Dundrets mäktiga kupol kastar tillbaka solens skarpa reflexer. På toppen av det 823 meter höga berget är allt stilla.
Inga spår syns till i snömassorna utmed vägen. Inget förtäljer om den urbana stadsombildning som just nu ritar om det politiska och ekonomiska landskapet i Gällivare kommun.
Många invånare i Malmberget har redan flyttat flera gånger i livet. Nu är det snart dags igen. Den här gången för gott.
Gruvan måste expandera och för att bereda plats för malmbrytningen tvingas hela Malmberget – en stad med 5 500 invånare – utrymmas. Till och med hus kommer att göra sina invånare sällskap i flytten. Från Malmberget kommer ett trettiotal fastigheter att flyttas i sin helhet och placeras i det nya stadsbygget i Gällivare.
I kommunhusets trappuppgång pryds väggen av Gällivares nya slogan: ”En arktisk stad i världsklass.” För Liza Yngström, hemvändande stadsplanerare vid Gällivare kommun, är arbetet med stadsomvandlingen – som hon själv uttrycker det – ”en lottovinst som ger magsår”. På kontorsväggarna sitter kartor över den framtid som nu byggs. Utmaningarna är många och uppdraget måste lyckas, erkänner hon: det finns ingen Plan B.
Kapital och stat sitter i samma båt: LKAB bekostar stadsflytten, kommunen verkställer den. Liza Yngström är orolig för hur en liten kommun som Gällivare, med begränsade ekonomiska muskler, ska kunna mäkta med att ro i hamn en stadsflytt som saknar motstycke i svensk historia.
– Det är ett tungt lass att behöva dra, säger hon.
Som för alla andra i kommunen är stadsomvandlingen kantad av personliga tistlar. Liza Yngström gick själv på gymnasiet i Malmberget och projektet är därför mer än bara ett jobb.
– Jag känner sorg inför omvandlingen. Både på ett personligt plan och för bygden.
Från kommunens sida finns en rädsla att Gällivare ska förlorare invånare i stadsomvandlingens spår. Den senaste tidens dystra besked i det lappländska malmbältet – med Pajalagruvan i konkurs och sjunkande globala malmpriser som fått LKAB att börja tala om nedskärningar – har inte bidragit till att sprida överdriven optimism i kommunen.
De låga malmpriserna har stor inverkan på det statliga gruvbolaget, i konjunkturens kölvatten kan stadsomvandlingen till och med bromsas upp.
– Utan samhällen finns det ingen som kan jobba i gruvan, säger Liza Yngström.
Därför känns det nödvändigt att vila med blicken i kommunens egna broschyrer: varma illustrationer visar upp en framtida utvidgad stad med många kulturella och sociala mötesplatser. En stad där gamla och unga möts och där arbete finns åt alla.
– Vårt mål är en mer levande stad där samtliga sociala tjänster finns nära tillhands, säger Liza Yngström.
År 2032 väntas sista huset i Malmberget vara rivet. Många är avundsjuka på pensionärsparet Alice och Folke Larssons utsikt från köksfönstret på Bolagsvägen 36. Här, i vad som i Malmberget kallas för Bolagsområdet, är luften torr och vintern vägrar släppa taget om världen. Medan de dricker kaffe och skriver matlista kan de konstatera att nedmonteringen av staden redan har börjat. Stängslet som numera plöjer mellan ännu levande och utrymda bostadsområden visar tecken på en växande spökstad. Fönsterrutor är täckta av plywoodskivor, kanske har ungdomar tagit sig in på området och förstrött tiden med att kasta sten.
”Det var bättre förr”, konstaterar paret, som bott i Malmberget sedan 1960: Alice jobbade 32 år på sjukhuset som sjuksköterska, Folke var 38 år i gruvan. Visst, det var tungt och hårt jobb under jord, men kamratskapen fanns alltid där och lönen var bra.
– Inget att gnälla över, säger han.
Den pågående malmruschen i Norrbotten gick av stapeln 1888, då det första malmtåget lastades. Malmbrytningen kunde sedan snabbt expandera efter att svenska staten investerade i järnvägar och inflyttningen från andra hörn av landet sköt i höjden. Även Alice och Folke Larsson sökte sig hit, från Tornedalen. Här fanns jobb och bostäder.
