Ingen kan spela trashank och loser med samma inlevelse som diplomatsonen och lundsbergaren Johan Rabaeus. Fast själv kallar han sig ”en gammal progggubbe” utan någon riktig politisk plattform. Ändå är han politiskt engagerad. Pjäsen Den girige ser han som en aktuell och intelligent kommentar till dagens politiska klimat.Beata hansson (Text) och jan-åke eriksson (Foto)
Johan Rabaeus är väl drillad av 1970-talets många fria teatergrupper. Formad av solidaritet och medvetenhet. Av en känsla att allting var möjligt. Sedan trettio år tillbaka tillhör han den fasta ensemblen på Dramaten. Bland guld, sammet och marmor ska vi nu tala om solidaritet. Och girighet.
Det är sjätte året för den franska pjäsen Den girige. Nypremiär igen. Fullsatt salong. När ridån går igen efter föreställningen är publiken entusiastisk. Och allra mest applåderas det åt Harpagon, den girige själv, Johan Rabaeus. Han bugar och skrattar. Men till slut ropar han ”gå hem” till publiken.
En burdus men varm humor, tänker jag när vi en stund senare ses på väg till hans loge. Han är lite andfådd men ser ändå nöjd ut när han kommer tillbaka från sminket två trappor upp, med uppknäppt skjorta och en blomkvast från en okänd beundrare i näven. Han jagas av två ljudtekniker som plockar en mygga av honom under pågående vandring. Han har gett allt han har i nära tre timmar. Använt hela scenen, de flesta kroppsdelar och hela känsloregistret. Här har det inte sparats på energidepåerna. Harpagons relation till sin skattkista är nämligen inte helt oproblematisk. För att inte tala om relationen till omgivningen och de blivande arvingarna. Harpagon visar sig vara en mycket ensam man, eftersom han inte litar på någon.
Johan Rabaeus har uppenbarligen saknat sin supersnåla scengestalt och ingen kan undgå hans passionerade energi när han åter låter Harpagon blomma ut i sin mest gnidna form. En genuint förslagen, misstänksam och småaktig människa. En far som inte unnar någon något. En arbetsgivare som drar in på allt. Saknar hästarna skor ber han kusken ge honom sina egna. En Ove Sundberg från Solsidan. En man att förakta, baktala och även hata. Ett tema som bjuder till publiksuccé. Vi älskar tydligen att skratta åt de snåla. Och vi älskar tydligen också att sätta i halsen. Eftersom det handlar om oss.
– Tiden jobbar för denna pjäs. Se bara därute. Han gör en svepande rörelse ut mot Strandvägen och Nybrovikens glittrande vatten.
Johan Rabaeus talar om girigheten i samhället som bara brer ut sig. Vi ska nu alla vara riskkapitalister. Alliansen säljer ut vår trygghet på entreprenad. Vårdskandalerna avlöser varandra.
– Eller tänk dig alla bonusprogrammen. Hur de redan rika är omättliga, de bara roffar åt sig ännu mer.
Girigheten går igen överallt. Alla vill ha mer. Bättre. Finare. Han citerar Peps Persson. ”Hög standard, vafan är hög standard?” Samtidigt förflyttar han sig oavbrutet i den lilla logen. Han byter om, knyter skor och smörjer in ansiktet med en kräm.
– Peps sjunger också om ”Livsmedelsmaffian” som bestämmer allt. Alla dessa kemikalier vi har fått höra att vi behöver stoppa i oss via maten vi äter.
Johan rabaeus medger att han romantiserar det fria anarkistiska tänket som rådde under hans ungdom. Men det har ändå format honom, gjort honom till något annat än den välkammade diplomatsonen på Lundsberg på väg mot börskarriären. Han säger mer än en gång att han fortfarande känner sig väldigt lojal mot folkhemstiden. Solidariteten. Kulturpolitiken som rådde. En tillåtande anda som inspirerade och lät honom bli den han blev.
– De fria grupperna var verkligen fria och kunde ta för sig.
Han minns dagen när Pistolteatern ringde honom. Han försöker förklara känslan.
– Det var som om jag varit musiker och Rolling Stones skulle ha ringt och bett mig vara förband. Så stort. De var så coola och så sköna.
Men hur passade han in i gänget, lundsbergaren?
– Dåligt… Det fanns gott om fördomar för mig att konfrontera. Ett stort klasshat. Det finns inte många borgarpojkar som gör någon sorts kulturkarriär. Borgerligheten har över huvud taget en sorts vilsenhet i förhållande till kulturen. Där finns en förvirring, en blekhet, inga visioner. Jag efterlyser en bildad borgerlighet som går på teatern och operan, som för en debatt utifrån en konservativ grundsyn med tyngdpunkt på bildning och kultur. Har du sett någon sådan? Det har inte jag.
En gång hade Johan Rabaeus planer på att livnära sig som kock. Han har även drivit en restaurang i Marstrand. Och det där med mat intresserar. De har minskat sin köttkonsumtion markant, han och hans fru Camilla.
– Såg du programmet om kött här om kvällen? Om all skit som finns i korv?
Johan Rabaeus som från början verkat glad och avslappnad börjar nu tala med sin djupaste teaterröst. Han är upprörd. Eller kanske bara engagerad. Men snart hittar han till gladrösten igen. Han gillar samhällspolitik. Att klä den i humorförpackning. Att vara så där intelligent som bara Molière kan tillåta sina skådespelare att bli. Och snålhet är skrattretande. Det tycker alla.
