Boken Män förklarar saker för mig samlar texter av Rebecca Solnit – känd för titelessän om hur författaren på en fest träffar en man som i mästrande ton förklarar hennes egen bok för henne. Veckans radarskribent har läst essäsamlingen och funnit embryon till radikal systemkritik, som dock inte riktigt lyckas landa bortom etablerade antaganden.
Jag kom, antagligen i likhet med många andra, i kontakt med ordet ”mansplaining” på sociala medier och fastnade direkt för ordet. Den fyndiga sammansättningen av ”man” och ”explaining” (förklara) satte så väl ord på någonting som ofta skaver i mina och många andra icke-mäns konversationer med män. Det handlar om den där mästrande tonen som långt ifrån bara används av äldre konservativa antifeministiska gubbar, utan lika ofta av unga män som själva kallar sig feminister men som gärna ogiltigförklarar våra berättelser om förtryck med långa utläggningar på ett pseudoakademiskt språk som de själva anser vara uttryck för ”god ton” och ”nyansering”.
Bloggaren Hej Blekk (Michaela Larsson) gjorde nyligen ett socialt experiment (baserat på ett liknande amerikanskt experiment som cirkulerat på sociala medier) som gick ut på att inte vika undan för män i det offentliga rummet och se hur många gånger de gick in i henne. Medan de flesta kvinnor som läste bloggen tog vara på en träffsäker beskrivning av hur det är att röra sig i det offentliga som kvinna, njöt en del manliga kommentatorer av att få ogiltigförklara Larssons projekt genom att plocka isär hennes ”bristfälliga vetenskapliga metoder” samtidigt som de generöst gav gratislektioner i statistikens grunder. Detta trots att det framgick med all önskvärd tydlighet att detta var ett ”socialt experiment” med citationstecken, en performance för att synliggöra vilka som tar plats i det offentliga rummet. Mansplaining i all sin prakt, med andra ord.
Den amerikanska författaren och skribenten Rebecca Solnit tillskrivs ofta myntandet av detta slagkraftiga nyord, men nej, det är inte hon som har kommit på det. Hon har till och med reservationer mot det, eftersom hon tycker att ”det ger lite för stor tyngd åt föreställningen att det handlar om en medfödd brist hos män”.
Men det var bland annat hennes essä ”Män förklarar saker för mig” från 2008 som gav inspiration till dess födelse. Denna essä börjar med en anekdot om hur Solnit på en fest träffar en man som med sedvanligt mästrande ton berättar om en Mycket Viktig Bok han läst och som inte tror sina öron när Solnit äntligen får en syl i vädret och berättar att det är hon som skrivit boken i fråga. Men Rebecca Solnit stannar inte vid denna anekdot från en fest för privilegierad kulturelit, utan går vidare till att diskutera hur detta fenomen är en del av en mer övergripande ideologi som säger att kvinnors röster helt enkelt inte är värda att lyssna på och att kvinnor som trots allt gör sin röst hörda, som tar plats i det offentliga rummet, kan ”straffas” med våldtäkt, eller till och med mord.
Boken Män förklarar saker för mig samlar essäer från åren under 2010-talet när världen fick se flera fall av medialt uppmärksammat kvinnohat. En student i Delhi utsattes för en gruppvåldtäkt på en buss och dog senare av sina skador.
I Isla Vista i USA mejade en man ner ett antal personer med motivet att straffa de kvinnor som tidigare avvisat honom. Internationella valutafondens chef Dominique Strauss-Kahn anklagades för sexuella övergrepp på en hotellstäderska. Rebecca Solnit rör sig i sina essäer smidigt mellan dessa händelser och litteratur, fotografi och fenomen på sociala medier.
För henne är överseende klappar på huvudet från kulturmän av den sort hon beskriver i essän ”Män förklarar saker för mig”, uttalanden av republikanska politiker om att kvinnor inte kan bli gravida av ”riktiga” våldtäkter, bestialiska masskjutningar och gruppvåldtäkter en fråga om grad och inte om art. Solnit förlägger med andra ord inte sexism och kvinnohat hos Den Andra och jämställdhet hos ”väst”. Tvärtom framhåller hon konsekvent i sina essäer den röda tråden mellan mäktiga män som Dominique Strauss-Kahn och de fattiga männen på den där bussen i Delhi. Ändå hemfaller hon ibland åt andrefierande klichéer, som när hon, visserligen i ett försök att visa på patriarkatet som ett globalt fenomen i essän ”Det längsta kriget” kallar det ”Manistan” som en ordlek med Afghanistan. Även om avsikten är att dekonstruera kopplingen mellan patriarkatet och vissa geografiska platser så låser hon ändå fast Afghanistan i föreställningen om landet som en slags sinnebild av kvinnoförtryck.
Och när hon i ”Gammelmor Spindel” inleder med att mycket insiktsfullt diskutera hur kvinnor alltid osynliggjorts, till och med raderats ut, inte minst bokstavligt i historiska släktträd där deras namn helt enkelt saknas, för att sedan hävda att burkan är det ultimata verktyget för att radera kvinnor såväl psykiskt som rättsligt, reproducerar hon själv ett kolonialt osynliggörande av dessa kvinnor. Hon tar inte heller upp den västliga traditionen att ständigt avbilda och visa upp kvinnokroppar i allegoriska och estetiska syften utan att kvinnor för den skull blivit mindre osynliggjorda som subjekt. Själv osynliggör hon (trots sina föresatser) andra kvinnor än vita ciskvinnor ur medelklassen när hon skriver en mening som ”Måtte hon/Jyoti Singh, kvinnan som blev våldtagen på bussen i Dehli/ bli för kvinnor – och män – över hela världen vad Emmet Till, som mördades av vit makt-anhängare, blev för afroamerikaner”. För trots att Joyti Singh var en rasifierad kvinna från Indien, ger formuleringen ”blev för afroamerikaner” vid handen att de kvinnor som Solnit har i åtanke inte också är afroamerikaner.