– Inte som i dag. Nu dras allt in. Se bara på sjukvården: det smygs på mer och mer jobb på de anställda och det förväntas att vi vårdtagare inte ska fatta vad det är som pågår, säger Alice Larsson.
Hon talar om nedmonteringen av något större, av folkhemmet i allmänhet och samhällen som Malmberget i synnerhet. Vad som kommer efteråt är höljt i dunkel.
– Det är nya tider nu. Det är ett helt annat samhälle i dag än vad det var när vi var unga, säger Folke Larsson.
Mitt i Malmberget gapar ”Gropen”, gruvstadens kroppspulsåder. Känslan av att befinna sig i ett samhälle helt knutet kring en enda industri är slående. Det tycks som om hela Malmberget sluttar och tvingas hålla i sig hårt för att inte falla ned i den 400 meter djupa gropen – som stjärnor slukas av svarta hål.
På pizzeria Manuela på Storgatan i centrala Gällivare sitter män i arbetskläder och hugger in i de väl tilltagna portionerna. Mikael Karlberg, ordförande för Hyresgästföreningen i Gällivare kommun, har precis ätit klart.
– Det är inte rätt att hyresgästerna får betala för flytten av gruvan, säger han.
Han anser att hyresgästerna har kommit i kläm under den planerade evakueringen av Malmberget. En hyresgäst har inte samma lagliga skydd som en bostadsrättsinnehavare eller villaägare. Missnöjet gror därför bland Malmbergets hyresgäster när de ser att villaägare ersätts med 125 procent av marknadsvärdet på fastigheten, samtidigt som de själva kan tvingas ta en nyproducerad hyreslägenhet i Gällivare med dubblerad hyra jämfört med vad de betalar i Malmberget. En ny trerummare byggd av LKAB kan kosta upp till 11 000 kronor i månaden.
Kravet från Hyresgästföreningen är att principen ”nyckel mot nyckel” ska råda. Det innebär att den som flyttar ska erbjudas likvärdig lägenhet med likvärdig hyra. Mikael Karlberg menar att kommunen och LKAB borde undersöka om det går att få loss fler lägenheter ur det gamla hyresbeståndet i Gällivare och utreda möjligheterna att subventionera hyror för dem som inte har råd.
I botten ligger ett grundproblem av brist på bostäder: allmännyttan bygger inte nytt och skyller på att de inte får loss mark. Ilskan skiner igenom när Mikael Karlberg berättar om hur markägare kan blockera nybyggen. Situationen är liknande på andra orter, men i Norrbottens inland finns en känsla av att vara historiskt förfördelade. Att bara värderas efter rikedomarna som finns under invånarnas fötter.
– Politiker i Stockholm ser det här som ett väldigt litet problem, säger han.
Han anser att det handlar om en nationell fråga eftersom LKAB är ett statligt företag som under många år bidragit till hela rikets kassa. Regeringen borde därför engagera sig mer och kanske har statsminister Stefan Löfven – med sin fackliga bakgrund – en större förståelse för oron i Malmberget. Det hoppas i alla fall Mikael Karlberg på.
Alice och Folke Larsson ska få bo kvar i hyresrätten på 65 kvadratmeter fram till 2018, är det sagt. Visst, deras synpunkter på stadsflytten har uppmärksammats av såväl LKAB som kommunen, men det känns ändå bittert. Det är inte lätt att som ”Malmbergetbo” flytta till tvillingsamhället Gällivare, av flera skäl. Rivaliteten mellan orterna har alltid funnits där och tagit sig uttryck i allt från politik till sport. När nu endast ett av samhällena kommer att överleva expansionen av LKAB:s gruvdrift i Malmberget är det dessutom mer än minnen som kommer att jämnas med marken.
Mest kommer stadsflytten att svida ekonomiskt, förklarar Alice Larsson.
– Hyran väntas bli dubbelt så hög i Gällivare mot den vi har nu på 4 999 kronor i månaden. En hyresfördubbling lär vi inte ha råd med, inte med våra pensioner, förklarar hon.
– Men vad kan man göra? fyller Folke Larsson i och rycker på axlarna.
Mikael Karlberg anser att rivningen av Malmberget är oundviklig.
– Det finns inget alternativ. Den natten det inte sprängs i gruvan längre, det är då jag blir orolig, säger han.
