I tunnelbanan ser jag annonser från landstinget. De berättar att jag kan få välja färg åt den nya tunnelbanelinjen som ska invigas 2020. Den som via hemsidan skickar in det vinnande bidraget belönas med ett årskort i SL-trafiken. Jag försöker komma på ett så spydigt bidrag jag kan. Det går inte så bra. Jag är för irriterad.
Medborgardialog har blivit ett modeord. Begreppet innebär oftast att ”vanliga” människor bjuds in för att komma med åsikter om olika stadsplaneringsprojekt. Är det viktigt med träd? Eller med kultur? Hur vill dagisbarnen att lekplatserna ska se ut?
Dessa dialoger är så klart hedervärda i teorin. Men i praktiken används de, enligt både forskare och deltagare, för att profilera projekten som demokratiska och nytänkande, inte för att faktiskt göra dem till det. Medborgardialoger är bara ett av många sätt på vilka kapitalistiska intressen plockar upp begrepp och metoder från en gräsrotsnivå. I den långt gångna gentrifiering som just nu pågår i Stockholm får man värja sig överallt för att inte råka ut för den här typen av förklädd kapitalism.
En klassisk gentrifieringsprocess börjar med att unga och radikala personer slår sig ned i ett område för att hyrorna är billiga och möjliggör alternativa verksamheter. Sedan följer den rikare medelklassen efter, och priserna stiger. De som bott i området innan har inte råd att bo kvar. Men detta är ingen naturlig utveckling som bara består i att människor flyttar. Staden hjälper ofta aktivt till, genom att anpassa byggprojekt och standard efter de nya invånarna. Attributen hos de som kopplas ihop med den första fasen – de unga och radikala – fortsätter dock att vara säljargument riktade mot en medelklass som längtar efter autenticitet. Stadsodling, konst och medborgarmöten kan således vara god marknadsföring för såväl privata som kommunala bolag.
Ett uppsving för motståndets attribut hade kanske varit givande, om det inte så uppenbart hade handlat om ren utsmyckning. Gallerior som pryds av konst har fortfarande samma innehåll som de utan. Boende berättar om medborgardialoger där de kommit med förslag efter förslag som aldrig övervägts. Stadsodlingarna blir pynt ovanpå en stad som fundamentalt har misslyckats med sin bostadspolitik och där decennier av understödd gentrifiering har bidragit till segregationen.
En kampanj om färgen på en tunnelbanelinje kan verka oskyldig. Det är ju bara ett jippo. Men det är också ett tecken på Stockholms vilja att framstå som ens kompis. Jag är ledsen att behöva vara en trist vän tillbaka, men jag vill leva i en stad där alla kan bo tryggt och billigt och gå i bra skolor. Inte en stad där kommunen och landstinget likt en osäker högstadievikarie försöker tala mitt språk utan att dela dess ideologi. Och inte i en stad vars kollektivtrafikkort är tillräckligt dyra för att vara förstapriset i en tävling.
Veckans tips: Podcasten Staden. Dan Hallemar, chefredaktör för tidskriften Arkitektur, och urbanhistorikern Håkan Forsell samtalar lättbegripligt om stadsbyggnad. http://staden.arkitekt.se.
