis fel väg att gå. Vi behöver inte definiera ut, vi behöver inkludera och bygga broar. För övrigt är avsaknaden av europeiska och amerikanska stadsgerillor nu för tiden en av de stora gåtorna för mig. Det slår mig överhuvud­taget som ytterst märkligt att det finns så lite terrorism i västvärlden i dag.                             

Fredrik: Athena Farrokhzad i all ära men vi får inte glömma bort att kultur-, ledarsidor och vänstermedia är oerhört marginella företeelser. Åtminstone som kultursidorna ser ut på de flesta större tidningar. För att nå ut brett måste vi beröra människors vardag på ett helt annat sätt. En av de få jag kan komma på som verkligen gör detta är Aftonbladets sportkrönikör Erik Niva. Här tror jag popkulturen är en väg in. Är det något jag är stolt över och som jag tyckt fungerat bra på våra egna kultursidor är att vi ofta valt att skriva om exempelvis Hollywoodfilmer i stället för smalare kultur med vänsterstämpel. Men sedan tror jag också att vi måste vara mer strategiska och verkligen välja ut frågor som vi vill ha upp på agendan för att sedan satsa allt på dem med grävande reportage, faktaframställningar, ideologi­ktritik och varför inte lite tyckande mot slutet också. Om vi ska slippa bilda den där stadsgerillan måste vi försöka övertyga människor om att våra idéer faktiskt är bättre. Borde vara uppenbart, men tyvärr verkar det bara vara fascister som läser Gramsci nuförtiden.

Rebecka: Självklart är kultursidorna ett speciellt forum. I synnerhet tycks mig avståndet mellan dem och andra politiska arenor, särskilt den parlamentariska, gigantiskt. Men för att komma med en klassisk invändning – är detta verkligen entydigt negativt? Finns det inte en poäng i att vara smal, kritisk, krävande? Jag tycker att Erik Niva är en strålande skribent, men vi ska inte glömma att han skriver om fotboll, ett ämne med avsevärt större potentiell publik än typ poesi. Här vill jag litegrann försvara det här med att vara ”smakdomare” som Daniel är inne på. Smak är ointressant, absolut; men (konstnärlig) kvalitet är det inte. Tvärtom skulle jag säga att förmågan att känna igen det senare är ett minimikrav för oss som håller på med kritik. Med det menas förstås inte att alla ska vara överens eller att det går att hitta något slags objektiv sanning om exempelvis Mikael Wiehes förtjänster. Men jag tycker att kvalitet är en viktig parameter att försvara och resonera kring, inte minst i och med att vi vet vad som händer om vi överlåter frågan åt marknaden. Det är ju inte bara av hävd som kultur ses som en vänsterfråga; det är för att vi är de enda som intresserar oss för värden som inte är monetära. Sedan ska det så klart påpekas att kulturkritik är något annat än nyhetsjournalistik, som i sin tur är något annat än bred politisk organisering, och så vidare. Stadsgerillan behöver kanske inte ägna sig åt estetiska diskussioner dagarna i ända. Men ja – var är den? Och var är ekoterroristerna? Den frånvaron förbluffar mig!

Daniel: Självklart måste vi försvara kultur som inte är ”marknadsmässig” och kulturella värden som inte är monetära. Men samtidigt får vi inte fastna i ett falskt val mellan marknadspopulism, å ena sidan, och ett försvar av en estetisk kanon som bestäms av en intellektuell elit (”smakdomarna”), å den andra – vilket är något som vänstern ofta gjort historiskt och fortfarande gör idag. Det är två sidor av samma mynt. Bådadera är naturliga frukter av klassamhället och i grunden lika elitistiska. Båda synsätten står för en extremt hierarkisk kulturproduktion, med en liten grupp producenter och en stor grupp konsumenter. Vi har sett under 1900-talet hur vänstern ofta svängt mellan attacker på den kommersiella populärkulturen utifrån finkulturella estetiska värden och attacker på finkulturen utifrån en populärkulturell populism. Det är naturligt. Om man ska försvara exempelvis mer skattepengar till icke-marknadsmässig kultur så är ju det lättaste och mest accepterade sättet att luta sig på en i grund och botten konservativ kultursyn.Jag tror att vi måste våga formulera helt andra värden, den typ av värden som allmänt förlöjligas på kultursidorna, utifrån deltagande och demokrati (vilket naturligtvis är en synonym till socialism) och upplysningspotential. I slutänden är kvalitetskultur den kultur som bidrar till att föra mänskligheten framåt på något sätt – vilket förstås kan ske på extremt krokiga och indirekta vägar, men ändå. Ja, var finns ekoterroristerna? Likt alla andra ”vänsterterrorister” finns de numera endast på film där de – likt ekoterroristerna i Night Moves – framställs som obalanserade halvpsykopater och används för att varna för det som faktiskt är ännu farligare än den pågående ekologiska kollapsen och business as usual, nämligen politisk radikalism.

