När man jobbar i skola får man ofta ta en del diskussioner som kan vara svåra att navigera sig igenom. Jag minns särskilt en elev som hade gått på, den populära, myten att vi bara använder 10 procent av vår hjärna. Elevens argument mot de vetenskapliga rön som motbevisade hans föreställning lämnade mig först svarslös. […]
När man jobbar i skola får man ofta ta en del diskussioner som kan vara svåra att navigera sig igenom. Jag minns särskilt en elev som hade gått på, den populära, myten att vi bara använder 10 procent av vår hjärna. Elevens argument mot de vetenskapliga rön som motbevisade hans föreställning lämnade mig först svarslös. Han frågade mig hur det kom sig att vi inte kunde förutspå vår egen död om det nu var så att vi använde hela vår hjärna. Den diskussionen var en av de mest frustrerande diskussioner jag någonsin har haft med en elev.
För hur svarar man på en sådan fråga? Hur bemöter man en världsbild som grundar sig på ett totalt ologiskt antagande där själva grundpremisserna är så långt från något man själv ens skulle kunna föreställa sig?
Min elev och flera med honom hade även andra, lika absurda men något obehagligare, åsikter. Alla på grunder som var fullständigt oförklarliga för mig, men fullständigt logiska i deras värld. Inga argument i världen hade kunnat övertyga dem om att grunden de baserade sina åsikter på var felaktig. Särskilt inte när invändningarna kom från personalen i skolan.
Vi diskuterade så klart ändå, men vi pratade också om framtiden, livet och våra intressen. Någonstans utmed vägen insåg de att det var bättre att samarbeta. Jag släpptes in och vi påbörjade istället ett gemensamt samtal.
Vi hade även efter det många diskussioner kring stora och små frågor. Jag tror inte att jag helt övertygade någon av dem i en enda fråga, trots att jag vet att jag hade rätt i sak i vartenda fall.
Däremot vet jag att de lämnade skolan med en känsla av att ha blivit lyssnade på och tagna på allvar. De gick därifrån med vetskapen att någon som står så långt ifrån dem på så många olika sätt ändå kunde finnas där. I de delar där de ändrade åsikt var det nog främst tack vare det förtroende som växt fram när vi gemensamt kämpade för att förbättra deras skolgång.
Det målas ofta upp en ganska mörk bild av vart vi är på väg som samhälle. Nästan som om utvecklingen vore förutbestämd och omöjlig att bryta. Jag tror att vi har alla möjligheter i världen att bryta den, men jag tror att vi måste sluta överskatta våra smarta argument och sluta förlita oss på våra klipska texter. Vi måste visa i praktiken varför solidariteten gynnar alla. Analyser är nödvändigt för att förstå vad som sker, men relationer är fundamentet för att få någon att tro på dig.
Varken Alliansen eller SD har något att komma med när det gäller arbetsplatskamp eller lokalorganisering. För splittring funkar inte där. Det finns en anledning till att Hägglund pratar om ”verklighetens folk”, och att Moderaterna döper om sig till nya arbetarpartiet. De vet att deras partier inte har en chans att bygga relationer där det gör skillnad i längden, men de vill desperat få det att verka som att de är din granne eller kollega. Hittills har de lyckats alltför bra. Vi har egentligen övertaget där det räknas. Frågan är nu hur vi ska börja förvalta det.