I essän om fallet Dominique Strauss-Kahn försöker sig Solnit på en intersektionell analys. Precis som hon påpekar visar händelsen också med nästan parodisk tydlighet på hur olika maktstrukturer samverkar. En vit man anklagas för att ha våldtagit en svart kvinna. Och inte heller vilken vit man som helst, utan en vit man som i sin egenskap av Internationella valutafondens chef symboliserar den ekonomiska ordningen och ojämlikheten mellan det rika ”väst” och den fattiga så kallade ”tredje världen”. Hon, å sin sida var migrant och hotellstäderska. Det anmärkningsvärda, menar Solni,t är inte händelsen, som tvärtom är ett alltför vanligt symptom på den patriarkala, rasistiska och imperialistiska världsordning vi lever i, utan att städerskan faktiskt anmälde händelsen. Och även om det rättsliga efterspelet följde våldtäktskulturens sedvanliga manuskript med antydningar om den målsägandes bristande ”trovärdighet”, det vill säga huruvida hon kvalade in som ”riktigt” våldtäktsoffer, och slutade med att den anklagade gick fri, så menar Solnit att händelsen trots allt visade Strauss-Kahn och hans likar att inte ens män med deras makt och kontaktnät är helt och hållet oantastliga längre.
I diskussionen om ifrågasättandet av hotellstäderskans trovärdighet hade Solnit med fördel i högre grad kunnat synliggöra hur den svarta kvinnokroppen i den patriarkala, rasistiska diskurs som fortfarande råder per definition ligger ännu längre bort än den vita från det ”anständighetskrav” som måste uppfyllas för att få betraktas som ett ”riktigt” våldtäktsoffer. Detta eftersom svarta kvinnor traditionellt har hypersexualiserats och beskrivits som mer sexuellt tillgängliga än vita. Essäns postkoloniala ansats är tydlig när Solnit skriver: ”Hon hette Afrika. Han hette Frankrike. Han koloniserade henne, exploaterade henne, tystade henne.” Hon balanserar här på en tunn linje mellan att belysa olika maktstrukturer och att låsa fast svarta kvinnor i den symboliska position som de har i det traditionella koloniala narrativet. Hon ser hur sexism, imperialism och rasism samverkar men reproducerar samtidigt bilden av kolonisering som en sexualiserad akt där kolonialmakten är den aktiva parten, ”han”, som tar, penetrerar och exploaterar. ”Han” får heta Frankrike medan ”hon” får bära namnet på en hel världsdel som det imperialistiska projektet klumpat ihop till ett homogent land.
När Solnit diskuterar heteronormen och äktenskap i ”Till hotets lov: vad en jämlik äktenskapslag egentligen innebär” får jag samma känsla. Här finns embryon till radikal systemkritik som inte riktigt lyckas landa bortom etablerade antaganden. Hon har en relativt radikal syn på heterosexuella äktenskap som grundade på ojämlikhet, men ifrågasätter inte monogamin som norm utan verkar förutsätta att när könen i en utopisk framtid uppnått jämlikhet ska vi ändå fortsätta att organisera våra relationer i kärnfamiljer, men nu jämlika sådana.
Det är också problematiskt att framhålla hur legalisering av samkönade äktenskap kan visa heterosexuella par hur en jämlik tvåsamhet kan se ut eftersom en då reducerar kampen för hbtq-personers rättigheter till något instrumentellt. Tyvärr diskuterar inte Solnit heller tvåkönsnormen utan i princip bara könsroller, och när hon ändå berör så använder hon formuleringen ”intressantare kön” vilket får det att låta som om icke-binära personer skulle vara någon slags kuriosa. Solnits feminism är med andra ord inte särskilt utmanande eller djuplodande utan, som många andras, ganska vit, hetero- och cisnormativ. Hon understryker också flera gånger att feminismen inte är någon ”sammansvärjning för att ta ifrån männen något” och hur mycket männen har att vinna på feminism. Att förtryckta gruppers kamp skulle handla om att faktiskt kräva plats på privilegierades bekostnad, och dessutom kanske utan att be om deras välsignelse, tycks nästan vara tabubelagt för henne.
Som mest intressant är Solnit i essän ”Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga” där hon analyserar Virginia Woolfs prosa, bland annat utifrån en analys av essäisten och författaren Susan Sontag. Detta samtal med litterära förmödrar (som Solnit och andra feministiska litteraturskribenter framhåller som en motstrategi mot det intertextuella samtal mellan manliga författare som fortfarande pågår kring en litteraturkanon där kvinnor är lika raderade som ur de släktträd Solnit diskuterar i en annan text) är både vitalt, nyfiket och intressant.
Även om Rebecca Solnit inte är särskilt radikal i sin feministiska analys, och även om hon dras med många vita medelklassfeministers svårigheter att se egna privilegier och gå till botten med hur olika maktstrukturer samverkar, tror jag att hon med sina lättillgängliga texter kan vara en viktig röst när det gäller att väcka nyfikenhet och visa på samband. I Män förklarar saker för mig är de sociala mediernas närvaro tydlig, i allt från historien om hur fenomenet ”mansplaining” (som förvisso inte uppfanns av Solnit men som upptogs i denna bok) spridits till hur hon låter vittnesmål om trakasserier på twitter under hashtagen #yesallwomen komma till tals. Detta visar att de ofta reflexmässiga fördömandena av sociala medier som en fördummande konkurrent till längre texter är gravt förenklade och att dessa två textformer i stället kan korsbefrukta varandra.
