Att kalla Daniel Suhonens Partiledaren som klev in i kylan för de senaste årens mest uppmärksammade politiska biografi är mycket för lite sagt. Snarare kan man fundera över om en mer uppmärksammad och omvälvande politisk biografi någonsin getts ut i Sverige. Kanhända skrevs det lika många eller fler spaltmeter om Kjell-Olof Feldts Alla dessa dagar, men objektivt sett är vad som genererade löpsedlar i den boken, eller i intervjuserien ”Ordförande Persson”, på samma nivå som det material man i Partiledaren som klev in i kylan hittar på var och var annan sida. Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) möttes i hemlighet bakom Juholts rygg för att avsätta honom. Försvarslobbyister styrde den svenska Libyeninsatsen. Suhonen nämner alla med namn så länge det inte handlar om källor han själv lovat anonymitet och hans trumfkort, de hemliga protokoll och bandupptagningar från VU som han kommit över, garanterar att i stort sett hela den socialdemokratiska partiledningen hängs ut med besvärande uttalanden.
Boken skildrar Håkan Juholts överraskande utnämning, hur han knöt till sig Suhonen som hemlig medarbetare, de inledande entusiastiska reaktionerna på vad som upplevdes som en genuint (vänster)socialdemokratisk retorik, affärerna, hans försvagning och slutliga fall. Allting omvävt av förräderi och täta intriger som tidvis gör boken lika spännande att läsa som den spionroman titeln är inspirerad av.
Lustigt nog kommer de avslöjanden som genererat störst rubriker knappast som verkliga överraskningar, i varje fall inte för politiskt intresserade. Vem trodde inte att Juholt sänktes av läckor inifrån partihögkvarteret (det fanns ju i många fall direkt utskrivet i tidningsartiklarna under ”drevet”) eller att övriga partiledningen tog sin hand ifrån honom? Det sensationella ligger på något sätt i att någon vågar öppna dörrarna till maktens hemliga rum och att vi får knyta specifika repliker till specifika personer – repliker som vi redan kunnat föreställa oss personerna uttala, men aldrig trott att vi skulle få höra.
Författaren förskönar heller inte den egna sidans metoder: valberedningen låste in partistyrelsen så att inte högerfalangen skulle kunna snacka ihop sig mot Juholt och den nye partiledaren utsåg Tommy Waidelich (som i ytterligare en ironi skulle visa sig bli en av få lojala intill slutet, trots att han egentligen inte ens var vänstersosse) till ekonomisk-politisk talesperson främst för att ge partihögerns frontfigur Mikael Damberg ett svinhugg. Exempelvis Johan Norberg (Metro, 15/10) tycks se det som en svaghet: ”Suhonen själv är inte lika arg när hänsynslösheten riktas högerut, men kålsuparna är lika goda”. Jag skulle snarare vilja se det som en anmärkningsvärd hederlighet, kanske påtvingad av att författaren förutser de motangrepp och motavslöjanden han kan utsättas för, men likväl. Exempelvis Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijon skildrade knappast sina politiska strider med samma objektivitet i respektive memoarer.
Mindre väntat, för de som inte har särskilt god insyn i socialdemokratin, är avslöjandena om hur Håkan Juholt motarbetades och undergrävdes av tjänstemän utsedda under Mona Sahlins ledarskap. Hur mycket av hans omskrivna ”yvighet” berodde egentligen på att han saknade nödvändigt stöd i sin utsatta position? En hel del, uppenbarligen, men för att bedöma hade det hjälpt om Suhonen gett en liten bakgrund i hur ”normalt” stabsarbete kring en partiledare fungerar. I vilket fall har de avslöjandena väckt betydligt mindre medieuppmärksamhet, kanske för att de inte kan knytas till kända namn.
Intrigskildringarna är ett av de ben boken står på. Ett annat är skildringen av Juholts och Suhonens personliga relation och deras känslomässiga reaktioner under den stormiga tiden. Per Svensson (Aftonbladet, 14/10, men vanligen hemmahörande på Expressens kulturredaktion) har valt att lyfta upp deras förhållande till bokens huvudsak, liksom Johan Hakelius i samma tidning som rentav ser en erotisk laddning. Som det ändå utgör en rätt liten del av textmassan är det en märklig läsning, och kan snarast misstänkas vara en diskret metod att förminska boken.
Men de ovanligt uppriktiga och intensiva psykologiska skildringarna är säkert en orsak till att även de mer kritiska kommentatorerna, som Norberg, medgett att boken är ”välskriven”.
Daniel Suhonen är en knivskarp skribent, men en del problem ligger faktiskt i stilen: här och där smyger sig en viss hätskhet, helt överflödig med tanke på materialets styrka, in – en svekfull tjänsteman sägs tidigare ”närmast ha slickat (Juholts) plattfot”. Att han känner sina egna, och Juholts genom långa intervjuer, tankar är naturligt, men när han skriver att en politisk motståndare längtade ut i skogen för att jaga älg är det snarare reportagefiktion i New Journalism-stil. Vilket inte behöver vara fel, men blir lite underligt när det blandas. Särskilt det avslutande VU-mötet när huvudpersonen slutligen fälls hade också kunnat kortas en del – för partiaktiva socialdemokrater är det nog relevant med nyanserna i varje ledamots ställningstaganden och manövrer, men inte riktigt för andra läsare.
