Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche dog år 1900 i Weimar. Ett halvsekel senare kom hans kvarlåtenskap att befinna sig i den nybildade öststaten DDR. Veckans radarskribent ger en exposé över hur den tyska stat som i sin självbild representerade det sanna humanistiska arvet kom att hantera den kontroversielle filosofen.
”Marx ist out, Nietzsche ist wieder in!”
Weimar/Nietzschearkivet, 1991
”Nietzsche?? Ut i intet med honom!!!”
Wolfgang Harich, 1985
I mitten av 1980-talet skakades Förbundsrepubliken Tyskland av den så kallade historikerstriden. Frågan gällde om Förintelsen ska tolkas som en absolut unik historisk företeelse eller som ett mer allmänt fenomen som kan jämföras med andra folkmord i historien. På denna debatt följde 1987 ”Heideggeraffären”, där nya graverande uppgifter om filosofen Martin Heidegger åter väckte frågan om Tysklands förflutna och existentialfilosofins samröre med nazismen. Samtidigt med Heideggeraffären rasade en annan våldsam strid – en strid om Friedrich Nietzsche – och det i ett land som i decennier trott sig vara immunt mot tänkande av Nietzsches typ. Den omvärdering av filosofen som blivit allmängods på västsidan spreds bakom järnridån och satte den marxistiska Nietzschetolkningen och DDR:s kulturpolitik ifråga.
Friedrich Nietzsche var inte någon oproblematisk eller oomstridd tänkare i Tredje riket. Men han intog tveklöst en fundamental position bland Nazitysklands intellektuella förebilder. Nietzschearkivet genomgick under 1930-talet en omvandling i fascistisk riktning som understöddes av arkivets grundare Elisabeth Förster-Nietzsche. Men med andra världskrigets slut och nazisternas krigsnederlag förändrades allt. USA ockuperade i april 1945 Weimar och samma år övertog Sovjetunionen administrationen.
Nazismens fall blev samtidigt den fascistiska Nietzschekultens fall. Efter erövrings- och folkmordspolitiken var Nietzsches rykte i botten – på båda sidor av Atlanten. Föreståndaren för Nietzschearkivet, majoren Max Oehler, medlem i NSDAP, försökte försvara arkivet mot anklagelser om högerradikalt politiskt engagemang. Oehler arresterades av ryska officerare och dömdes till straffarbete i Sibirien.
I april 1946 packades Nietzsches efterlämnade papper ned i hundratalet lådor och stod redo för transport. Men efter ingripande från Thüringens delstatspresident blev de kvar i Weimar. Filosofens kvarlåtenskap överflyttades till Goethe-Schiller-arkivet. Nietzschearkivet upphörde samtidigt som institution.
Tradition och kultur spelade en stor roll i DDR. Men inte allt och alla hörde till kulturarvet. Man gjorde en boskillnad mellan Geschichte (”historia”) och Erbe (”arv”). Erbe-föreställningen var politisk och tydligt riktad mot Förbundsrepubliken. Till den tyska historien hörde självfallet även en omstridd tänkare som Nietzsche. Men i arvet inkluderades endast det som man menade hade bidragit till att skapa DDR och socialismen. I den östtyska självförståelsen var DDR en antifascistisk stat representerande det ”bättre” Tyskland och det humanistiska arvet. Det var den progressiva kulturtraditionen som räknades: 1700- och 1800-talens klassiker som Goethe, Schiller och Heine; filosofer som Hegel och Feuerbach stod också högt i kurs. Så det låg närmast i sakens natur att man skulle komma att inta en avvisande hållning gentemot motupplysningens främste företrädare Friedrich Nietzsche.
