Det är illa när valutgången får folk att skämta om att lämna landet – trots att vi blivit av med alliansen. SD:s valresultat är så klart allvarligt, men stör framförallt vår nationella självbild. I Rasismen i Sverige (Natur & Kultur 2014) argumenterar Magnus Linton för att Sverige blev ett ”normalt” europeiskt land med SD:s inträde […]
Det är illa när valutgången får folk att skämta om att lämna landet – trots att vi blivit av med alliansen. SD:s valresultat är så klart allvarligt, men stör framförallt vår nationella självbild.
I Rasismen i Sverige (Natur & Kultur 2014) argumenterar Magnus Linton för att Sverige blev ett ”normalt” europeiskt land med SD:s inträde i riksdagen 2010. Det vill säga fick en populistisk eller extrem höger i parlamentet. Vill någon gå i exil i Europa erbjuder de flesta länder ett pest- eller koleraval. Då är kamp här ett mer fruktbart val.
SD:s valresultat är ett hot, men det gör inte valet till ett nederlag. Framför allt kommer vänsterpolitik att kräva oerhört mycket mer kamp för att förverkligas. Att rasistiska idéer vunnit gehör inom arbetarklassen är ett hinder för socialistisk och feministisk politik, men arbetarrörelsen i Sverige har vänt mycket värre situationer historiskt.
Storstrejken 1909 slutade i det största nederlag arbetarrörelsen lidit i Sverige, och ändå var arbetarrörelsen starkare än någonsin drygt tio år senare – och hade vunnit allmän rösträtt. Storstrejken kallades ”de korslagda armarnas revolution” för att LO:s ledning inte mobiliserade något nämnvärt politiskt stöd till strejken. Trots att fackföreningar i Argentina, Sydafrika, Tyskland med flera länder samlade in miljoner till strejkkassan led strejken nederlag, LO:s medlemsantal halverades, tiotusentals arbetare migrerade till främst USA och Brasilien, många av dem svartlistade av SAF på grund av fackligt engagemang.
Nederlaget ledde till två saker: 1. bildandet av SAC, ett mer militant syndikalistiskt fackförbund och 2. att vänstern inom socialdemokratin föresatte sig att på allvar bygga upp fackföreningsrörelsen från grunden. 1912 åkte agitatorer landet runt och startade upp klubbar. 1917 (under kriget!) var den fackliga anslutningen större än 1909.
I dag sammanfaller fackföreningsrörelsens tillbakagång med extremhögerns framgång. Den fackliga anslutningsgraden bland arbetare har sjunkit från över 80 procent till 65 procent. Inte genom nederlag i strid, utan på grund av en splittrande politik.
För att rasismen och fascismen ska slås ned behövs mer antirasism i vardagen än reaktiva brandkårsutryckningar. Vi behöver åka landet runt och bygga upp! Rasismen är kusin med passivitet, men genom kamp utanför parlamenten kan vi omformulera politikens konfliktlinjer. Det kräver att vi slutar att vända oss till de redan övertygade, går ur vår ”comfort zone” och bygger en rörelse som vill vinna över folk – och vinna.
Att låta SD ha initiativet är oansvarigt. Det är inte fel att möta rasister som mobiliserar, men vi bör hellre möta dem med mobiliseringar i deras styrkefästen än bara kraftsamla mot dem på Södermalm i Stockholm och bekräfta deras världsbild.