Fredrik: Klart vi ska få vara smala, svåra och hålla på med krävande kultur också. Jag är personligen mycket glad för att det finns människor som sysslar med mycket avancerad filosofi, delvis för att jag vearken har kunskap eller vilja att göra det själv. Men vi måste också kombinera detta med bredare berättelser som fler kan samlas kring. Arbetsplatserna förlorar ju – verkligen på både gott och ont – sin centrala betydelse. Fler och fler står utanför arbetsmarknaden. Fler och fler kommer aldrig ens in. De som gör det byter jobb ofta eller har flera arbetsplatser samtidigt. Eller ett jobb utan fysiskarbetsplats. När jag var 30 hade jag haft fler jobb än både mina föräldrar under hela deras liv. Så vi får i allt större utsträckning samlas kring våra bostadsområden, våra resvägar genom staden, på nätet, kring kultur och varför inte kring företeelser som sport? Tycker detta märks på nyare sociala rörelser och partier. Tyvärr är allt för många kvar i fordismen, hos fabriksarbetaren och i hans fabrik och ser detta som den enda meningsfulla utgångspunkten för politisk kamp. 

Rebecka: Daniel – jag håller helt med om att den hierarkiska, reaktionära kultursyn du pekar på är både förlegad och motbjudande. Men jag tror det krävs en åtskillnad mellan två olika begreppspar här, å ena sidan fint/fult, å den andra bra/dåligt. Som du säger är det första paret inget annat än klassförakt maskerat som estetiskt omdöme. ”Finkultur” är ju inte per definition bättre eller mer intressant än ”fulkultur”; det finns mycket dålig konst, många bra tecknade serier och så vidare. Just detta bra/dåligt (sant/falskt?) tycker jag emellertid är livsviktigt att bejaka. Att försöka utröna vad det består i, och i möjligaste mån undvika att hemfalla åt stelnade eller instrumentella optiker. Det är där kritiken kommer in i bilden. Angående arbetsplatsen betydelse är jag enig med dig, Fredrik: de historiska betingelser som gjorde arbetsplatsorganiseringen så viktig står i begrepp att förändras, eller har redan gjort det. Jag har till exempel aldrig träffat någon av mina kollegor på det bemanningsföretag där jag jobbar ibland, vi är alltid uthyrda till olika arbetsplatser och har ingen möjlighet att kontakta varandra. Samtidigt kan jag förstå vänsterns motvilja mot att organisera sig kring andra kärnfrågor än arbete. Det gäller ju att hitta något som behåller den marxistiska sprängkraften, som kan förena många och inte bara blir en samling kring rätt så godtyckliga attribut. Fi till exempel har ju en extremt smal rekryteringsbas. Då har de ändå siktat in sig på feminism, vilket borde vara en angelägenhet för de flesta. Vad skulle denna kärnfråga kunna vara, om inte arbete? Och om det ändå måste vara arbete – hur? Själv tänker jag nog att EU:s vedervärdiga migrationspolitik borde vara en ännu större stridsfråga.

Daniel: Rebecka, jag håller helt med om distinktionen mellan fint/fult och bra/dåligt. Paret sant/falskt är väl inte identiskt med bra/dåligt, men det är definitivt en aspekt. Andra aspekter kan handla om de effekter både produktionsprocessen och receptionsprocessen har. Samma konstverk, film, bok etc kan ju fungera radikalt olika i olika kontexter och blir då, kanske inte sämre eller bättre i sig, men det/n ger upphov till ”aktualiseringar” av olika värde.    

