Brad Pitt-blockbustern Fury gick upp på bio härom veckan, och trots eller på grund av att det pratas krig som bara den var lockelsen att se den minimal. På film är andra världskriget ett förlängt pojkrum av kamp mellan onda och goda. Inte krig mellan några kolonialmakter, ett alltmer korrupt Sovjet där de ledande militärerna […]
Brad Pitt-blockbustern Fury gick upp på bio härom veckan, och trots eller på grund av att det pratas krig som bara den var lockelsen att se den minimal. På film är andra världskriget ett förlängt pojkrum av kamp mellan onda och goda. Inte krig mellan några kolonialmakter, ett alltmer korrupt Sovjet där de ledande militärerna avpolletterats och en extraordinärt hänsynslös fascistisk diktatur. Det finns fantastiska filmer som handlar andra världskriget, kanske rentav några av de viktigaste filmerna i filmhistorien, Rom – öppen stad, 1900, Livet är underbart och Undergången, för att nämna några, men de hör till undantagen.
Att alla militära konflikter i vår samtid jämförs med andra världskriget (och all högerradikalisering med nazismen) är inte något som ger klarhet. I sin bok The Coming of the Third Reich påpekar historikern Richard Evans att nazismen hade kunnat hindras från att ta makten en rad gånger innan 1933, och att andra världskriget kunde förhindrats en rad gånger innan 1939. Till exempel: visst är IS islamiska fascister, men annat än som moralisk liknelse förleder jämförelse med nazismen på 1930-talet snarare än leder rätt. Svoboda och Pravyj Sektor i Ukraina är otvivelaktigt högerradikala nationalister, men den Putinska ”antifascismens” annektering av Krim påminner minst lika mycket om Anschluss till exempel. Kriget 1939 kunde ha förhindrats med internationellt samarbete 1919 (om Versaillesfredens nationalistiska villkor ignorerats), 1932 genom ett brett samarbete mellan socialdemokratin och kommunisterna, 1935 genom motstånd mot kolonialism om världssamfundet satt ner foten mot Italiens invasion i Abessinien.
När upprustning motiveras av såväl konflikt i Europa, folkmord i Mellanöstern och 80-talsnostalgi i Östersjön måste vi komma ihåg att försvarsdebatt inte får överrösta samtalet om det samhälle vi vill ha. I dag är en klimatkatastrof ett minst lika överhängande hot som rysk invasion inom några årtionden. Ändå är det civila försvaret ännu svagare än det militära. Och civila insatser är det som gjort skillnaden mellan lyckade FN-insatser (som i Liberia och Sierra Leone) och de numera närmast rituella hastiga och misslyckade bombkrigen (som i Libyen).
Det starkaste motståndet mot fascismen i dag finns Kobane, i den syriska delen av Kurdistan, därför att det är ett mångkulturellt samhälle som skyddar alla, och där alla deltar i försvaret.
I stället för upprepat underhållningsvåld om andra världskriget vill jag se filmer om Portugals krig mot befrielsekamperna i Angola, Mocambique, Guinea Bissau och Kap Verde. Filmer om hur barn, kvinnor, arbetarklassen, minoriteter och flyktingar led under Iran-Irakkriget. Och filmer om hur inbördeskriget i Kongo-Kinshasa kunnat pågå efter kalla krigets slut på grund av kolonial törst efter plundring. I hopp om att de bidrog till att vi slutade lösa konflikter militärt.