Och staden har redan börjat somna in. Han vet precis vad han pratar om eftersom han själv bott nästan halva sitt liv i Malmberget.
– Det var ett helt annat samhälle på den tiden. Fart och fläkt, säger han.
Mikael Karlberg berättar om ett socialt kontrakt som invånarna burit med sig sedan barndomen: vetskapen om att staden finns där för gruvan. Det var väl känt att malmbrytningen ständigt expanderade och en möjlig stadsflytt har därför alltid kastat långa skuggor över Malmberget. Ändå känns det vemodigt nu när det händer. Att Malmberget försvinner går inte att stoppa, men han önskar sig att fler av stadens utmärkande byggnader ska komma med i flytten till Gällivare.
– Gamla Malmberget: det är vår historia, säger han.
De anställda på pizzerian plockar snabbt ihop sina tillhörigheter och skyndar iväg för att hinna med sista bussen till lägenheterna i Malmberget. Samtidigt slår ägaren från Libanon ut dagsräkningen på en kassaapparat till tonerna av turkisk popmusik. Sedan släcks lamporna. En efter en.
Malmberget har redan börjat avvecklas. De flesta butiker är nedlagda, idrottsföreningar har flyttat till Gällivare, det är tyst på gatorna. I centrum reser sig Fokushuset som ett vakttorn. Framför Konsum-butiken står en Volvo parkerad: två av de tydligaste symbolerna för det svenska folkhemmet.
Klockan är halv elva och till Konsum har Sandra och Louise, båda 18 år, sökt sig för att handla en sen frukost. Stadsomvandlingen är inget eleverna diskuterar i gymnasieskolans korridorer.
– Vi planerar ändå att söka oss söderut för att plugga efter gymnasiet, säger Louise.
– Till Umeå eller Stockholm, tillägger Sandra.
Det är fler tjejer än killar som beger sig söderut.
– Killar är ju mer bekväma. De har sin snö och sin skoter, säger Sandra.
Liksom många andra i Malmberget ser de nedmonteringen som en krass nödvändighet för att säkra de framtida jobben.
– Om gruvnäringen expanderar är det bra för bygden, säger Sandra.
– Annars ser det ju helt klart mörkt ut, inflikar Louise.
Det är sen eftermiddag på kommunhuset och Liza Yngström är ensam kvar. Hon ser stadsomvandlingen som ett unikt tillfälle att staka ut en ny riktning för regionen – om LKAB står för rivning och avveckling så gäller det för kommunen att omsätta den i utveckling.
Alla invånare berörs av stadsomvandlingen, oavsett om man bor i Gällivare eller i Malmberget, understryker hon. Utmaningen består i att utnyttja möjligheten som nu finns att inkorporera det befintliga kulturella arvet från två städer samtidigt som en gemensam framtid mejslas fram. En ny identitet, resonerar Liza Yngström, kan vara nyckeln: att få alla invånare att dra åt samma håll. Drömmen är ett modernt och hållbart Gällivare som inte glömt sina rötter.
– Vi jobbar med att synliggöra en stad som försvunnit, säger hon.
Gällivare kommun satsar stort på att dra fördel av stadsomvandlingen. Det finns planer på att locka turister till kommunen för rundturer i den döende stadens sista kvarter. Saeko Nyberg kom första gången till Gällivare som turist. Men här träffade hon sin blivande make, en man bördig från Malmberget, och blev kvar. Nu arbetar hon för att sätta Gällivare på den globala turistkartan.
– Vi måste tänka positivt. Malmberget är en vacker stad, men vi behöver gruvan. Det är där vi hittar de flesta av våra arbetstillfällen, säger hon.
Hon kommer själv snart att representera kommunen vid olika mässor i bland annat Japan, där hon ska dela med sig av Malmbergets erfarenheter från stadsflytten.
– I Japan är man särskilt intresserade med tanke på att stora områden har utrymts efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011, säger Saeko Nyberg.
På Gällivares stadsmuseum anordnas en fotoutställning: foton från en demonstration för allmän rösträtt, ett annat är från 1918 med ett plakat som lyder ”Ryssland visar vägen”. På ett tredje foto närmar sig några samer bergsmassivet Lapporten. Ovanför ingången till souvenirbutiken har en textrad förevigats:
”Den dag kan gry då allt vårt guld ej räcker att forma bilden av den svunna tid.”