Fredrik: Rebecka – självklart ska det handla om arbete. Arbetet har ju inte förlorat sin centrala betydelse, tvärtom. Men det organiseras annorlunda vilket vi måste ta hänsyn till. När det gäller sprängkraften är jag inne på samma sak som Žižek och många andra påpekar. Det är inte nödvändigtvis när folk har det dåligt som de gör uppror utan snarare när de blir besvikna. När deras förväntningar kommer på skam. Om människor förväntar sig vissa saker av livet, men förnekas dessa, är chansen större att de försöker förändra samhället. Oavsett om det handlar om arabiska våren, konsumtionskravaller i Storbritannien eller sociala protester i USA . Eller om människor på en industriort där det alltid funnits arbete och där de som flyttat därifrån gjort det av fri vilja och inte för att de varit tvungna. Eller den tidigare trygga medelklassen som kunnat gå direkt från universiteten till relativt trygga jobb och höga löner. Tyvärr är inte vänstern jättebra på att locka andra än medelklassen. Och knappt det. Har vi riktigt stor otur måste massor av människor som tidigare haft det hyfsat bra få det betydligt sämre innan det händer något.

Rebecka: Jo, absolut, att arbete är själva kärnan i vår rörelse är jag helt med på. Jag tänkte mer på om det finns något alternativ eller komplement till arbetsplatsen som nod: en paroll, en fråga, en fysisk plats… Men nu är jag ute och svävar. Håller hur som helst med om att besvikelse är en oerhört potent politisk kraft. Dess moder är ju dock hoppet, och då är vi tillbaka till det som Daniel pratade om i början – har folk verkligen hopp? En skrämmande tanke är ju att den sänkning av levnadsstandarden som vi kan vänta oss kommer leda till apati (eller barbari) snarare än till konstruktiv vrede. Ytterligare en försvårande omständighet i sammanhanget är att klimatet för utopier är så pass eländigt – ingen tror väl att vi kommer ta oss oskadda ur exempelvis klimatförändringarna. Det är givetvis rätt besvärligt för vänstern att tvingas konstatera att man måste slåss ”för uselt mot sämre”, som Karl Vennberg skrev, snarare än för kommunismen i traditionell mening. Fan vad jag är neggig nu! Med det sagt: det ligger kanske något i filosofen Alberto Toscanos påstående att det i dag är reformer, inte revolution, som är utopiskt. Vad de två begreppen nu innehåller.

Daniel: Bostadsområdet är väl ett naturligt komplement till arbetsplatsen som organisations-nod? Särskilt med den ökande segregeringen, för medan arbetarklassen splittras allt mer på arbetsplatsen så föses vi ju ihop allt mer i fråga om boende, samtidigt som det uppstår allt fler tydliga klasskonflikter kring boende med den anti-sociala bostadspolitik vi nu haft i flera decennier. Man kan ju tänka på grupper som Pantrarna och Megafonen eller de nätverk som uppstått kring tunnelbanelinjer i Stockholm. I övrigt håller jag helt med Toscano. Det är för sent i kapitalismens historia för reformer. Både vad gäller klimatet och ekonomin. Reformer kan bara (om ens) åstadkomma ”uselt” istället för ”sämre” och det är inte bara otillräckligt utan en hopplös grundinriktning att bygga motstånd utifrån. Och i vilket fall har väl framgångsrik reformpolitik alltid vilat på en revolutionär grund, så att säga? Den avgörande skillnaden på en reformistisk och en revolutionär hållning är för mig en fråga om legalism. Reformister väntar på att parlamentet ska stifta lagen som ger dem rätt att ta över bageriet. Revolutionärer tar över bageriet först och stiftar sedan lagen som ger dem juridiskt rätt. Hotet om en revolutionär utveckling har varit grundläggande för att motivera tillräckligt stora delar av klassfienden att acceptera reformer i utbyte mot att vi inte på allvar går så långt som att ta över produktionsmedlen annat än i de undantagsfall när det faktiskt gynnat kapitalet i sin helhet. Och reformismen – även när den är som mest radikal oxh långsiktigt vill förändra samhällets grunder – får ofrånkomligen en konservativ bieffekt i att den samtidigt hela tiden bekräftar systemets legitimitet. För övrigt tror jag inte att det går att bygga massrörelser utan utopiska, ”revolutionära”, visioner (utopiska i ordets positiva betydelse – målbilder att sträva efter, gemensamma drömmar som lyfter oss över den vulgärindividualistiska kortsiktigheten). Det är utopier som ger hopp. Men om vi är överens om hoppets betydelse, var hittar vi det? Är det inte vår största plikt, att spåra hoppet? Jag börjar med att skruva lite på det jag sa inledningsvis. Att kapitalismen i dag inte överlever för att folk tror den är bra, utan för att de saknar hopp om något bättre, gör systemet extremt känsligt eftersom den minsta lilla gnista hopp snabbt kan få fotfäste och bli till en eld som bränner ned den dominanta ideologins stråhus mycket snabbare än vi kanske ofta tänker oss är möjligt. 