– Men egentligen är det bara pinsamt med snåla människor.
Molière verkade i Frankrike på 1600-talet. Men ibland är platsen oväsentlig och tiden ingenting. Det är något speciellt som sker när Rabaeus och Molière träffas över replikskiften, rörelser och konstpauser. Första gången jag noterade det var när jag såg ”De löjliga preciöserna” i mitten av 1980-talet. Hur han drar ut på replikerna så att komiken och bitskheten blir tydlig. Hur han med glimten i ögat drar in publiken i samtalet.
– Det klickar mellan mig och Molière. Tänk dig att den här pjäsen skrevs 1668 och vi hittar fortfarande varandra han och jag. Jag blir alltid lika förtjust i hans leklust, hur han kan satirisera över människor och som ingen annan driva med de lärda.
Och att få sätta prägel på gamla klassiker, se hur allmängiltiga de fortfarande är, med hjälp av lite nutidsfernissa. Som när han låter ett dagens svenska tonåringsspråk obehindrat flöda genom den rokokobeklädda giriges mun. Och vi i publiken köper det.
Det var på Pistolteatern Johan Rabaeus kom i kontakt med den riktiga skådespelarlusten. Han minns de lekfulla kollegorna. Hur kul de hade. Den tiden var speciell. Odlade kreativitet.
– Pistolteatern med sitt kreativa gäng lärde mig så mycket. Och inte minst Kim Anderzon visade mig hur man skapar publikkontakt.
Magin mellan skådespelaren och publiken. Mötet. Närvaron. Humorn. Det som ingen riktigt kan lära ut. Som man bara måste ha känslan för. Den speciella publikkontakten gav Johan Rabaeus många prov på ikväll. Inte minst när någons mobiltelefon började surra i en ficka. Direkt tittade han ut över publiken och lät den girige Harpagon misstänksamt undra ”Vad är det som låter?” i sin vanliga paranoida sinnesstämning.
Men kanske är det också alla åren med barnteatern som lärt Johan Rabaeus ta vara på publiken. Han tror att han roat en hel generation ungar som växte upp på 1970-talet. Men annars är det ofta farliga typer, misslyckade, skitiga tilltufsade människor, som han ger gestalt åt.
– En favorit jag har är när jag spelade en utslagen pundare i en pjäs som hette VD, en samhällskritisk studie om maktrelationer som Stig Larsson skrivit.
Allting handlar om att han vill ge allt han har, känna lust. Han ser det som en plikt att ha roligt på scen. Och när jag ser honom spela Den girige kan jag inte alltid avgöra om han skrattar eller gråter under avgörande partier. Han sliter sitt hår, hoppar, grimaserar, slår armarna om sig själv och bara tar hela rummet i besittning.
Men han erkänner att det är ett grundläggande fysiskt behov som gör att han trivs på scenen. Som gör att han nästan blir galen av rastlöshet under tider av speluppehåll. Vad handlar det om?
– Love me, love me, love me…
Han måste bli bekräftad, men ser det inte bara som en defekt, utan även som ett kvitto på att han faktiskt är lämpad för att stå på scen. Han passar helt enkelt i yrket. Kommer till sin rätt på scen. Blir lycklig där. Det är också hela hans yrkesetik.
– Ha roligt och roa. Men på ett intelligent sätt, det är det jag vill. Men jag vill inte predika.
För några år sedan höll Johan Rabaeus i ett sommarprogram på radion. Det jag minns bäst i dag är historien om undulaten.
– Han knallade omkring på frukostbordet och åt av min müsli. Och han gillade när jag badade för då kom han skuttande in i badrummet och hoppade upp på mitt bröst. Vi pratade undulatspråket med varandra.
Under en lägenhetsbrand trodde han att han förlorat sin lilla befjädrade vän, men när han gick där och rotade i askan fick han syn på ett litet rufsigt fågelhuvud och det visade sig att undulaten fortfarande var vid liv. Mot alla odds. Dock var han ganska rökskadad och veterinärkostnaden uppgick till nära 13 000.
Och när undulaten väl blev frisk dröjde det inte länge förrän den flög bort. Ett Johansätt att berätta om kärlek och flyktighet, kanske.
I dag har Johan Rabaeus gett upp lite av sin politiska ilska. Men han är fortfarande irriterad.
– På kortsyntheten och på bristen av medkänsla. Hur folk stirrar sig blinda på sina egna behov.
Men så saktar han ner igen. Tonläget sjunker några oktaver. Han kallar sig, med en kanske något skämtsam antydan, för en obsolet som helst talar om ”those where the days” att allt var bättre förr.
– Det håller inte, jag vet. Men jag tänker ändå på Palme och politiken på 1970-80-talet. Nu har vi en jävla skitbefolkning, så totalt politiskt ointresserad. Man skyr alla heta diskussioner. Och de nya partierna som poppar upp är närmast sekteristiska. Ett slags förmäten nyvänster som irriterar mig.
Nä, det han nu önskar sig är lite mer ”Power to the people”… Lite mer Lennon.
– Tänk när han gjorde ”Woman is the nigger of the world”, då på den tiden.. Men vafan ska jag göra? Mer än att önska lite mer Ingvar Carlssonkänsla i politiken? Sådana som han kan göra mig på gott humör. Man får lite Peps Perssonkänsla… Då känner jag mig som den hemlösa proggubbe jag är. Men på ett positivt sätt.