Den östtyska Nietzschebilden utformades av kvartetten Georg Lukács, Hans Günther, Alfred Kurella och Johannes R. Becher – samtliga vänsterintellektuella författare och antifascistiska emigranter. Mest betydelsefull blev Lukács Zerstörung der Vernunft (1954). Tesen i detta verk löd att Nietzsche var en förelöpare till imperialismen och inspiratör åt nazismen, en irrationalistisk, antidemokratisk och antisocialistisk tänkare. Inställningen till Nietzsche kom från högsta politiska ort. Diktaren Johannes R. Becher, sedermera DDR:s kulturminister, hade bilden klar för sig vid krigsslutet: Nietzsche var tveklöst en ”förnuftsförstörare”, ”folkföraktare” och ”frihetsfiende” som ingenting mer avskydde än demokrati, socialism och kristendom. Otto Grotewohl, DDR:s första ministerpresident, betecknade på Socialistiska enhetspartiets (SED) kulturdag 1948 SS stormtrupper som ”Zarathustras barn”.
Man stöter emellanåt på påståendet att Nietzsche var tabu eller till och med kriminaliserad och förbjuden i DDR. Men Nietzsche var inte förbjuden. Snarare än att förbjuda filosofen försökte man tiga ihjäl honom. Han citerades inte och hans namn nämndes extremt sällan i läroböckerna. Nietzsche förvandlades i DDR till något av en icke-tänkare. De filosofiska skrifterna fanns förvisso på de offentliga biblioteken, låt vara placerade i giftskåp (Giftschrank) och främst tillgängliga för forskare med specialtillstånd, ett så kallat Giftschein. Nietzsches verk gick vidare att få tag på antikvariskt, och till detta ska läggas den privata, underjordiska cirkulationen av skrifterna.
Östtyska myndigheter försvårade åtkomsten till Nietzsches efterlämnade papper i Weimar. Detta hindrade dock inte forskare från öst, men framför allt väst, att ta del av materialet. 1961 reste italienaren och germanisten Mazzino Montinari till Weimar och Goethe-Schiller-arkivet för att granska den litterära kvarlåtenskapen och förbereda en italiensk samlingsgåva av filosofens skrifter. Flera DDR-filosofer reagerade negativt på den västliga Nietzscherenässansen. I början av 1980-talet gjordes försök att bemöta Nietzschemottagandet i den ”imperialistiska världen”. Ronald Reagans tillträde som president och USA:s militära upprustning kopplades samman med behovet av reaktionär historiefilosofi. Heinz Malorny frågade retoriskt: ”Varför talar Zarathustra igen?”. Svaret löd att Nietzsches filosofi ger modellen för olika former av herretänkande. Malorny påminde om hur ”den nya högern” och kalla krigets antikommunistiska korsfarare fått användning för dessa inslag hos Nietzsche.
Mot denna bakgrund framstår det som föga förvånande att det publicerades och diskuterades mycket lite om Nietzsche i DDR (framför allt under 1950- och 60-talen). Men betydelsefulla undantag kan noteras. Filosofen Ernst Bloch, filosofiprofessor vid Leipzigs universitet, ansåg att Nietzsche, tillsammans med Schopenhauer och Kierkegaard, hörde till ”katastroflinjen” i den västerländska filosofihistorien, en pessimistisk och irrationalistisk traditionslinje. Motsatsen benämnde Bloch ”frälsningslinjen”, en optimistisk och förnuftsbejakande linje utgående från Hegel, Feuerbach, Marx och Engels. Nietzsches idéer var ”fascistiskt användbara” men Bloch hade, till skillnad från Lukács, trots detta en förhållandevis Nietzschepositiv inställning som han inte dolde i sin undervisning.
På 1980-talet kunde man notera en förändrad atmosfär. Omsvängningen hade dock börjat redan på 1970-talet. Under Erich Honecker förändrades kulturarvsdiskussionen och synen på Tysklands förflutna (en process som hade att göra med DDR:s isolering och behov av att ”normalisera” relationerna med BRD). Det tyska kulturarvsbegreppet breddades, fler intellektuella och politiska gestalter inkluderades. De problematiska preussiska personligheterna Fredrik II, Martin Luther, Otto von Bismarck och Richard Wagner omvärderades och återupprättades. Men så hade vi ju preussaren Nietzsche – filosofen som vördades av fascisterna. Kunde också han inlemmas i den progressiva kulturtraditionen? Nietzsche var tysk historia, men östtyskt kulturarv? Nej!
