Hur kan demokrati och yttrandefrihet utgöra sådana honnörsord när vi uppenbart menar rätt olika saker med dem? I vår samtid används de som slagträn i politiska debatter som aldrig förr. Samtidigt är diskussionerna om visioner om det samhälle demokratin kan forma väldigt få. Vi uppehåller oss vid vilka som håller sig till spelreglerna – demokratins […]
Hur kan demokrati och yttrandefrihet utgöra sådana honnörsord när vi uppenbart menar rätt olika saker med dem?
I vår samtid används de som slagträn i politiska debatter som aldrig förr. Samtidigt är diskussionerna om visioner om det samhälle demokratin kan forma väldigt få.
Vi uppehåller oss vid vilka som håller sig till spelreglerna – demokratins former – och pratar knappt om demokratins innehåll.
I dag sätts yttrandefrihet på agendan först när De Andras terror drabbar Europa, inte när RFSU:s filmfestival attackeras med rökbomber eller när vi har ett rekordsegregerat skolsystem.
”Det får man inte säga i det här landet” är ett mantra som medvetet används för att antyda att den som inte bereds plats för att torgföra sina åsikter från en fördelaktig plattform i själva verket tystas.
Kritik eller mothugg framställs som krav på eller försök till censur. Samtidigt drivs avtal mellan EU och USA igenom som radikalt förändrar vad som ens demokratin kan besluta utan att komma i kollisionskurs med internationell juridik.
Politiken domineras allt mer av metapolitik – politik som gestaltning – och handlar allt mindre om sakpolitik. Framför allt handlar politik i dag om (att tilltvinga sig) utrymme.
Ett till synes trivialt exempel: Debattören Ivar Arpi klagade på hur vänstern dominerar bland komiker i public service. En variant av den gamla tropen att vänsteråsikter dominerar bland journalister, som tar föga hänsyn till hur redaktioner fungerar – det är på ledar- och debattsidor det är fritt fram att tycka.
Det är rörande att högern som i alla andra sammanhang motsäger sig kvotering upprörs så över att fler journalister är vänster. Vänsterkomiker dominerar på SR? Har ni kollat hur det är utanför korridorerna?
Den av Breivik populariserade termen ”kulturmarxism” har två rötter, dels från nazismen, dels från den franska nya högern. Dess moderna betydelse är att vänstern blivit slagen på alla arenor utom just kulturen.
Det är i det ljuset man får se även den demokratiska högerns besatthet av journalistik och kultur.
Långt viktigare än kulturvänsterns förutsättningar är arbetarklassens rätt till utbildning. Ett av alliansens första beslut 2006 var att radikalt minska mängden komvuxplatser. Innan det hade över 50 procent av svenska medborgare eftergymnasial utbildning, i dag har det sjunkit till under 50.
Då menade högern att det var klassförakt att kräva utbildning åt alla, i dag tycker samma höger att den har rätt till hälften av utrymmet på de områden vars gemensamma finansiering den bekämpar.
Att diskutera rätten till demokrati, yttrandefrihet och kultur utan att diskutera möjligheten att delta i kulturen, att kunna utnyttja sin yttrandefrihet och de olika förutsättningarna att delta i det demokratiska samtalet, det är att ge liberalismen walk-overseger. Det är att prata form och aldrig innehåll.