Mot tanken om antikens Aten som demokratins vagga finns det mycket att invända. Men det finns tankar om vad rummet betydde för utövning av makt som vi delvis navigerar efter fortfarande, som kan vara värda att påminna om.Grekiskan har två ord för folk, ”demos” (invånarna) och ”etnos” (kulturen). Sverigedemokraterna, Front National och Ukip med flera […]
Mot tanken om antikens Aten som demokratins vagga finns det mycket att invända. Men det finns tankar om vad rummet betydde för utövning av makt som vi delvis navigerar efter fortfarande, som kan vara värda att påminna om.
Grekiskan har två ord för folk, ”demos” (invånarna) och ”etnos” (kulturen). Sverigedemokraterna, Front National och Ukip med flera har blandat ihop de två betydelserna av folk, och de förespråkar egentligen etnokrati. ”Oikos” – det privata hushållet – var bara grunden för den enskildas beslut. De gemensamma besluten för staden – politik – fattades på agoran (torget), alltså offentligt.
I Allianssverige förväntas vi utöva makt från oikos – som kunder, inte som medborgare. Givet hur olika starka hushåll är rimmar förväxlingen av medborgare med kunder illa med tanken om människors lika värde och förutsättningar och meritokrati. Socialliberaler är de enda liberaler som sett att samhället måste utjämna förutsättningarna. I Aten sågs människan som ”zoon politikon” – det medborgerliga djuret. Motsatsen till det – den som inte brydde sig om det gemensamma – var en ”idiot”.
I dag har vi svårt att avgöra var det offentliga börjar och slutar. Personer kan skriva under tio pseudonymer online, vissa människor kan få vård i alla EU-länder medan andra avvisas och möts med särlagstiftning om de ber främlingar om pengar eller hjälp, debattörer ges utrymme delvis på grund av hur mycket de lämnar ut av sina privatliv.
Framför allt underkänns hela tiden det gemensamma som det privatas förutsättning. Varje gång jag pratat varmt om nolltaxa i kollektivtrafiken har någon gjort gällande att hen (äsch han, det har bara varit män) inte vill betala för andras transport, för han åker minsann bil privat:
”Jaha, så du tror inte dina resor blir mer framkomliga om fler andra åker kollektivt?”
”Det är irrelevant, och förresten kanske jag åker väldigt lite.”
”Ok, men du ser ingen samhällsnytta av att transporter av mat, post, varor eller för den delen ambulanser kan ta sig fram till dig bättre på grund av hur vi löst trafiken gemensamt?”
Det påminner om Tage Danielssons Sagan om Erik Göranssons strid med det allmänna, en kort historia om en man vars mål i livet är att få tillbaka ”det som är hans” från det allmänna, just för att han inte kan se det allmänna som hans – och samtidigt alla andras.
Förutom genom masskamp var halvoffentliga sammanhang, klubbar och kaféer där folk kunde träffas och utveckla idéer (delvis öppet, men ändå skyddat från maktens insyn) den moderna demokratins BB.
Grundlagen handlar otroligt mycket om rättigheter i rum, rätten att avskilja sig, att utöva religion i fred, att få ge ut saker i skrift i offentligheten som andra får ta del av etcetera. Därför är det löjeväckande när folk skriker i falsett när till exempel föreningen Rummet anordnat separatistiska arrangemang.
De som likt Sverigedemokraterna vill få makt genom att locka vissa med att begränsa medborgarskapet för andra bör knappast kallas idioter; de är sluga.
De som etiketterar sig som liberaler och inte fattar att det är en demokratisk rättighet att organisera separat är det svårare att veta vad man ska kalla – men ”nyttig” kunde vara ett relevant prefix.