Forskningen började hur som helst närma sig Nietzsche – dock inte akademiska filosofer utan språk- och litteraturvetare, esteter och konsthistoriker. Erhard Naake vid universitetet i Jena var ensam i DDR om att skriva en avhandling om Nietzsche på 1980-talet. Ett annat besynnerligt undantag från Nietzschekritiken har att göra med kyrkan. DDR:s fåtaliga teologistudenter uppmanades av myndigheterna att läsa ”Gud är död”-aforismen i Den glada vetenskapen för att stimulera kristendomskritiska och ateistiska tänkesätt! På utgivningsfronten togs små steg. Under redaktörskap av Mazzino Montinari och föreståndaren för Goethe-Schiller-arkivet Karl-Heinz Hahn publicerades 1985 en faksimilutgåva av Ecce Homo i begränsad upplaga.
Det fanns också planer på att ge ut ett urval Nietzscheskrifter försedda med kritiska kommentarer. Dessa skrinlades.
Tecknen på en östlig Nietzscherenässans vållade huvudbry. Filosofen och litteraturvetaren Wolfgang Harich protesterade mot detta. I brev 1985 till DDR:s ledande kulturpolitiker – dåvarande ministerpresident Willi Stoph – vände sig Harich för att försöka hejda Nietzschevågen och stoppa projektet med att ge ut filosofens skrifter. Apropå 150-årsjubileet av Nietzsches födelse framhävde Harich det önskvärda i att filosofens grav i Röcken jämnades med marken för att undvika att platsen blev en vallfärdsort för nietzscheaner. Harich beklagade att allt ”Nietzscheskräp” (Nietzschemüll) inte sålts till väst mot ”hårdvaluta”. Den litterära kvarlåtenskapen utgjorde en Riesenkloake – en ”jättekloak” – och att redigera Nietzsches skrifter ett ”intellektuellt brott”. För socialister kan Nietzsches Nachlass inte utgöra något ”kulturminne”.
Den östtyska konstakademiens berömda kulturtidskrift Sinn und Form blev den viktigaste arenan för kampen om Nietzsche. Där rasade striden åren 1986–88. Utgångspunkten var en artikel 1987, av professorn i historisk materialism vid Humboldtuniversität i Berlin, Heinz Pepperle, betitlad ”Revidering av den marxistiska Nietzschebilden?”. Någon revidering i den franska nynietzscheanismens anda var det inte fråga om, inte heller någon avpolitisering. Pepperle manövrerande försiktigt inom det marxistiska ramverket. Nietzsche beskrivs som ”ideolog” för sin samhällsklass som hyste tendenser till ”irrationalism”. Men det framgick likväl var Pepperle stod i förhållande till den marxistiska Nietzschekritiken. Nietzsche hade en ”förbehållslöst ärlig personlighet”, han var en ”filosof av rang” med ett expressivt språk. Nietzsches ”skarpsinniga kritik av den nedåtgående borgerliga kulturen” prisades, liksom hans ”religionskritik”. Pepperle hade släppt en försöksballong.
Så kom repliken av Wolfgang Harich 1987 i samma tidskrift och med samma rubrik som Pepperles, fast försedd med höggradigt skeptiska citationstecken: ”’Revidering av den marxistiska Nietzschebilden?’” Artikeln var fullmatad med Nietzschecitat och slagkraftiga formuleringar som inte stod föremålet för kritiken långt efter. Harich upplevde Pepperle som otydlig. Frågan om den marxistiska Nietzschebildens revidering lämnades obesvarad.
