I mitten av 1980-talethade strejkande brittiska gruvarbetare och landets homosexuella i princip samma fiender: Margaret Thatcher, polisen och tabloidpressen. Medan den konservativa regeringen förde krig mot fackföreningarna drev den samtidigt igenom homofob lagstiftning av samma sort som den i Putins Ryssland i dag. Polisen raidade gayklubbar utan anledning, precis som de illegalt bröt sig in i gruvarbetares hem på jakt efter ”flying pickets” (tillresta strejkvakter). Och Thatchervännen Rupert Murdochs kloakpress hetsade med samma fascistoida vulgaritet mot båda grupperna.
En allians dem emellan var alltså lika självklar som, låt oss säga, den i dag mellan förorternas prekariat och bruksorternas arbetslösa. Inte särskilt självklar alls alltså, tack vare det ok av fördomar som lagts på våra axlar. Desto mäktigare är då historien om hur en sådan allians ändå blev verklighet och faktiskt kom att förändra historien lite till det bättre i en annars mörk tid.
Det började med att gayaktivisterna Mark Ashton och Mike Jackson bestämde sig för att samla in pengar till de strejkande gruvarbetarna under Londons Prideparad 1984. Strax därefter bildades stödgruppen Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM), som så småningom fick elva avdelningar runtom i Storbritannien. Men eftersom regeringen, genom domstolarna, tagit kontroll över gruvarbetarfackets bankkonton gick det inte att skänka pengar centralt till facket. I stället uppmuntrades stödgrupper av alla slag att liera sig direkt med lokala gruvsamhällen. En oväntad sidoeffekt av att regeringen försökte sno strejkkassan blev alltså att det indirekt gav upphov till personliga relationer mellan gruvarbetare och deras supportrar som inte uppstått om insamlade pengar distribuerats via en central byråkrati.
För LGSM:s del var de personliga kontakterna av stor betydelse när det gällde att bryta ned fördomar och skapa ömsesidig solidaritet. Under Prideparaden 1985 marscherade gruvarbetare sida vid sida med LGSM-aktivister under de lokala fackklubbarnas hundraåriga baner. Gruvarbetarfacket blev också ett av gayrörelsens pålitligaste stöd i kampen för lika rättigheter inom arbetarrörelsen, detta i en tid då den framväxande aidsepidemin gjorde att den offentliga homofobin nådde historiska höjder.
Av den här historien har Matthew Warchus och manusförfattaren Stephen Beresford (den drivande kraften bakom projektet) gjort en oemotståndlig feelgood-komedi i samma ton som Brassed Off (1996) eller The Full Monty (1997). Men Pride håller sentimentaliteten i schack bättre än sina föregångare och dess historia är stark nog att bära upp ett ton av patos.
I grund och botten kan man säga att Pride är en politisk romcom, där ”boy meets girl” ersatts med ”walesisk gruvby möter Londonbögar”. Precis som i en romantisk komedi rör vi oss från inledande misstänksamhet till öppen kärleksförklaring (den avslutande Prideparaden 1985 blir filmens slutkyss), via en period av mer eller mindre komplicerad uppvaktning, under vilken avundsjuka och fördomsfulla krafter gör sitt bästa för att sätta käppar i kärlekshjulet.
För att passa in berättelsen i denna genreform har Beresford både förenklat och överdrivet här och där i sitt manus. Så har LGSM reducerats till enbart sin Londonavdelning och det flertal samhällen de hjälpte har blivit ett enda. Filmen har också kritiserats för att tona ned den socialistiska politik som genomsyrade LGSM. Bland annat nämns inte Mark Ashtons medlemskap i kommunistpartiet (vars ungdomsförbund han var ordförande för de sista två åren av sitt liv, innan han dog i aids 1987). Men även bortsett från att Ashton ständigt bär två stora röda stjärnor på jackuppslaget, så lämnas vi knappast i tvivel om var sympatierna ligger i en film vars soundtrack inleds med att Pete Seeger sjunger ”Solidarity Forever” och avslutas med Billy Braggs version av Joe Hills ”There Is Power in a Union”.
Intressantare är kanske de vittnesmål som menar att filmen faktiskt överdriver den homofobi LGSM-aktivisterna inledningsvis möttes av i Wales. Så ska exempelvis Mark Ashtons improviserade hälsningstal i verkligheten inte alls ha mötts av skeptisk tystnad, som i filmen, utan av stående ovationer.
Men trots eftergifterna till genreformen blir det slående, när man läser på en smula, hur nära verkligheten Pride ändå ligger. Den som ser den korta, mycket intressanta, samtida dokumentären All Out! Dancing in Dulais, producerad av LGSM 1986 (finns på Youtube) kommer exempelvis direkt att känna igen både personer, händelser och långa citat. Och ja, walesiska gruvarbetare på väg till strejkvakttjänst tycks faktiskt ha åkt i en röd van med stora, tydliga LGSM-loggor på. Sanningen förefaller, för en gångs skull, vara lika vacker och upplyftande som sagan.
Pride har Sverigepremiär den 19 december.