Men boken står också på ett tredje ben, det starkaste men samtidigt det som recensenterna, med undantag för några socialdemokratiska lokaltidningar som Dala-Demokraten och Arbetarbladet, visat minst intresse för – den politiska analysen.
Suhonen går tillbaka till arbetarrörelsens tidiga historia och motsättningen mellan agitatorer och förvaltare av systemet, liksom framväxten av en priviligerad byråkrati som till allra största delen hört till de senare. Men han följer också den betydligt mindre studerade senare utvecklingen.
Under många årtionden utgjorde arbetarrörelsens funktionärer en egen samhällselit, tydligt separerad från näringslivet och de borgerliga kretsarna. Boken fördjupar sig egentligen inte i konsekvenserna av det. Det är rimligt att tänka sig att funktionärerna var mindre intresserade av riskabla konfrontationer med kapitalet eller av att gå vidare med en socialistisk samhällsomvandling, men inte heller hade något intresse av att skära ned i välfärdsstaten. Snarare bör de ha haft även ett materiellt intresse av att fortsätta bygga ut den, inom vissa ramar. När banbrytare som Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink införde nyliberala tankar i socialdemokratin mötte de därför betydande motstånd även från partimaskineriet, som finns skildrat i exempelvis Feldts bok Alla dessa dagar.
Men på 1980– och ännu mer 1990-talet började något hända. I rörelseeliten var det allt färre klassresenärer och allt fler som i bästa fall var barn eller barnbarn till dylika. Det sociala avståndet till den borgerliga världen minskade. Med allt färre aktiva medlemmar drog en våg av opinionsmätare, konsulter, informatörer, medietränare, pr-specialister och lobbyister in i politiken för att ersätta dem. Och just dessa skikt blev den stora bron mellan arbetarrörelsen och näringslivet.
Daniel Suhonen kartlägger skickligt lobbyist- och näringslivsintressena i den socialdemokratiska partitoppen, speciellt de kring vårdföretagen och pr-byrån Prime.
Det hade gått att nämna mycket mer, som att nyblivna ministern Ylva Johansson drivit utbildningsföretag med offentliga kunder och att Tomas Eneroth satt i styrelsen för en åtgärdsleverantör (se artikel i denna tidning, 29/3 2012). Men den avgörande informationen är egentligen denna: efter Prime-skandalen med Svenskt Näringslivs infiltration av socialdemokratin uteslöts ingen av de inblandade och de tillrättavisades aldrig av partiledningen. Vad de stod för hade blivit etablerad praxis, och att personer driver debatt presenterande sig med sina politiska meriter samtidigt som de betalas av företag och intresseorganisationer är accepterat.
Per Svensson medger att Suhonen ”är något på spåren” med lobbyismens inflytande, men ägnar det likväl en försumbar del av sin recension, som Göran Greider påpekar (Aftonbladet, 20/10). Med nämnda undantag i landsortspressen har debatten hållit sig till frågeställningar som är medialt tacksamma (”fälldes Juholt av en konspiration eller inte?”), men som knappast leder framåt – medan man undvikit frågor som: Vad innebär näringslivets makt över politiken? Hur fungerar det socialdemokratiska partiet? Hur vill dess medlemmar att det ska fungera?
Författaren själv fortsätter i alla fall envist att tro på denna socialdemokrati, ja, han har med denna bok med all sannolikhet offrat sin karriär i den för all framtid för att försöka vrida den rätt. Frågan är bara hur?
Daniel Suhonen pekar ut ett VU-möte om den ekonomiska politiken som en avgörande vändpunkt. Trots att Konjunkturinstitutet beräknade ett dubbelt så stort ”reformutrymme” som regeringen gjorde valde socialdemokraterna att acceptera finansminister Anders Borgs siffror och bakband därmed sin egen politik, eftersom opinionsmätningar visade att alliansen hade mycket högre trovärdighet i ekonomiska frågor och det skulle vara alltför riskabelt att debattera emot.
Jag ser också scenen som oerhört intressant, men jag undrar snarare om den inte visar att slaget var förlorat på förhand. Med all sin politiska erfarenhet och insikt irrar VU-ledamöterna omkring som yra höns. De upprepar att de inte bara ska reagera på Alliansens initiativ, men utan undantag är det precis det de gör. Även de som är intresserade av mer än opinionssiffrorna har inga ambitioner utöver att stoppa eller rulla tillbaka den ena eller andra borgerliga reformen, att bromsa den nyliberala samhällsomvandlingen. Det är omöjligt att spåra något långsiktigt samhälleligt mål man strävar efter, än mindre en genomtänkt strategisk plan för att ta sig dit. Kontrasten mot ”de nya moderaterna” är bedövande.
Hur skulle det kunna vara annorlunda? Suhonen har själv just visat hur personerna kring sammanträdesbordet inte binds samman av mycket mer än en önskan att vinna nästa val.
Med sin kombination av avslöjanden, personlig bekännelse och analys har Daniel Suhonen skrivit en svensk politisk klassiker. Men den kunde blivit ännu bättre om han tagit analysen ett steg till, funderat över den demokratiska socialismens realistiska möjligheter i vår svåra tid och över hur den väg han föreställer sig för att vrida socialdemokratin tillbaka till en genuin folkrörelse egentligen ser ut.