Pepperles åsikt att Nietzsche inte var antisemit bemötte Harich med citat ur Antikrist (1888/89). Hans kommentar: ”för min generation börjar det lukta Zyklon-B”. Nietzsche, fortsatte Harich, var en ”hängiven krigshök”. ”Ett samhälle kan knappast sjunka lägre kulturellt än när det räknar hans hafsverk till sin allmänbildning.” Det borde höra till den ”andliga hygienens grundregler” att inte citera Nietzsche. Harich avslutade med ett citat ur Brechts Förhöret med Lukullus: ”Ut i intet med honom!” (Ins Nichts mit ihm!).
Replikerna på Harichs och Pepperles inlägg i Sinn und Form var inte till Harichs fördel. Han kom för många att förkroppsliga hotet mot en nyvunnen öppenhet. Undantag fanns, som Manfred Buhr, DDR:s ”filosofpåve”, som förklarade: ”Nietzsche hör inte till vårt arv, till arbetarklassens arv, till det antifascistiska DDR:s arv”. På den tionde östtyska författarkongressen i november 1987 hade Nietzsche för första gången blivit ett officiellt accepterat tema i DDR. Nu visade det sig att Harich marginaliserats i det egna lägret. Ordföranden för det östtyska författarförbundet, partifunktionären Hermann Kant, rasade i sitt öppningstal mot vad han uppfattade som Harichs inkvisitoriska metoder och återfall i en förlegad stalinistisk kulturpolitik. I sitt kongresstal gick Stephan Hermlin till angrepp på Harichs kulturposition och ”förföljelsemani”. Hermlin stämplade honom som en Amokläufer. ”Jag frågar mig vad dylikt anakronistiskt nonsens har att göra i vår akademis tidskrift 1987.” Hermlin underströk att Nietzsche var en förstklassig och inspirerande författare som ingen konstnär kan undvika. Han beklagade att man förhållit sig så kallsinnigt visavi den tyske filosofen: ”Nietzsche existerar inte i DDR…”.
Harich å sin sida kände sig isolerad och besviken och fruktade att DDR:s ledargarnityr skulle omvärdera och rehabilitera Nietzsche så som man tidigare omvärderat och rehabiliterat Luther, Bismarck och Fredrik II. Hermlins påstående att Nietzsche inte existerar i DDR ansåg han vara absurt. Nietzscherenässansen under 1980-talet förde enligt Harich med sig risken för en pånyttfödd fascism. Detta dystopiska framtidsscenario fyllde honom med rädsla och ångest och motiverade förnyade Nietzschestudier, som resulterade i boken Nietzsche und seine Brüder (1994).
Efter die Wende, murens fall, öppnades Nietzschearkivet på nytt. Die Zeit utropade: ”Den fördömde är tillbaka!”. Man kan konstatera att historieskrivningen över den östtyska Nietzsche-striden är färgad av det förflutnas kontroverser. Detta beror sannolikt delvis på personlig inblandning, men också – självfallet – på vilken tolkning man gör av Nietzsches filosofiska tänkande. Omdömena i Nietzschedebatten speglar ett slags filosofisk Wende. ”Ortodoxi” ersätts av ”reformiver” och ”fritänkeri”. DDR-filosofin tecknas i mörka penseldrag, Nietzschekritiken i svartaste svart.
Debatten om Nietzsche förklaras handla om en dogmatisk kulturposition utmanad av krav på öppen diskussion. Detta leder oss över till fallet Wolfgang Harich. Han har utnämnts till bakåtsträvare, ”stalinismens Savonarola”, medan hans meningsmotståndare iklätts rollen av fritänkare. Således fokuserade man inte på Harichs Nietzschetolkning utan på hans argumentation för publiceringsförbud. Detta är på ett plan begripligt. Harichs kulturpolitiska utspel förefaller desperata och kontraproduktiva, men Nietzschekritiken är samtidigt sprungen ur omfattande filosofiska kunskaper och utgör ett försvar för humanism och antifascism. Erfarenheter av – och kamp mot – Hitlerfascismen har bidragit till skärpan i orden.
