Få platser i stadsrummet ger så entydigt negativa associationer som gångtunnlarna. Mörka, tysta och ofta oundvikliga där de dyker upp mitt i ens gångväg. I Göteborg har det satsats på att göra tunnlarna mindre obehagliga, med hjälp av offentliga utsmyckningar. I samband med Göteborgs Internationella Konstbiennal förra hösten invigde Röda Sten konsthall en permanent utställningsplats för ljudkonst i en tunnel som ligger på vägen från spårvagnen ned mot konsthallen. Det första verket – som också fick ge hela projektet dess namn – var italienska kompositören Roberto Paci Dalòs Tunnel Tales. I sitt verk samlade han ljud från närmiljön och skapade en slags förtätad version av verkligheten. Naturen, en kyrkokör och en förskoleklass ljöd från högtalare i tunneln.
Nu i sommar är det svenska konstnären Mikael Bojéns tur att ställa ut. Också hans bidrag, Diskreta ljud, arbetar med själva platsen som utgångspunkt. Verket är en del i en serie ljudkollage som har uppförts på flera platser tidigare och som alltid samspelar med platsen de ställs ut på. Bojéns tunnelverk innehåller liksom Dalòs verkliga ljud, tillsammans med långsamma ambienta toner som jag antar är konstnärens egna tolkningar av platsen.
Det slår mig hur genialiskt det är i all sin enkelhet, detta med ljud som förstärker eller går i dialog med den normala ljudmiljön på en plats. Jag kommer att tänka på The Paradise Institute som Janet Cardiff och George Bures Miller ställde ut på Venedigbiennalen 2001. I ett litet rum utsmyckat som en biosalong fick besökarna sätta på sig hörlurar. I hörlurarna spelades det sedan upp ljud som skulle likna de som förekommer i en biograf. Någons mobiltelefon ringde, någon hyssjade. En kvinna pratade högt på italienska ett par stolar bort. Men när besökarna vände blicken från bioduken för att se efter, var det enda de såg andra besökare med hörlurar, inne i samma simulerade och lätt förvrängda verklighet.
I stadsrummet blir avvikande ljud påtagliga, även när de inte är konst. Jag minns när jag var i Minsk och klassisk musik spelades på torget utanför regeringsbyggnaden, från dolda högtalare i marknivå. Det skapade en oerhört obehaglig känsla av att vara med i en skildring av en diktatur; att vara inuti en fiktion som egentligen är verklig.
Hörseln måste vara det sinne som är lättast att helt inta. Bara genom att lyssna på musik i hörlurar kan man själv ändra ljudmiljön kring sig på ett så drastiskt sätt att den enda motsvarigheten för synen skulle vara att blunda. Ljud är lätta att ersätta och svåra att missa. Att placera ljudkonsten i det offentliga är alltså ett både effektivt och lättillgängligt sätt att presentera den. Om det sedan kan göra gångtunnlar mindre obehagliga är en annan fråga.
Veckans tips: K Special sände nyligen en dokumentär om den amerikanske författaren J.D. Salinger. Gåtan J.D. Salinger som den heter är både spännande och på sitt sätt väldigt rörande, om än till brädden fylld av hängivna män.
