När svenska framgångar uppmärksammas utomlands sträcker många stolt på sig, lite oavsett vad det gäller. Kanske kan inte detta sägas gälla svensk kriminalvård, men faktum är att den väcker visst intresse utomlands. När den engelska tidningen The Guardian nyligen intervjuade Kriminalvårdens generaldirektör var lovorden över hur vi behandlar våra fångar många. Vi kunde läsa om […]
När svenska framgångar uppmärksammas utomlands sträcker många stolt på sig, lite oavsett vad det gäller. Kanske kan inte detta sägas gälla svensk kriminalvård, men faktum är att den väcker visst intresse utomlands.
När den engelska tidningen The Guardian nyligen intervjuade Kriminalvårdens generaldirektör var lovorden över hur vi behandlar våra fångar många. Vi kunde läsa om hur interner i Sverige får vård i stället för straff och att de betraktas som människor i stället för brottslingar. Dessutom hade fångpopulationen minskat så mycket att flera anstalter fått slå igen.
Hade Kriminalvården varit en känd svensk hade den här framgångssagan inneburit direktkvalificering till P1:s sommarprogram. Berättelsen om den framgångsrika svenska fångvården kan på goda grunder ifrågasättas. Men fascinationen, framför allt inför vår krympande fångpopulation, är likväl intressant.
I alla fall om vi jämför med hur denna fråga bemötts i Sverige. För här tycks inte nyheten om tomma fängelser väcka någon större entusiasm, åtminstone inte hos våra justitieministrar.
När saken togs upp förra vintern var såväl dåvarande justitieminister Ask som blivande justitieminister Johansson tämligen snabba med att uttrycka sitt missnöje över detta.
Ask menade att felet ligger hos domstolarna – som inte dömde ut tillräckligt hårda straff för narkotikabrott. Johansson menade att felet låg hos polisen – som inte tar fast tillräckligt många bovar. Två olika förklaringar från två politiska rivaler, men som ändå tycktes eniga om att allt annat än fullbelagda fängelser var att betrakta som ett misslyckande som måste åtgärdas.
Men om Sveriges problem bestått av tomma fängelser har Norges varit det motsatta, med köer till fängelserna.
För att råda bot på platsbristen har man därför velat hyra in sig på svenska anstalter, vilket för övrigt fått den ständige entreprenören Bert Karlsson, aldrig sen att se en affärsmöjlighet, att proklamera sitt intresse för att driva privata fängelser för importerade norska fångar. Handel med fångar? Business as usual.
Så blev det dock inte (vi har trots allt ingen privat fängelseindustri) och kanske grämer sig Bert över att de norska fångarna nu hamnar i Holland i stället.
Oavsett hur man ser på tomma fängelser är det värt att påminna om en kriminologisk självklarhet: att det inte finns något naturligt samband mellan ett lands fångpopulation och dess brottslighet.
Finland brukar beskrivas som det klassiska exemplet. Här kom
en av Europas största fångpopulationer i princip att halveras från 1970-talet, till stor del på grund av ändrad lagstiftning. Fångstorlek handlar inte om brottslighet så mycket som om politik. Och fullbelagda fängelser kan aldrig bli ett självändamål.