Rebecka: Jag tänker mycket på stråhuset som metafor för kapitalismen eller för den rådande ideologin. Det är förstås petigt av mig, men jag tror att vi är fel ute om vi föreställer oss denna ideologi (och andra ideologier med, för den delen) som en kropp snarare än som – ja vadå? En gas kanske. Något osynligt, decentraliserat, som visserligen har ett antal symboliska boplatser (typ Wall Street) men som också sipprar in överallt. Det pekar också mot frågan om reform vs. revolution. Där är jag personligen kluven. Å ena sidan håller jag helt med dig Daniel om att reformism som ism är en produkt av ett specifikt samhälle med en lika specifik (fram-)tidsuppfattning, syn på historien och så vidare. Är inte tanken på ett system som medvetet avskaffar sig självt kopplad till en utvecklingsoptimism som vi, som sagt, inte har längre? Å andra sidan tänker jag att själva dikotomin reform/revolution är rätt oanvändbar. Genom reformer kan man ju kratta manegen för en revolution, och som du säger Daniel finns det något revolutionärt i alla effektiva reformer. Jag tror också att utvecklingen i den myllrande heterogena klump vi kallar samhället, oavsett om det är på en lokal eller global nivå, är alldeles för komplex och överdeterminerad för att kunna sägas vara renodlat det ena eller det andra. En självklarhet givetvis, men en självklarhet värd att ta konsekvenserna av. Det jag gillar med Toscanocitatet är nog att det liksom pekar på det historiska i reformen: att den inte nödvändigtvis är given, enkel, ett fegt alternativ. Det gör också revolutionen mer nåbar. Där ligger det något i det Daniel säger om utopin – den behövs, inte som slutmål i en skiss à vetenskaplig socialism men som bränsle, motivation. Sedan är det nog destruktivt att formulera den alltför skarpt – att, som Forough Farrokhzad skriver, ”missbruka filosofin”. Det romantiska blir lätt totalitärt. Men åh – när jag pratar om sådant här känner jag mig som författaren Willy Kyrklund, som när han fick frågan om varför han aldrig skriver artiklar svarade att han har försökt, men att han när han kommit till slutet av texten alltid känner att han lika gärna kunde skrivit precis tvärtom. Det är så obegripliga stor­heter vi rör oss med: kapitalism, revolution, motstånd… Språkkritikern i mig blir alldeles matt. Ja, förlåt, jag garderar mig.

Daniel: Jag håller helt med om att den härskande ideologin inte är en centraliserad, enhetlig kropp. Jag tänker mer på den som en hegemonisk sfär, full att motsättningar, men ändå genomsyrad av en logik som hävdar att det existerande systemet är det bästa möjliga. Den kan sträcka sig från de mest himmelsblå hyllningarna av marknadskrafterna till att konstatera att det mesta är skit, men att alla alternativ är värre. Den härskar genom gränssättning. Och de där gränserna sitter så djupt i de flesta av oss. Det är väl där konsten och utopin har en roll, att väcka tron på en verklighet bortom dessa gränser, att motverka rädslan och tvivlet som den härskande ideologin fyller oss med.

Fredrik: Tack för alla kloka synpunkter. Tror vi måste sluta här och fortsätta nästa vecka. Nu ska jag se Mad Max. I 2d så klart. 

Publicerad Uppdaterad
19 timmar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
19 timmar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad