Merparten av det växande antal EU-migranter som sitter på våra gator och tigger är romer från Europas näst fattigaste land Rumänien. Med den ekonomiska krisen i södra Europa drar sig dessa människor allt längre norrut i jakten på bättre liv. – Vi vill visa att det är människor det handlar om och inte något tiggarfenomen, säger Gini Molin, som är del av nätverket Hjälp Västerbottens tiggare.
Som den minoritet med sämst levnadsvillkor i alla avseenden och med den växande främlingsfientligheten i Europa är romer den mesta utsatta befolkningsgruppen. Också i Sverige ökar hatbrotten. Läger bränns ned och romer som tigger blir nedslagna på öppen gata. Myten om att de fattiga migranterna tillhör ligor har punkterats genom många undersökningar, men ändå är det ofta detta som många tar till som ursäkt för att inte hjälpa. Samtidigt finns historierna om privatpersoner som öppnar sina hem, om kyrkor som erbjuder tak över huvudet och om ett civilsamhälle som visar medmänsklighet.
– Vem vill ha socker i kaffet? frågar Elisabeta.
Värmen är svårreglerad i gamla husvagnar och hennes är en bastu i kontrast till den fuktiga novemberkylan utanför. ”Hoppa in!”, ropas det när en efter en samlas runt bordet i vagnen.
– Hur många ryms i en husvagn? skrattar Gini Molin.
Hon är en av grundarna av Facebookgruppen Hjälp Västerbottens tiggare.
– Nåja, vi har varit fler än såhär, fortsätter hon.
Vi befinner oss i en gul husvagn på en parkering i Umeå där några av de 70 människor som tigger pengar på Umeås gator bor. Det är nästan uteslutande romer. Elisabetas familj kommer från en by i närheten av staden Sibiu, belägen i Rumäniens inland. Dit vill de inte tillbaka. Det enda som finns för dem där är ”rasismo” säger Elisabeta.
Det är snart dags för middag.
– Alla behöver vi mat, säger Elisabeta.
Hon står vid gasolspisen och rör om. I dag blir det blir en gryta med paprika, tomater och fläsk, typisk polsk mat. Elisabeta berättar att hon också bott där, och i Grekland. Och i Stockholm några år. I Umeå har de den här gången varit två månader, men sammanlagt ett halvår. Hon säger att hon tycker att folk är bättre i Norrland, att de får mer hjälp här.
In i husvagnen kommer en man som ska få lamporna på sin bil fixade. Hjälpgruppen har i dag lyckats få hit en mekaniker som ska hjälpa till med bilarna. Ute på parkeringen väntar flera på att få hjälp. Efter ett tag kliver Elisabetas mamma Maria in i husvagnen efter att ha varit ute och tiggt hela dagen. De flesta av romerna stannar hemma på söndagar då det mesta i Umeå är stängt. Men Maria är ute alla dagar i veckan.
Parkeringen där Elisabetas husvagn står tillsammans med ytterligare ett tiotal vagnar tillhör en OKQ8-mack där de får använda dusch och toalett.
Ute på parkeringen står Ismarika. Hon är 19 år och gravid i sjunde månaden med sitt andra barn. Hon är bara här och hälsar på i lägret då hon själv bor två kilometer bort. Ismarika tigger fortfarande ibland, men graviditeten gör att det blir svårare. Om livet i Umeå svarar hon på svenska att här är det ”lite bra”.
Linda Lundqvist (som även skriver krönikor i Arbetaren, redaktörens anmärkning) och Gini Molin är några av de Umeåbor som genom föreningen RUNG, en organisation för resandefolket, fixat extra kläder och gasol till husvagnarna, som startat nätverket Hjälp Västerbottens tiggare och som tagit med mig till lägret. Deras engagemang började genom ett möte med en romsk kvinna på ett köpcenter. Kvinnan behövde kläder. När de sedan skulle möta upp kvinnan för att ge henne de kläder de samlat ihop blev de vittne till att hennes son blev nedslagen där han stod och tiggde utanför Systembolaget.
– Det var en hemsk upplevelse att se en människa som inte har någonting bli nedslagen här i Umeå. Han är en 17-årig tokblyg kille, svårt sjuk i epilepsi. Den händelsen gjorde att vi lärde känna dem, säger Gini Molin.
Gini Molin tillhör, liksom Linda Lundqvist resandefolket, och talar både romani och grekiska, vilket gjorde det enkelt att bli
vän med de romska migranterna. De fortsatte att samla in kläder och täcken och tillsammans med föreningen Allt åt alla grundades senare ett sjukvårdsteam – något av det mest nödvändiga då romernas hälsa ofta är i dåligt skick. Det gjordes en kartläggning av allas hälsotillstånd och de kunde få den hjälp de behövde. Den senaste månaden har det varit sju riktigt akuta sjukdomsfall. Nästan alla av dem som tigger har ledbesvär. Att sitta ute i kylan åtskilliga timmar per dag sliter på kroppen och kvinnorna har mycket underlivsbesvär med urinvägsinfektioner. Något de aldrig fått hjälp med förut. Paracetamol har varit den sjukvård som funnits till hands, varför det var bland det första de bad om.
Förutom det praktiska arbetet för att göra romernas liv bättre i Umeå arbetar hjälpgruppen även för att förändra synen på migranterna.
– Vi är opinionsbildande, och det är nyckeln. Vi vet ju alla att det har brunnit i Stockholm och Malmö i romska läger. Särskilt i storstäder är attityden mot romerna illa. Vi vill visa Umeå vad det här är för människor, visa att det är människor det handlar om och inte något tiggarfenomen, säger Gini Molin.
Gruppen har bland annat styrt upp en föreläsningskväll med en ung romsk kille som talade tillräckligt bra engelska för att kunna svara på frågor och berätta om sitt liv och sin situation. Kvällen blev lyckad och visade att intresset för romerna och deras svåra situation är stort.
Ett annat initiativ som dragits igång är språkundervisning. Detta leds av en annan hjälpgrupp. Allt åt alla har varje lördag samkväm där det finns mat och ibland visas film. Det är en möjlighet för de romska migranterna att träffa Umeåbor på ett avslappnat sätt. Det tog ett tag innan romerna förstod att de var välkomna, i början stod de mest i dörröppningen och sneglade in. För ett par helger sedan visade Allt åt alla den romska filmen Gadjo Dilo. Det var något som uppskattades mycket av migranterna och när vi hälsar på i lägret frågas det om Linda Lundqvist har med filmen.
Först ville hon och Gini Molin bara hjälpa till praktiskt med insamling av kläder och mat och hjälp till sjukvård. Men ju närmare vintern kom insåg de att de måste börja samla in pengar för att kunna köpa gasol till husvagnarna.
– Vi kan inte fortsätta med våra fina principer om att inte blanda in pengar, för då fryser de ihjäl, säger Linda Lundqvist.
Vid frågan om vad Umeå kommun har gjort för romerna märks både ilska och besvikelse hos henne. Hon säger att hon upprepade gånger kallat kommunledningen för arslen de senaste veckorna och att jag gärna får citera.
– Umeå kommun har köpt sig fria, tycker de, då de har gett Pingstkyrkan 100 000 kronor, men de nekar barnen skolgång, säger hon.
Det Pingstkyrkan har gjort som är bra är dock att de köpt husvagnar, medger hon. Men besvikelsen på systemet är stor.
– Kontaktar vi socialtjänsten med exempelvis en orosanmälan så har de i vartenda fall vi ringt sagt ”vi erbjuder ett mål mat, en övernattning och en enkel biljett till Rumänien”. När vi frågade Umeå kommun vad de gjort för romerna sade de stolt att de faktiskt bekostat 53 enkelbiljetter hem i år, berättar hon.
Linda Lundqvist menar att Umeå kommun framställer sig som en kommun som vill ha en befolkningsökning – men inte av de här människorna.
– Det här är människor som är driftiga, som tagit sig runt i hela Europa för att försörja sig, som talar flera språk, som haft många yrken. De är kompetenta människor och det talas alltid om dem som ett problem: ”Vad ska vi göra med det här problemet? ” Umeå har inte ett problem, de här människorna har problem. De fryser och svälter.
Hon får medhåll av Gini Molin.
– Något som fastnade i mig var att de berättade att även fast de har med polis, som exempelvis kontrollerar körkort, att göra så hade de aldrig fått stryk av en svensk polis och det var fantastiskt tyckte de. Man har ju olika referensramar. De här människorna vill stanna här och ha ett hem så de kan ta hit sina barn, så de kan få gå i skolan. De är väldigt tydliga med det, att fattigdomen slutar här med mig , säger hon.
I Skellefteå har tiggarna fått tak över huvudet i vinter. Det är en av stadens kyrkor som öppnat upp sina lokaler så att de kan få sovplatser och tillgång till kök och badrum. Det är ett samarbete mellan sex kyrkor och tre organisationer samt ett gäng privatpersoner. Varje kyrka och organisation har en ansvarsvecka var med en gemenskapskväll då de äter middag och spelar musik tillsammans, berättar Peter Eriksson som med sin organisation LP-verksamheten är med och driver projektet.
– Vi har en syn på den hela människan och att alla är lika värda. Då kan vi ju inte hjälpa svenska hemlösa och bara lämna dessa människor till sitt öde. Det här kommer vara något som kommer återkomma i Sverige, det är en naturlig följd av den ekonomiska krisen i södra Europa, säger han.
Utanför ett köpcenter i centrala Skellefteå sitter Elena. Hon bor i kyrkan och säger att det finns mycket bra människor i staden. Framför sig har hon en artikel publicerad i den lokala tidningen Norran som gjort återkommande reportage om de romer som tigger i staden. Elena berättar om sina fem barn och 15 barnbarn, om problemen i sitt land Rumänien dit hon ska åka hem om två-tre månader när hon fått ihop tillräckligt med pengar.
En förebild för migranterna i Skellefteå är Claudia. Hon kom själv till Sverige från Rumänien med sin familj för att söka ett bättre liv och har i dag sitt eget städföretag, Claudia Clean. Hon spelar en viktig roll i hjälpen till romerna, då hon agerar tolk.
– När vi kom till Sverige fick jag och min familj hjälp av kyrkan och privatpersoner för att överleva. Jag vet själv att man behöver mycket hjälp när man är helt ny i ett främmande land så jag tycker om att hjälpa dem, säger hon.
I Göteborg har organisationen Ej tiggare fått mycket uppmärksamhet. Det är ett projekt startat av några göteborgare som ville hitta ett sätt att hjälpa dem som tigger och som nu består av 150 EU-migranter.
– Från början tryckte vi flygblad där projektet beskrevs och gjorde pins som de kunde sälja. Sedan dess har det hänt mycket med boende och sysselsättningsmöjligheter för dessa människor, säger Staffan Erixon, som är en av projektets grundare.
Tanken med Ej tiggare och hemsidan är att få upp migranterna från gatan för att de ska få ett bättre självförtroende. Projektet har också ett datorprogram för att lära sig svenska, som EU-migranterna kan använda om de har tillgång till en dator. Men att lära sig svenska utan att vara med svenskar är ju väldigt svårt, så tanken med Ej tiggare är också att de ska komma i kontakt med andra svenskar att prata med – komma i jämnhöjd och kommunicera i stället för att tigga.
David, Constantin och Marin står ute på Drottningtorget i Göteborg och säljer pins i Ej tiggare-projektets orangea jackor med ett handslag på ryggen. De har alla varit i Sverige olika lång tid och en av dem bor i husvagn, en i tält i skogen och en i ett hus som en privatperson lånat ut till några rumänska familjer. I huset planeras en restaurang där upp till 15 EU-migranter förväntas kunna få anställning. Marin, som varit med i Ej tiggare från början, hoppas bli en av dem.
– Jag vill personligen inte tigga. Det är bättre att göra något för att få pengar, säger han.
Teamet arbetar dagarna i ända, alla dagar i veckan. David är spanjor men har bott i Rumänien de senaste åren då hans fru är rumänska. Där hemma har han också tre barn. Han gav sig iväg norrut för att hitta jobb och hoppas att hans familj ska kunna komma hit. Helst skulle han jobba inom byggnadskonstruktion men skulle ta vilket jobb som helst.
Projektet Ej tiggare utvecklas hela tiden och nästa år ska en tidning komma ut som EU-migranterna ska kunna sälja och där det ska finnas plats för dem att skriva och fotografera och för annonser om olika möjligheter till jobb eller boende.
– Många människor har så otroligt mycket förutfattade meningar och frustration över detta. Vi vill visa att de här människorna inte vill tigga egentligen om de erbjuds ett annat alternativ. Med tidningen kommer vi kunna nå fler människor. Vi har redan stora annonsörer med oss, säger Staffan Erixon.
Rosie Erixon, som också arbetar med projektet, menar att frågan om EU-migranternas situation verkligen har fått civilsamhället att agera, men att det också behövs en systemförändring.
– Det är en tankeställare för myndigheterna då EU skickar ut mycket bistånd till länder som Rumänien, som inte har skrivit på juridiskt bindande avtal för vad de ska uppfylla för att vara med. Ska man verkligen skicka iväg så många miljarder utan att veta vart de tar vägen? En av killarna fick betala
2 000 kronor när hans barn behövde vård här i Sverige för att de inte har fått det europeiska sjukkortet, fastän de är med i EU. Det är viktigt att hela systemet tänker till lite och förändras, säger hon.
